Del 2 om hälsotrenden och arbetsgivarens intresse i vår hälsa

Tredje texten på en vecka om hälsotrenden och hur vi ska förhålla oss till allt som har med vår personliga hälsa att göra. Den andra om arbetsgivarnas intresse i vår hälsa.

Efter Rebecca Uvell Weidmos tunna krönika i Borås Tidning så har det kommit fler inlägg i debatten om hur vissa företag hanterar frågan om hälsa och träning i förhållande till anställningen på företaget. Bland annat sker det i ETC under rubriken ”Chefen vill äga din kropp”.

I grunden handlar frågeställningen om vad företaget ska tvinga sin personal att göra och att avhålla sig ifrån. Under förutsättning att det handlar om träningstid som företaget förser sin personal med så kan jag inte se något som helst problem med att var och en på denna tid gör det som individen kan för sin egen hälsa.

Om den stund det kan handla om kanske är den enda som en person aktiverar sig så är den guld värd i första hand för individen själv och i förlängningen för företaget som kan minska andelen utslitna ryggar och andra följdeffekter av ett mycket mer stillasittande arbetsliv idag än tidigare. Sedan måste det givetvis finnas en mycket stor flexibilitet i vilken form av träning som var och en ska utföra som obligatorium. Det får ju inte handla om att tvinga iväg människor på träning som inte är anpassad. Därför krävs det nog en stor lyhördhet och flexibilitet i hur detta utformas.

Sedan förekommer det snusförbud och liknande på vissa företag och här kan jag ha betydligt större invändningar. Inte för att ett förbud i sig inte kan leda till en bättre hälsa utan för att det är något mycket mer diffust att kontrollera i förhållande till arbetstid och ledig tid både på raster och före efter jobbet. Det blir helt enkelt en orimlig sak att efterleva för ett företag som vill vara seriöst. Här handlar det nog snarare om att erbjuda traditionell hjälp för den som är mottaglig för att vilja sluta röka eller snusa.

Det finns alltid avarter i form av arbetsgivare med tvivelaktig inställning och syn på sin personal. Men jag tycker att det är väldigt synd om de få som agerar utifrån fel grunder skulle få stå som exempel för helheten i något som är så viktigt som allas vår hälsa som det ändå i grunden handlar om. Dessutom finns det i grunden ingen motsättning i att fysisk status kan vara en faktor för lönen.  Så länge det handlar om individuell lönesättning, vilket jag inte tror att motståndarna vill upphäva, så blir hälsan ovillkorligen en parameter i prestationen och därmed lönesättningen. Däremot har jag svårt att se ”instämplingen” för veckans träning enskilt som en faktor.

De som av någon orsak ser det som ett sätt att skaffa sig en personalstyrka som hetsas att träna och vara hälsosamma enbart för att företaget ska kunna visa upp sig som om man är bättre än andra har missat det mesta av syftet. Det handlar ju om att stärka sin personal så att de både fysiskt och psykiskt mår bättre på arbetet och på fritiden.

Det måste alltid ligga framför ett företags eventuella tvivelaktiga syften. Den chef som inför hälsoåtgärder på en arbetsplats som syftar till att äga kropparna hos sin personal har fel ingång i frågeställningen. Som tur är så är jag ganska övertygad om att så inte är fallet i praktiken mer än i några få avskräckande fall och dessa kan vi inte låta styra något som är så här viktigt.

För tyvärr är det ju så att den som inte sköter om sin hälsa, oavsett om det handlar om den psykiska eller fysiska delen, blir till sist ett problem både för individen och för arbetsgivaren. Chansen att det då i alla fall sker någonting är betydligt större om det är en del av arbetsveckan.

Hälsoproblemen som uppstår måste få en lösning för att att drabbad person ska kunna leva ett bättre liv totalt sett. I det perspektivet kommer arbetsgivarens ansvar och delaktighet ovillkorligen in i bilden och om det då visar sig att företaget inte har en plan för personalens hälsa så lär det inte vara tyst i debatten. Jag tror att det är i det långsiktiga perspektivet vi måste se arbetsgivares intresse för sin personals hälsa och välmående. Inte att utöva makt över sin personal och att kunna via upp en ytligt bra bild av sitt företag. Ytan skapar aldrig någon långsiktig framgång ens för ett företag.

Det finns ingen enkel lösning på hur folkhälsan ska bli bättre och att olika folksjukdomar ska kunna minskas. Att aktivera sig i alla dess former är garanterat en viktig pusselbit och där finns en mer välvillig inställning från många arbetsgivare idag. Att i övrigt leva ett någorlunda sunt liv, med en bra kosthållning och utan kemisk påverkan i alltför stor grad, är även det en faktor som i alla fall inte är negativ. Till detta kommer frågor om arbetstid och fritid med en stressfaktor i båda sammanhangen. Ingen enkel matematik att få ihop och därmed inte heller så jäkla enkelt att rakt avfärda arbetsgivare som försöker med argument om makt och utseendefixering.

Som en kort sammanfattning av hela frågan så ser jag alltså inte arbetsgivarens intresse i detta som något med en illvillig tanke att på något vis vilja bakbinda oss för att kunna visa upp en tjusig fasad med vackra människor. Yta och innehåll harmoniserar sällan på ett så enkelt sätt.