2013 – året när jag blev en stabil löpare

52 veckor, 113 rundor och 117 blogginlägg senare är det dags att sammanfatta mitt löparår 2013.

Det finns toppar och det finns dalar på flera olika vis. I form av träning, tävling, lust, brist på inspiration,  och skador.

Det sistnämnda har ju varit en återkommande fråga att hantera föregående år men under 2013 är det egentligen bara en skada som påverkat något nämnvärt. Tyvärr kom denna, muskelbristningen i vaden, bara en månad före Göteborgsvarvet vilket alldeles oavsett andra omständigheter kring det loppet påverkade möjligheterna att göra det bästa av det. Men mer om det loppet senare…

KALLA FAKTA

Två veckor utan någon löpning (april och september) jämfört med tio veckor 2012 är kanske det tydligaste tecknet på hur frisk jag ändå varit under året. Veckan i april var pga skada och veckan i september pga av ren motivationsbrist.

Målet för ett år sedan var att klara av 100 rundor under 2013, jämfört med 83 föregående år, och det kunde prickas av första halvan av november. Det slutar med 113 och alla kalla fakta för 2013 (jämfört med 2012) ser ut så här:

Antal rundor: 113 mot 83 (+36%)

Antal km: 900 mot 549 (+62%)

Genomsnittsrundan: 7,9 km mot 6,6 km (+19%)

Genomsnittsveckan: 16,9 mot 10,2 km (+66%)

En illustration av året ser ut så här där den svarta linjen anger antal km/vecka löpande 12 veckor, röd linje visar antal km varje enskild vecka och den streckade blå löpande 4 veckor.

Det går tydligt att se hur pass mycket jag borde kunna göra många av dom veckor som fortfarande ligger under en mil. Det är också tydligt vilket kliv uppåt jag ändå har tagit och året slutar på en genomsnittsvecka som är 1 km kortare än vad målet var för 12 månader sedan.

LOPPEN

Fem lopp har jag ställt upp i under året och detta med varierande utfall.

Seedningsloppet (10 km) – en tävling i slutet av mars med sikte på Göteborgsvarvet i maj. Ju bättre tid desto längre fram i startgrupperna skulle jag får starta. Platsen var Göteborg Race Arena i Frihamnen och målet var satt till 47 minuter och PB med en halvminut. Resultatet blev alldeles överraskande den lysande tiden 45,33 vilket var bättre än alla förväntningar.

UT-milen (10 km) – här handlade det om att springa för att bemästra den ganska kraftiga stigning som kommer efter 4,5 km. Det blev istället i den backen jag fick bryta hela loppet med muskelbristning i vaden som smärtsamt resultat och betydligt sämre utsikter inför Varvet än vad jag ville veta just då.

Göteborgsvarvet (21,1 km) – ingenting av den uppladdning jag haft i min plan blev som tänkt. Muskelbristningen läkte förvisso så att jag med en vecka kvar kunde genomföra det test jag ville för att ens ställa upp och det kändes helt okej när dagen väl var där. Att jag, och alla andra, dessutom skulle få tampas med en av årets allra varmaste dagar var verkligen inte någon plusfaktor. 28 grader och tryckande värme sög bokstavligen alla kraft ur min kropp och jag var på väg att  bryta vid ett par-tre tillfällen när jag tvingats förlika mig med att bara gå för att ens ta mig framåt.

På något märkligt vis hittade jag ändå kraften som krävdes för att mobilisera mig själv att fortsätta och sedan kom ett förlösande ösregn med 5 km kvar som gav mig krafterna tillbaka för en avslutning som på många sätt räddade dagen till något som kunde slutat redan på Hisingen.

Debuten över halvmaraton-distansen blev en pärs som slutade på 2 timmar och 4 minuter.

Blodomloppet (5 km) – hade aldrig sprungit ett lopp över den här distansen tidigare. Det är full fart från början som gäller och osäkerheten efter Varvet några veckor tidigare fanns kvar där. Men den här kvällen fungerade det riktigt bra och klockan stannade på PB 23,02.

Prinsens Minne (10 km) – efter en riktigt bra sommar med både bra träning och farttester så var målet för det här loppet satt att gå under mitt PB från mars månad. Veckan innan hade påverkats av allergi, men jag kände mig pigg vid starten och jag höll ihop det fram till halva sträckan ungefär (23 minuter på 5 km) men fick ge mig efter det och sprang i mål på 47,33 vilket i sig är bra för min del men ganska långt ifrån SUB45.

SAMMANFATTNINGEN

Någonstans är det ganska många kliv framåt som har tagits under det här året, även om det inte riktigt har känts på det viset efter euforin som uppstod redan i mars månad efter det fullkomligt förvånande resultatet i seedningsloppet. Det är en milsvid skillnad mot hur det såg ut 2010/2011.

Det är fortfarande en stark drivkraft att dokumentera min träning, se hur utvecklingen har sett ut och vilka resultat jag uppnår. Runkeeper var min bästa kompis för ett år sedan men vi har, om inte gått skilda vägar så i alla fall, glidit ifrån varandra rejält.

För det första tycker jag inte att dom har utvecklat sin tjänst  speciellt mycket och detta har gjort att Strava tagit över rollen som den allra viktigaste platsen för min uppföljning. Men grundinformation kommer från det jag har runt armen varje runda – min Garmin Forerunner 210 som samlar in all data som jag sedan läser in.

2013 var året när jag blev en stabil löpare utan skadebekymmer för minsta lilla grej och, trots motivationsbrist under hösten, höll i träningen på ett totalt sett bra vis.

Nu återstår en nyårsafton och en nyårsmiddag tillsammans med goda vänner innan det är ett nytt år med nya mål att sikta emot. Exakt vad detta blir återkommer jag till, men det kommer inte att handla om ett visst antal rundor som det gjort i år.