Helsingborg Marathon är världsklass!

Det är fortfarande inflation i lopp av alla de slag runt om i landet under hela sommarhalvåret och även en bra bit in på hösten och tidig vår. Många lopp kallar på uppmärksamhet för att locka till sig löpare och i de flesta fall handlar det om lopp som genomförs utan krusiduller – det handlar om att springa!

Sedan finns den kategorin lopp som förutom det naturliga att vi ska springa också lockar med folkfest och en upplevelse utöver själva löpningen.

Utan att ha sprungit dom alla så är det svårt att se något enda lopp som lyckas med ett arrangemang så nära det perfekta man kan tänka sig som det Andreas Gartmyr och Simon Wikstrand har byggt upp i form av Helsingborg Marathon.

Det är ett arrangemang i världsklass med ett personligt tilltal, en service som fungerar på alla nivåer och en förmåga att sprida glädje som lyfter löparna längs den mödosamma färden längs de 42,2 kilometer långa varvet runt omkring i Helsingborg. När dessutom vädret lyckas spela med på bästa sätt, som som var fallet igår, så är det svårt att skylla något på annat än sig själv om det inte går som man tänkt sig.

Som helhetsupplevelse, allt inräknat, finns det inget annat lopp jag sprungit som är bättre än Helsingborg Marathon. Väger man in platsen och det obeskrivliga publikstödet i princip runt hela banan så är New York Marathon givetvis bättre, men inte med allt runt omkring inräknat. Givetvis två olika typer av lopp men det man kan konstatera är att kvantitet inte heller när det handlar om lopp är bättre än kvalitet. Sett till kvalitet så slår Helsingborg ut både New York och Göteborgsvarvet.

För mig var det andra gången jag sprang loppet igår. Målet med loppet var att ge mig själv chansen att göra en riktigt bra tid och det skulle ske genom att springa med farthållarna för 3:45. Det kunde gå bra men likaväl gå helt åt helsike. Men jag var beredd på det den här gången och tanken var att följa den farten dom höll så länge det gick för att därefter släppa av på takten och ta mig igenom resten av loppet på egen hand.

Förra året var farthållarna för 4 timmar dom som tog mig genom loppet fram till 32-33 km, när jag fick ont och tvingades släppa gruppen. Den gången lyckades jag själv ändå nå måltiden 4 timmar.

I år upplevde jag de två farthållarna för 3:45 som alldeles för ryckiga i sitt tempo. Självfallet handlar det om att till viss del skapa ett försprång i början för att inte tvingas springa så fort senare i loppet. Men så var det inte riktigt. Istället pendlade kilometertiderna alldeles för mycket för att passa någon som mig som springer allra bästa i en jämn fart även om den successivt ökar eller minskar under ett lopp. Att pendla runt 50 sekunder i kilometertider under loppets första halva tycker jag var ganska märkligt och påverkade mig personligen en hel del.

Vid halva loppet, som passerades på 1:52, låg tidsschemat en dryg minut före en sluttid på 3:45. Strax efter 24 km fick jag släppa 3:45-gruppen och trots det låg jag fortfarande vid 30 km en dryg halvminut före en sluttid på 3:45. Men efter det räckte inte mina krafter till för att fortsätta hålla något tempo för 3:45. Det blev istället en slitsam avslutning de sista 12 kilometrarna som visade sig gå nästan exakt lika fort som förra året för mig. Försprånget jag byggt upp fram till 30 km var också det jag höll hela vägen in i mål. Skillnaden den här gången var att jag inte hade någon kraft kvar att spurta sista 3-4 km, nerför Tinkarpsbacken och längs med havet in mot mållinjen.

Det fanns en liten chans på en tid under 3:50 när det bar av utför men trycket saknades och målet som fanns kvar var det jag egentligen siktat på hela tiden: mitt eget guldmål att nå under 3:52.

Efter en lång och mödosam kamp de sista 2500 metrarna, där avståndet mellan varje 100-metersmarkering i asfalten mer kändes som 1000 meter, så uppfyllde jag min målsättning med tiden 3:51,20 – en förbättring mot förra året med 8 minuter och 13 sekunder!

Placering 244 av 803 totalt startande. Placering 189 av 556 män.

Det går självfallet inte att vara annat än nöjd med ett PB på 8,13 – allt annat vore korkat att påstå! Men som den analytiker jag är så kommer jag alltid, oavsett resultatet, efter ett lopp fram till ett antal olika saker som eventuellt hade kunnat gjort att det blivit ännu bättre. Så också den här gången:

• En jämnare fart första 3 milen hade gagnat mina möjligheter att ha mer kraft kvar på slutet.
• Kanske slarvade jag lite med energi-intaget sista 12-14 kilometrarna. Jag kunde fyllt på ännu mer än vad jag gjorde.
• Möjligtvis var jag inte i samma zon rent mentalt som förra året när jag lyckades krama ur dom sista krafterna med 3-4 kilometer kvar.
• Den bästa av dagar hade jag oavsett ovan tre punkter kunnat följa farthållarna längre än till dryga 24 km.

Med detta konstaterat så handlar det med allra största sannolikhet inte om en skillnad på mer än någon minut. Jag hade aldrig varit i närheten av kunna nå 3:45.

Med mig i loppet hade jag också min lillebror Daniel som gjorde sin debut på distansen. Trots en hel del skadeproblem under våren som uppfyllde han igår sitt mål att klara ett marathon under 2017. Grymt bra och dessutom med loppet snyggaste glasögon:

Vi får se om det nästa år blir en gemensam start i ett marathonlopp med ännu bättre publikstöd än det i Helsingborg…

Planen var några fler lopp i år än vad som varit fallet, men av olika orsaker fick jag hoppa ett par lopp i juni.

Det här var tredje loppet och tredje gången där jag antingen slagit PB eller satt personligt rekord i det specifika loppet. Den här gången med en rejäl marginal.

Kvar i år, som är inplanerat, är Kretsloppet i Borås på lördag om två veckor. Där handlar det om en mil och ett personligt rekord på 44:08 som känns intressant att angripa. Sedan är det Rya Åsar Trail Run över 11 km den 21 oktober- premiär för loppet och premiär för mig i ett terränglopp.

Den 1 september nästa år går Helsingborg Marathon igen. Har ni inte sprungit där eller kanske funderar på att springa en mara för första gången; jag kan inte se något annat lopp som är bättre än detta att göra det i. Alla förutsättningar, förutom din egen träning, som behövs för att hjälpa dig att bemästra 42,2 km finns i Helsingborg Marathon!

För egen del är det ytterst tveksamt med en start nästa år dock. Jag ska springa New York Marathon första helgen i november 2018 och att då genomföra en mara bara två månader före känns just nu tveksamt. Kanske blir det en premiär för Stockholm Marathon i början av juni istället?

Ja, man får fundera över vilket som ska bli nästa maratonlopp redan dagen efter ett tufft sådant i Helsingborg!