Löpningen är min ventil och balansplatta

Att leva är bokstavligen en pågående match som måste underhållas, planeras och ha en bra strategi för. Kan låta torrt och tråkigt men jag tror att det annars riskerar att inte bli det liv man har potentialen till. Att sedan ”lyckas” med det hela är i sig en gåta.

Till detta kommer ärvda egenskaper och den miljö man växer upp och sedan själv väljer att vistas i.

Balansen mellan det egna intresset och personer i ens omgivning är inte heller alltid så enkel. Att ha möjligheten att ägna sig åt det man verkligen vill fullt ut handlar inte bara om vad man vill (vilket i sig kan vara svårt nog) utan också om att ha en förståelse och en tolerans från sin omgivning för att intresset inte ska bli en kil mellan dig och dina närmsta.

De senaste 12-13 åren har jag odlat två egna intressen vid sidan om det vi i familjen har ägnat oss åt tillsammans.

2004-2011 engagerade jag mig enormt mycket i mitt bloggande och var faktiskt ganska framgångsrik under de guldår som bloggen, som fenomen, upplevde 2005-2009. Signerat Kjellberg tog enormt mycket av min fritid i anspråk och, i ärlighetens namn, så var det i perioder något som utan tvekan tog så mycket tid att fokuset på detta gick ut över andra gemensamma saker.

Från en trevande start 2010 så tog mitt nyfunna intresse för löpningen successivt över ifrån bloggandet. När jag väl märkte att det fanns en hygglig förmåga att faktiskt, trots att ha passerat 40 år, bli bättre och bättre så triggas också intresset och fokuset ännu mer.

Den stora skillnaden mellan bloggandet och löpningen var att det inte alls tog så mycket tid att utföra och framför allt inte vid sidan om. I alla fall inte i början.

I takt med tiden och högre ambitioner så började själva löpträningen att kräva en god planering för att bli av och passas in med annat som skulle göras så att barnen, maten, huset och allt annat fungerade. För det mesta fungerade det bra men i perioder löptränade jag inte så mycket som jag hade velat och kunnat.

Den stora brytpunkten har skett under det här året och sammanfaller med en rad olika saker. Dels har vi sålt vårt hus och flyttat till en lägenhet som inte kräver en massa tid och sedan har barnen blivit så stora att det inte längre är avgörande att någon vuxen finns hemma hela tiden. Det är inga problem att vara borta en stund utan dåligt samvete över att dom är ensamma. Snarare tycker dom det är ganska gott tror jag.

Sedan har vi också försökt att få med barnen på våra egna gymbesök eller löprundor där dom kan cykla med eller att vi tar oss tillsammans till en plats där det går att springa tillsammans i sin egen takt.

Den stora förändringen i år har också gjort att jag utan att känna press eller stress över annat har kunnat öka min träning upp på en helt ny nivå.

Allt detta har också skett under ett halvår när jag verkligen har behövt löpningen för att rent mentalt hantera tankar och känslor.

Visst har jag vetat om att löpningen för mig har haft den effekten tidigare och att tankar och låsningar ofta frigörs i takt med rörelsen. Men tillfällena sedan februari månad, när min mammas hälsa successivt blev sämre för att sedan gå bort i juni, har varit många och där en löprunda inte bara varit ett träningspass. Det har också varit en ventil för att släppa ut en anspänning och tankar som annars hade fortsatt att snurra på ett mycket otrevligare sätt och med risk att drabba omgivningen.

Från att under många år egentligen inte alls ha rört på mig i närheten av vad som är rimligt och nyttigt så gör jag idag det som en naturlig del av vardagen.

Träningen är en balansplatta i livet och en ventil i vardagen som hjälper mig att i alla fall känna mig lite bättre som människa. Det är extremt som sällan, nästan aldrig, som en löprunda inte har en positiv inverkan på hur jag mår och gör att jag kan engagera mig i andra saker på ett helt annat sätt efter än före.

Löpningen tar mig dessutom till platser och omgivningar som jag sannolikt annars aldrig hade fått uppleva. Om det sedan är en skog utanför Lerum, en strandväg på Cooköarna eller New Yorks gator är inte avgörande utan det faktum att rörelsen framåt i stort och smått skapar bestående minnen och värden för livet.

Status på bloggandet idag då? Man kan väl säga att mitt fall har fortsatt i det avseendet och idag är det egentligen bara här på min renodlade löparblogg som de sker något.

På de andra är det sällsynt med inlägg och den stora bloggen Signerat Kjellberg lever en tynande tillvaro på nya inlägg även om jag har en del tankar på att börja publicera en del längre texter där som är mer genomarbetade och genomtänkta än det ögonblicks-bloggande som var en stor del av storhetstiden före 2010. Vi får se hur det blir med den saken.