Varvet var nära att däcka mig idag
Vid sidan om det som näst intill var en kollaps i mitt första försök i Göteborgsvarvet 2013 så är detta det absolut jobbigaste loppet jag genomfört. Till och med jobbigare än NYC Marathon.
För att ta det från början så har känslan för min form inte varit på topp senaste veckorna. Trögt på långpass och extremt ansträngande på 5 km i onsdags. Så självförtroendet och tankarna om något riktigt, riktigt bra fanns egentligen inte i planen den här gången.
Även om det inte kändes hundra så gick det ändå snabbt fram till Älvsborgsbron. Någon snabbare än förra årets PB-lopp i Varvet. Första milen på 49:31är inte ett tempo som under normala omständigheter skulle få mig att krokna tempomässigt. Men allt var inte helt okej idag.
Jag hade känt mig lite öm i magen tidigt i loppet och vid 12 km började illamåendet att komma. Från och med där någonstans var det ganska mycket en kamp för att ta mig i mål utan att må så illa att jag behövde kräkas. Tempot blev radikalt lägre och kraften saknades helt sista tredjedelen.
Att jag skulle ta det lugnt och dricka omsorgsfullt hade jag bestämt. Men nu blev det ganska många meter som jag gick igenom vätskekontrollerna sista delen. Utan det hade jag nog inte kommit hela vägen.
Med tanke på det här så är nog en tid strax under 1:51 helt okej.
Jag tror inte att det var avgörande för mig, men att solen kom fram lagom till start (och försvann så fort alla hade startat) tror jag överraskade många som inte alls hade laddat för den värme som det ändå blev jämfört med 14 grader och molnigt som var prognosen. Många var rejält matta och fick tas om hand både före målet och efter.
En annan sak jag ännu en gång måste lyfta med Varvet är den myt om en fantastiskt folkfest. Jag anser fortfarande att den är gravt överdriven.
Ja, det är många som springer (+45 000) och absolut är det många som tittar på (flera hundra tusen) tillsammans med musikunderhållning på ett antal ställen. Men därifrån till den upphaussade folkfesten är det inte i mina ögon och öron.
Det är ganska tyst ifrån publiken så länge det inte handlar om att dom ser någon dom känner. I alla fall från dom allra, allra flesta.
Jämför jag med NYC Marathon, som har ungefär lika många deltagare, är det en väsensstor skillnad på stödet från publiken. Där är det fullt ös från första till sista metern (förutom på broar där de inte får stå) och dom hejar och skriker på alla.
Ett konkret exempel är att jag idag sprang i samma tröja som i NYC i höstas, som har mitt namn på bröstet. Idag hörde jag mitt namn ropas totalt 4 gånger varav 2 var från funktionärer som langade vatten till mig. I New York hörde jag mitt namn skrikas 4-5 gånger per km i 42 km!
Vid sidan om mig själv så är det andra som gjort grymma insatser idag. Min lillebror Daniel putsade runt 5 minuter på förra årets premiärtid och sprang på 1:57! Min svåger sprang in på 2:17 trots kramp sista 3 kilometrarna! Många grymma insatser vid sidan om oss som hade det lite mer kämpigt idag.
Nu får jag slicka såren och sikta på nya utmaningar framöver. Blodomloppet om 1,5 vecka och sedan fokus på 42 km i Helsingborg #vadtänktejagpånärjaganmäldemigtillmaratonigen