Slutanalys och förändringar efter Helsingborg Marathon

© Olle Roos / HBGM

Utifrån sett kan det ju verka riktigt insnöat att i min ålder gå omkring och fundera över sin träning på det viset som jag gör. Att fundera på hur, vad och varför jag ska göra på ett visst vis verkar ju rätt onödigt med tanke på vilken nivå det i ärlighetens namn handlar om!

Jag fattar hur det kan se ut och samtidigt så är detta det allra bästa (enda!) sättet som jag i mitt liv lyckats paketera ihop träning, hälsa och intresse till något som fungerar över tid. Dessutom är detta, att skriva ner mina tankar och planer, något som ingår i processen.

Funderingarna, utvärderingarna och löpningen driver tillsammans varandra framåt med nya mål och utmaningar samtidigt som det även i livet i stort är en balansplatta och ventil.

Perioden efter Helsingborg Marathon har på många sätt varit annorlunda jämfört med hur det sett ut efter andra stora urladdningar.

För det första så tog inte kroppen alls så mycket stryk den här gången som vid tidigare marathonlopp. Rejält stela lårmuskler ett par-tre dagar efter loppet men med återupptagen löpning tre dagar efter, och ytterligare två rundor, under förra veckan så är det inga tendenser till bestående skavanker.

En stor skillnad är också inspirationen. Tidigare urladdningar har skapat en tomhet som tagit ett bra tag att kliva ur. Den här gången är den en stor inspiration hämtad ur känslan att loppet inte var en peak i min löpning utan att det finns många saker jag kan fortsätta öva på och bli mycket bättre på.

För trots att jag nu i två marathon efter varandra i Helsingborg har förbättrat min tid med runt 8 minuter varje gång så tror jag inte att 3:52,21 för någon vecka sedan var en fullträff.

Det var inte den bästa av dagar, något jag bara upplevt i ett lopp vid ett enda tillfälle så här långt. Men om det är med i kalkylen att formen är bra men att dagen inte är den allra bästa så finns det ändå saker i loppet som påverkade utgången:

Balansen i de olika delarna av loppet borde ha varit betydligt bättre än vad det blev. Det gick från rejält snabbt redan från första steget, som bibehölls under första milen, till en andra mil mycket långsammare än den fart som krävdes totalt sett vilket innebar att ”försprånget” som fanns var helt borta redan vid 16 km. Därefter en ny rejäl tempoökning på tredje milen vilket också var där, någonstans vid 25, som jag fick släppa 3:45-gruppen. Jag hade utan tvekan varit förtjänt av ett liknande upplägg som 4:00-gruppen förra året gjorde med en ganska mjuk inledning, tempoökning därefter och sedan bibehållet ”försprång” på sluttiden så länge jag den gången orkade hänga (vilket var nästan en mil längre än i år).

Låter det flummigt och extremt detaljerat? Vad det egentligen handlar om är att hitta ett så jämnt tempo som möjligt över hela sträckan för att slippa alldeles för stora svängningar som kostar energi. Enkelt men svårt!

När jag nästa gång väljer att följa farthållare så kommer jag vara mycket mer vaksam på deras upplägg och faktiskt väga av att göra mitt eget lopp istället.

En annan slutsats är att jag slarvade med energipåfyllningen sista milen. Det kunde förbättrat förmågan att ”spurta” en del. På något konstigt sätt påverkar tröttheten omdömet där…

Den ökade mängden under 2017 har givit resultat. Kontinuiteten att kunna träna och springa vecka ut och vecka in är en annan sådan sak som ger resultat. Faktum är att jag precis nu har avverkat 52 veckor på raken med minst en mils löpning varje vecka.

Mina egna tankar går ut på att den totala volymen (antal km och timmar) är på en bra nivå nu även om den kan öka lite mer kommande år. Men inom ramen för detta finns det en del justeringar som jag kommer att göra i upplägget:

  • Långpassen som är över 17-18 km behöver ökas upp med minst det dubbla. Faktum är att det inte blivit mer än fem sådana på hela det här året. En ökning till det dubbla och då även ett par-tre som är +25 km.
  • Intervallträningen ska bli mer frekvent och tillsammans med mer planerad backträning få mig att göra det som jag är ganska usel på: pressa mig till gränsen betydligt oftare på träning för att sedan kunna använda den känslan när det börjar ta emot i ett lopp.

Till detta kommer hösten och vintern att ägnas åt styrkeövningar och rörlighet. Just rörligheten börjar jag känna är en högst påtaglig begränsning som jag behöver få ordning på och då inte enbart sett till löpningen. Stela axlar och en stel rygg är inte bra någonstans.

Slutligen är det den där svåra biten att rent mentalt hantera när det börjar ta emot. Även där finns det många saker att jobba med och förbättra.

Om det nu blir ett marathon före New York om 13,5 månader så tror jag att det ska genomföras första halvåret 2018. Blir det i Stockholm så kommer inte Göteborgsvarvet att bli ett maxlopp det året. Så tankarna på att slå storebrors tid där får i så fall stå kvar. Men vi får se vad det kan bli!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »