Löparåret 2016: en resa mellan tro och tvivel

Dan före dan och ganska skralt med julstämning utanför fönstret. Faktiskt mer en känsla av en tidig vårdag just nu. Egentligen har det inte funnits en enda riktig vinterdag än även om det varit lite minusgrader vissa dagar.

Jul, och snart nyår, innebär automatiskt en tillbakablick och en framåtblick på olika sätt. Så ock på träningsåret -16 och -17.

För att få rätt perspektiv på det här året så behöver jag titta tillbaka ända till november 2015 och starten i New York City Marathon. Efter den enorma urladdningen som var med mig under en så lång tid före loppet så gick inspirationen och träningsvolymen på lågvarv. Det var svårt att veta hur jag skulle ta löpningen vidare med nya mål, som är en förutsättning för mig, och därmed att rent praktiskt ta mig ut och springa.

Jag sprang ett, för mig, rekordtidigt premiärlopp i Borås den 13 mars men hade inför det egentligen inte sprungit i närheten av den nivå som skett åren innan. Att resultatet där ändå blev så bra som det gjorde var på något sätt också startpunkten för att komma upp i den nivå som var fallet inför NYC.

14333051_10155316278534741_6404723743269250163_n

Nästa stora push framåt skedde i början av maj och anmälan till Helsingborg Maraton. Med den fanns inget utrymme att inte fokusera ännu mer om den andra maratonstarten skulle bli bättre än den första.

Göteborgsvarvet har börjat bli en tradition vid det här laget. Fjärde starten och den här gången utan något fokus på att ännu en gång springa ännu snabbare. Istället var det realistiskt att ta mig runt mellan 1.45-1-48. Jag hade tränat på bra inför varvet och sprang ett riktigt segt långpass på 20 km söndagen innan loppet och 5 km dagarna innan som var galet jobbiga. Loppet i sig blev en rejäl prövning med illamående och bara viljan som fick mig att inte bryta loppet. Det där perfekta varvet som jag vill göra någon gång väntar fortfarande. Kanske 2017 är året?

Kroppens signaler var kass även veckorna efter varvet men släppte ändå i början av juni när Blodomloppet över 5 km blev vändningen och återigen ett PB i det loppet.

Sommaren rullade sedan på med bra långpass och kontinuitet i träningen. Jag hade också skaffat gymkort i april och den kompletterande träningen bidrog också på ett bra sätt. En stukad fot på semesterträningen i Grekland är det närmsta en skada att tala om som jag drabbats av under året. Den resulterade därefter i problem med löparknä under någon veckan i slutet juli/början augusti men som släppte i god tid innan årets stora mål över 42 km i Helsingborg.

Jag har ju lärt känna mig själv och upplägget i träningen ganska väl vid det här laget. Misstaget inför Göteborgsvarvet var troligtvis för stor mängd alldeles för nära inpå loppet. I kombination med en riktigt dålig dag gick det som det gjorde.

Inför Helsingborg Maraton lättade jag på träningen med 3 veckor kvar för att ha en så fräsch kropp som möjligt där på startlinjen 3 september.

Målet med loppet var att ta mig under 4 timmar. Dagen var perfekt. Mitt upplägg av loppet fungerade som en klocka fram till sista milen som blev en prövning både mentalt och kroppsligt. Men både huvud och kropp höll ihop hela vägen för en långspurt som tog mig under 4 timmar med 28 sekunders marginal!

Med det avklarat så behöver jag aldrig mer springa så långt!

Ett par veckor efter den urladdningen gjorde jag Kretsloppet i Borås över 10 km på strax under 48 minuter, vilket var helt okej med tanke på HBG.

Från det loppet och ett par månader därefter var det återigen svårt med motivationen. Nya mål är en förutsättning för mig att motivera träningen på allvar och jag vet att bättre tider med stigande ålder kräver mer och mer för varje år samtidigt som jag jämfört med många andra tränat väldigt lite i relation till resultaten. Att komma under 4 timmar med den ganska beskedliga träningsmängden är nog ganska bra ändå.

Det avklarade målet att komma under 4 timmar på ett maraton har under hösten visat sig inte vara tillräckligt för att avskräcka mig ifrån att vilja springa den distansen igen.

Det är något i distansen som ställer så många saker på sin spets som gör det så fascinerande att jag vill göra det igen.

Det är förberedelsefasen där jag med 100 procent vet att ett ökat antal kilometer i benen är avgörande för att kunna genomföra den sista fjärdedelen av loppet mycket bättre än både i NYC och HBG. Fler smart tränade kilometer kombinerat med kontinuitet i gymmet är nyckeln för att skapa rätt förutsättningar.

Det är också den viktiga delen att ha en plan inför loppet och att lyckas hålla sig till den planen så långt det bara är möjligt. Det lyckades i 32 km i Helsingborg senast innan…

…huvudet måste gå in och hjälpa till att övertyga dig själv om att fortsätta den kamp som du tagit dig själv så långt in i och inte bara kan avsluta för att det gör ont och tar emot. Att övervinna den känslan och fortsätta framåt är helt avgörande för att nå det mål man satt upp.

I Helsingborg Maraton lyckades jag kombinera förberedelser, plan för loppet och ett huvud som tog mig igenom smärta och tvivel sista milen.

Maratonlöpning sker utan tvivel med skräckblandad förtjusning. Det kräver sina förberedelser om det inte ska vara outhärdligt. Helsingborg Marathon i september var en fantasisk upplevelse, trots tvivel under resans gång, och nu är det bokat ett nytt möte över 42195 m den 2 september 2017. Inspiration för att komma dit ner bättre tränad än inför något annat lopp!

Sedan är förberedelser en sak och genomförandet något annat. Så många saker ska spela samman för att det ska bli bra, men utan förberedelserna är chansen att lyckas betydligt mindre.

Inspiration behöver ju inte nödvändigtvis bara handla om att sätta upp egna mål. Den kommer ju också ifrån andra källor som bidrar med kunnande, tips och inspiration med ord, bilder och annat. För mig har det under det här året kommit mycket input av att lyssna på Coltings podd och Träningspodden. Sedan är det också inspirerande att se tv-program som Gympaläraren med Kalle Zackari Wahlström som verkligen visar på vikten av att vi är i rörelse på ett aktivt sätt i en tid när vi ändå sitter så mycket som vi gör. Inspiration kommer också ifrån Simon Wikstrand, en av personerna bakom Helsingborg Maraton, som både med sin blogg och med sitt Instagram-konto levererar stora portioner inspiration.

Coltings podd

Träningspodden

Gympaläraren

Simon Wiktrand – blogg och Instagram

Som jag skrivit tidigare; Min löpning kräver målbilder för att vara motiverande. Det överskuggande målet i år var att ta mig under 4 h i ett marathon, vilket lyckades i september. När det nu är dags att sätta ner det som ska trigga träningen inför 2017 så ska jag försöka att inte låsa sig vid ett mål, med risk att inte vara nöjd med speciellt mycket, utan istället har jag satt upp en måltavla i form av en trestegsraket med brons, silver och guldmål på varje distans och allt med utgångspunkt från mitt PB:

goals-2017

Ett guld ska utan tvekan innebär en prestation jag aldrig tidigare lyckats med, ett silver är på den toppnivå jag redan lyckats med någon gång tidigare och ett brons är fortfarande på en hög nivå i relation till tidigare prestationer.

Om ett år vet jag vilka medaljer jag lyckats erövra och hur valörerna ser ut för 2017 och även om jag inte satte upp liknande målsättningar inför 2016 så vill jag ge mig själv ett brons för insatsen i Blodomloppet och ett guld för det jag presterade i Helsingborg Maraton.

Eventuellt avslutar jag 2016 med en start i Sylvesterloppet i Göteborg på nyårsafton. Men det får känslan och väderleksrapporten avgöra i nästa vecka.

Sedan har jag ett annat träningsmål (kanske även ett livsmål?) inför 2017 som jag inte vill eller vågar avslöja innan jag vet om det blir verklighet…

Oavsett allt så önskar jag alla en god jul och ett gott nytt träningsår 2017. Kom ihåg att det är bara den träningen man genomför som räknas!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »