Amsterdam Marathon – bara för mig själv!

Efter ett par brutna lopp på försommaren, med Stockholm Marathon som det värsta rent mentalt, så har det därefter fungerat bra över hela sommaren med en halvmara i augusti och PB på milen i september.

Ända sedan Stockholm var målet att ta revansch och springa ett maraton till i år. Först var det Helsingborg som var alternativet men sedan dök Amsterdam tillsammans med min bror upp som ett ännu bättre alternativ nu i oktober.

All min träning fungerade klockrent fram till två veckor innan det här loppet. Söndag den 8 oktober fick jag smärta i en vad igen (inte samma som Stockholm) och jag avbröt det sista inplanerade långpasset efter 13 av 20 km och gick hem. Inget akutläge men fortsatt ömhet under mer än en vecka och inte helt borta förrän i början på förra veckan.

Mitt i detta fick jag också en förkylning med en dryg vecka kvar. Som tur var satte den sig enbart i näsan och gick inte ner i halsen och påverkade luftvägarna trots allt.

Med detta blev det en ofrivilligt träningsbefriad period två veckor innan Amsterdam och osäkerheten både på form och oron för vaden gjorde det inte enklare för att ställa in sig på vad jag skulle förvänta mig.

Det var inte heller något som jag egentligen har berättat för någon om så tankarna om att tvingas bryta ett lopp till var rätt jobbiga en stund men till sist fick jag lägga upp en strategi som gick ut på att för en gångs skull inte sätta upp några djärva tidsmål och detaljerade planer för hur loppet skulle springas. Det skulle få bli ett lopp utifrån känsla och form för dagen.

Vi flög ner i fredags förmiddag. Jag och min fru tillsammans med min bror, hans sambo och liten bebis. Inkvarterade på budgethotell får man säga…

Sedan är det ju sådär med lopp i en stad som man reser till tillsammans med andra. Att gå extremt mycket dagen innan ett maraton är kanske inte så smart men samtidigt svårt att undvika. Det osmarta den här gången slutade med runt 22 000 steg i lördags och rätt slitna ben på kvällen. Insmord med liniment och Voltaren och på med kompression under natten fick bli medicinen för detta och på morgonen var det fräscha ben igen.

Det som verkade ha tagit mest stryk av att gå vad höfterna som kändes rejält slitna. Knappast så att det här ökade chanserna till ett lopp som skulle gå bra tidsmässigt…

Tunnelbanan till Olympiastadion halv åtta. Ganska folktomt när vi kom dit men sedan fylldes det på rejält under timmen fram till nio. Lite kyligt väder var det så en tröja att kasta vid starten fick vara kvar på när vi gick till startfållan för orange grupp.

När starten närmade sig kändes det riktigt skönt att ha bestämt mig för att inte jaga någon supertid utan egentligen ”bara” ha 4 timmar som ett riktmärke. Tur var nog det för redan efter drygt 500 m blev det stopp så att alla stod stilla i närmare en minut på grund av att någon lät åskådare passera banan. Rejält korkat kan man tycka och för dom som var riktigt taggade på tider så som jag brukar vara så lyste det nästan panik hos en del och det var också dom som formligen rusade när det väl lättade igen.

Personligen kände jag bara ett ”okej” och att det löser sig nog över 42 km. detta trots att första kilometern, som brukar gå alldeles för snabbt, passerades på 6:31.

Efter det så var det med lätta ben som det bara flöt på kilometer efter kilometer utan att det kändes det minsta ansträngande och utan någon känning i benen. Lugnt och fint i det perfekta vädret med runt 14 grader utan att solen gick igenom molntäcket.

Det är en flack bana av naturen i Amsterdam men ändå finns dom där små, små lutningarna som ändå märks när man sprungit en stund.

Första tillfället när jag började känna mig lite matt i benen var vid 27-28 km men lyckas ändå fortsätta hålla ett högt tempo förbi 3 mil och det är först vid 32 km vid vätskestationen som jag väljer att gå några steg för att verkligen fylla på med energi och vatten. Därefter är det en sista mil som är tuff men jag lyckas ändå hålla tempot uppe på en nivå som jag aldrig lyckats med tidigare under sista milen. Går igenom energistationerna även vid 35 och 38 km.

Just vid 38 får jag formligen en utskällning av en tjej i 10-årsåldern som står och hejar på: ”Fredric!!! You can´t walk!!! You must run! Run now Fredric!!!

Jag bara log åt henne och kunde ju inte göra annat än att springa igen och just det där leendet fick jag upp för mig själva flera gånger sista milen. För trots att jag var trött så visste jag att 4 timmar var orimligt att inte springa under. Det som var mitt enda mål den här gången!

Vid 40 km passeras den sista vätskestationen och där går jag lite igen och trycker i mig dextrosol för att klara sista biten in. Jag känner hur krampen ligger och lurar i båda vaderna sista 2-3 km genom Vondelpark men det håller sig på mattan hela vägen fram till Olympiastadion och en målgång som är en av dom skönaste någonsin. Armarna i luften redan innan målgången och en enorm lyckokänsla efter mållinjen.

Klockan stannar på 3:52:02. En ocean av marginal till 4 timmar och bara 42 sekunder ifrån mitt personliga maratonrekord från 2017. Utan tvekan över mina egna förhoppningar den här gången och äntligen under 4 timmar igen efter tre maraton där detta inte har lyckats.

Jag gör allt detta med ganska stort tvivel på förhand men med ett ovanligt lugn och fokus under hela loppet och även när det blev tuffare på slutet. Det är många som pratar om att ha ett mantra att upprepa för sig själv när det blir tufft. Personligen hade jag vid något av mina Göteborgsvarv ”lyft blicken” som en form av mantra men har därefter haft lite svårt för att hitta något som på riktigt agerar som en hjälp. Det har mest känts som tomma ord.

Helt plötsligt igår under loppets första mil dök det självklara upp i mitt huvud; jag gör ju bara det här för mig själv och inte för någon annan. Resten av loppet återkom jag hela tiden, både när det gick lätt och när det var tuffare till just detta:

BARA FÖR MIG SJÄLV!

Det kanske låter självklart men det är så himla lätt, när man som jag har tider som drivkraft, att glömma bort och inte springa för vad det egentligen handlar om i grunden både när det går bra och mindre bra.

Om jag nu ändå tittar på min tid och hur jag genomförde loppet så är det alldeles oavsett att det saknades 43 sekunder för ett PB mitt allra bästa maraton sett till hela loppet och hur det genomfördes.

Första milen: 55:17

Andra milen: 53:55

Halvmara-passering: 1:55:00

Tredje milen: 53:11

Fjärde milen: 57:11

Jag springer alltså första halvan på 1:55 och andra halvan på 1:57. Tredje milen är den snabbaste och där är jag 3 minuter efter tiden vid mitt PB-lopp från 2017. Sista 12 km springer jag in 2 min 18 sekunder av detta trots att jag är sliten.

Även om det är teoretiskt räknat så försvann den där minuten redan efter 500 m när det blev stopp helt och hållet.

Det är ett lopp som visar vad min träning under det här året har skapat för förutsättningar att faktiskt vara stabil nog för att kunna springa under 4 timmar vilket var den målsättning jag satte upp för snart ett år sedan. Även om ett brutet lopp i Stockholm inte går att räkna hem så vet jag ju hur det kändes där och att en tid ännu bättre än den igår var oerhört realistisk.

Nu blev det med tanke på veckorna innan ett lopp med annat fokus men med en prestation i ett maraton som jag just nu placeras högst upp just med tanke på den. Eftersom det inte tycks ha påverkat mig så kanske det var bra att tänka på ett annat sätt än vanligtvis.

Amsterdam Marathon som lopp då?

Ja, platt är det absolut även om det som sagt finns några sega partier också. Det går relativt mycket utanför själva stan så det blir under långa partier ett lopp med glest publikstöd även om man försöker lätta upp stämningen med DJ:s och båtar på kanalen som spelar musik. Med vissa undantag är publiken rätt tyst. De delar som är mer inne i stan och genom Vondelspark är superbra liksom området runt start och mål inne på stadion. Ett arrangemang som är lite lagom holländskt ledigt utan pekpinnar och människor som står och skriker och dirigerar i onödan så som jag upplevt i exempelvis New York.

Absolut ett lopp att springa en gång men kanske inte att jag återvänder till Amsterdam för att springa. Däremot mer än gärna för att hinna se och uppleva staden i sig utan att ha ett lopp att fokusera på.

Nu var detta det sista inplanerade loppet för året. Får se om andan faller på att springa något mer innan det blir 2020.

Vad jag kommer vilja och kunna springa för lopp under nästa år får vi se men jag har en ganska klar bild över vad jag har gjort bra det här året som jag ska ta med mig för att bli ännu stabilare och starkare när jag springer fler lopp bara för mig själv nästa år!