Löparåret 2017 – kontinuitet och nya höjdpunkter

Kontinuitet tror jag är ordet som sammanfattar mitt träningsår 2017 allra bäst.

Med oavbruten löpträning varje vecka ända sedan mitten av september 2016 och kraftigt ökad mängd från årsskiftet så har det också givit utslag på resultaten i olika avseenden.

Volymökningen är kraftig; +50% jämfört med förra året och +30% mot ”bästa” året 2015.

Trots detta så har det skett utan en enda skada och i princip ens utan en tendens till begynnande problem. En förklaring till den ekvationen finns just i kontinuiteten men också till stor del i på vilket sätt volymökningen har skett.

Det är nämligen, fullt medvetet, med ett helt annat tempo som mycket stor del av all löpning har skett. Långsammare och längre för att bygga uthållighet utan att riskera förslitningsskadorna som kommer som ett brev på posten med ett för högt tempo.

Genomsnittstiden per km ligger i år på 5:56 jämfört med 5:34 förra året och 5:27 under 2015.

Allt detta har bidragit till att jag kunde sänka min maraton-tid från 3.59 till 3.51 och sänkte min bästa-tid i Göteborgsvarvet med en halvminut.

Det som inte har visat samma utveckling dom senaste åren är att springa snabbare på 10 km. Egentligen helt logiskt med tanke på att fokus legat på maraton mer än att springa fort på kortare sträckor. Det har blivit två försök på 10 km i år med ett PB på Varvetmilen i mars och en helt okej tid på Kretsloppet i september. Det återstår en chans på 10 km i år – Sylvesterloppet på Nyårsafton. Dock är det vanskligt att tror så mycket om tider en sådan dag mitt i vintern.

För ungefär ett år sedan satte jag upp tidsmässiga målsättningar för mig själv som såg ut så här:

Av de här fem målsättningarna har jag i tur och ordning presterat Brons, Brons, missad medalj, Silver och Guld.

Ska jag välja ut det allra bästa av det jag presterat under året så måste det utan tvekan bli att jag lyckades med målsättningen i Helsingborg Marathon trots att det inte på något sätt var ett perfekt lopp.

Det allra värsta under året får nog bli Rya Åsar Trail Run som var en upplevelse jag inte alls var förberedd på skulle se ut som det gjorde. Utan någon tvekan det jobbigaste jag genomfört i form av löpning.

2017 har varit ett löparår med ytterligare ett lyft till en ny nivå. Med det som utgångspunkt sätts tankar och mål för 2018 ner i mitt huvud och snart även i en bloggpost.

Frågan som återkommer; hur länge kan man bli bättre (läs: snabbare) på olika distanser när man snart fyller 50 år?