Rapport från en halvmarathon-debut #42/100

Vad ska man säga efter att ha tagit oskulden av ett halvmarathon? Bered er på en ganska lång utläggning…

Det första konstaterandet är den oerhörda hettan. Denna finns med som en avgörande faktor i det hela. Men vi tar det från början:

Vi åkte ner till Göteborg redan vid niotiden, parkerade bilen vid Åby och tog bussen därifrån in till tävlingsområdet. Ganska många timmar, men också skönt att ta allt i lugn och ro inför starten. Vila, mat, dryck och ombyte. Jag lämnade in min väska hos Adidas Tribe och värmde sedan upp en halvtimme innan min start 13.28.

Allt kändes bra och avslappnat. Go känsla i kroppen och lite lagom nervös. Jag kom iväg bra och kunde springa i det tempo jag tänkt mig. Första km på 5,16 och andra på 5,27. Sedan 5,05 och 5,07 där bland annat Säldammsbacken klarades av utan några problem. I alla andra perspektiv än att det är en backe i början av ett halvmarathon så är det ingen backe att vara det minsta rädd för. Jag hade förväntat mig något mycket värre.

Fortsatt skön känsla fram till runt 5 km där stigningen för att bemästra Älvsborgsbron börjar. Precis där började det kännas ansträngt och stigningen upp till krönet av bron, innan det blir utför, var en rejäl pina där pulsen var uppe och snuddade vid max.

Jag återhämtade mig hyfsat nerför och trodde nog inte att det var några problem egentligen. Men så fort det blev plan mark eller lite uppför igen så var det rejält tungt. Varje tillfälle till dryck eller en dusch av vatten var som en frälsning, men det räckte inte till. Vid 8,3 började jag gå och var beredd att bryta första gången. Jag tryckte i mig en energigel, drack lite vatten och kände mig så pigg att jag började springa efter att ha gått i nästan 400 meter. När jag började gå låg jag på 5,21 per km. Jag började springa igen när klockan visade 5,30 per km.

Efter knappt 1,5 km fick jag gå ytterligare ett hundratal meter när jag drack följt av 700 m (!) löpning innan jag fick gå i 400 meter till. Där var jag beredd att bryta andra gången och jag var till och med framme hos några funktionärer där en annan trött kille stod och vi  båda undrade var man kunder få skjuts tillbaka. Lite längre fram var svaret. Vi gick tillsammans en stund och konstaterade att all den kraft som vi trodde fanns är helt borta. Efter en stund började jag ändå springa igen. Han fortsatte gå.

Även om jag var beredd att kliva av så omvärderade jag någonstans det hela under resans gång. Från att ha haft ett mål om att springa på 5,15 per km och komma i mål runt 1.50,00 så övergick det hela till att ta mig under 2 timmar. Det var detta som fick mig att fortsätta springa även efter den andra rejäla mentala krisen.

Med denna andra längre promenad återfick jag så pass mycket kraft att jag faktiskt sprang på fram till Göta Älv-bron och tog mig nästan hela vägen upp till krönet där innan jag gick några meter, drog i mig den andra energi-gelen och fortsatte springa in i stan. Det höll i ytterligare en km, men mitt på avenyn fick jag återigen gå. Den här gången knappt 300 meter. Då var det 600 meter kvar upp till vändningen vid Kungsportsplatsen med ytterligare dricka och våta svampar. Jag tog mig dit och just då öppnade sig himlen med regn, hagel och enorma vindar.

Ett iskallt regn rakt i ryggen har aldrig varit skönare än då och jag återfick krafter för varje regndroppe som slog i ryggen på mig. Jag sket fullkomligt i att skorna blev som svampar. Med 4 km kvar fanns ingen tvekan om att jag skulle i mål och jag återfick krafterna igen. Ifrån att i rask tak varit på väg mot en sluttid som skulle landa på 6 min/km så gick det nu fortare.

Sista fyra km in i mål avverkades på drygt 22 minuter (5,33/km). Det fanns ingen kraft kvar för någon monsterspurt, men det var med lättnad jag plockade av mig tidtagningschippet, tryckte en kexchoklad, en banan och vatten.

Sluttiden landande på 2.04,11. Långt ifrån vad jag hade tänkt mig. I den bästa av världar var en tid runt 1.50 mitt mål, men i alla fall en bra bit under 2 timmar.

Trots att jag startade som jag tänkt mig så gick det inte alls så och den första slutsatsen är den givna: den värme som var igår påverkade både mig och andra väldigt mycket. Jag trodde att jag skulle klara det bättre, men 28 grader och solsken bara drog kraften ur mig. Att det var just värmen som gjorde den stora skillnaden finns många exempel på. Dels så många andra som vittnar om samma sak igår och det faktum att jag piggnade till så enormt av den regnskur som kom med 4 km kvar. Ser man dessutom på sluttiderna generellt så ligger dom 8-10 minuter sämre än motsvarande placeringar förra året.

I det perspektivet och med snart ett dygns funderingar så är jag nöjd med mycket av gårdagen trots att det var så enormt jobbigt. Jag är nöjd att jag övervann tankarna på att bryta. Jag är nöjd med att lyckats återhämta mig och springa så relativt bra på slutet. Jag är också, med tanke på förutsättningarna både tränings- och vädermässigt, relativt nöjd med tiden som jag lyckades med och särskilt med tanke på hur det såg ut mellan 8-15 km där det var en kamp mellan huvud och kropp hela tiden.

Det allra mest sjuka i det hela är att det inte gick många timmar igår förrän jag började fundera på nästa år och hur jag då ska göra det bättre. Det är sjukt.

Även om det känns i kroppen idag, vilket det väl ska göra efter 21 km, så är andra positiva saker för mig att ta med mig att allt rent fysiskt känns bra. Inte minsta lilla känning av mina vadproblem och en allmänt fräsch känsla när jag väl orkade springa. Det innebär att varvet inte genererar en längre tids frånvaro från träningen, som det mycket väl hade kunnat göra, och att jag successivt kan ta igen det jag ändå tappat konditionsmässigt senaste månaderna. Visst, precis som någon kommenterade på Facebook, så har jag en grundkondition att vila på där inte minst de sista 4 km visade detta. Men jag behöver en bättre uthållighet för att kunna springa 21 km på de tider jag tänkt mig och detta saknades nog oavsett gårdagens väder för mig det här året.

Jag har bevisat för mig själv, om jag inte visste det tidigare, att jag är en envis jävel som inte ger upp i första taget.

Nu har jag klarat av det stora målet som jag satte upp för snart ett år sedan, när jag låg hemma uttråkad av en lunginflammation, och anmälde både mig själv och min fru till Göteborgsvarvet. Någonstans har siktet varit inställt på detta sedan dess och även om det inte blev som jag tänkt mig så ger det mersmak till något bättre. Fortfarande sjukt med tanke på hur jag mådde igår eftermiddag…

Förresten var min fru en av dom som lyckades nå sin måltid igår. 2.30 var det sagt och 2.30 blev det!