Nystart 2019 med återfunnen inspiration

Det är märkligt hur snabbt besvikelsen över en missad målsättning, i ett stort lopp, kan övergå till att istället rikta in sig på att fundera över vad som kan vara orsaken och tron på att förändringar kan göra saker mycket bättre 2019!

Det jag har kommit fram till är ändå att alldeles oavsett hur jag har tränat och förberett mig så var jag påverkad av oktober månad, efter sjukdom, och att det ”försvann” en hel del av den fina september-formen i den processen.

Sedan har jag över sommaren och hösten haft en känsla av att jag inte är lika uthållig i backar och högre tempo som jag har varit tidigare. Ungefär som att det har funnits en automatisk broms i ett visst läge.

Min egen analys av detta, när jag jämför med ett par år tillbaka, är att den stora ökningen av många långsammare pass har gått ut över alldeles för få kilometer med rejäl fart och puls. Det har varit bra, och nödvändigt, för att kunna träna mycket utan att bli sliten. Men det kan ha påverkat just den delen alldeles för mycket. Jag kan helt enkelt ha varit för lat för att ta dom lite tuffare intervall- och fartpassen tillräckligt ofta. Eller i alla fall inte lagt det fokus jag borde på den del för att det ska bli så bra som möjligt.

Så där har jag något som jag vill göra annorlunda för att inte det ska vara en negativ faktor. Någonstans tror jag att perioden som har börjat nu, där dom flesta passen blir på löpband i flera månader, automatiskt kommer att underlätta detta. Att det är lite tråkigare (läs: mycket) att springa på löpband så vill man klara av det så fort som möjligt och då blir intervalldelarna mer frekventa. Så har det i alla fall varit tidigare.

Det är lätt att fastna i att det är negativt och att det mesta är skit efter ett, relativt sett, misslyckande i NYC Marathon. Samtidigt är det ju så att om jag ser lite mer nyktert på det här året så har det inte varit så illa i verkligheten.

Jag har sprungit mitt snabbaste millopp någonsin (43:56 i Kretsloppet) och har ytterligare ett lopp på den distansen under 45 minuter (44:50 i Varvetmilen).

I Göteborgsvarvet sprang min snabbaste tid någonsin  (1.43:48) och till det ytterligare en tid i en halvmara, som var ännu snabbare, under 1.44 (Prinsens Minne på 1.43:25).

Det är lätt att glömma dom här fyra loppen när jag är besviken över 4.07 i New York och till det har en snarlik tid från Stockholm Marathon i juni. I fyra av sex lopp under året har jag faktiskt presterat riktigt, riktigt bra!

Det jag har funderat över är att ta lite hjälp med hur jag ska lägga upp träningen över tid. Under alla dom här åren sedan 2011 när jag började springa på ”riktigt” så har det skett utifrån min egen plan och erfarenhet. Jag har, ungefär som nu, en gång om året tittat tillbaka och funderat över vad jag har kunnat göra annorlunda för att utveckla mig själv. Kanske är det dags att se om någon annan, med större erfarenhet, kan ge den inspirationen och pushen framåt som gör att det blir ännu lite bättre?

Jag tänker mig inte att gå all in och vara med i någon träningsgrupp eller liknande. Det jag i så fall kommer att göra är att ta en kontakt med en löpcoach för att tillsammans skapa ett upplägg som förhoppningsvis kan spetsa till det som har saknats till viss del när det kommer till maratondistansen men även i viss mån på kortare distanser. Jag tror nämligen att det hade kunnat gå ännu lite bättre även på 10 och 21 än vad det ändå har gjort!

Med detta sagt så innebär det också att jag inte kommer att släppa maratondistansen efter New York. Det är svårt att göra det utan att ha gjort det bättre. Det är trots allt två lopp det här året som är 16 minuter långsammare än förra året.

När det kommer till min löpning är ledorden även i fortsättningen att ”det bästa har inte hänt än”. Jag är helt övertygad om att det, med snart bara 1,5 år kvar till 50, går att göra det ännu bättre! Det är vad som gör det så inspirerande att inte ha börjat springa på ”riktigt” förrän efter 40 – utvecklingskurvan uppåt går fortfarande att påverka!

Förra året avslutades med Sylvesterloppet i Göteborg. Så kommer det inte att bli i år och det innebär att när nästa lopp kommer att springas är rätt oklart. Jag har Göteborgsvarvet i maj inbokat men vid sidan om det inget annat bestämt.

Just nu skulle jag vilja ta revansch i ett maraton först av allt nästa år, men det kräver i så fall ett lopp utomlands i början av april (exempelvis Rotterdams flacka bana 7/4) men det vet jag inte om det är praktiskt möjligt.

Efter det 6 veckor till Varvet och där en rejäl satsning på att en gång för alla gör det perfekta loppet där.

Över sommaren något millopp och femkilometerslopp. Sedan en ”comeback” i Helsingborg Maraton 31 augusti och gärna en första start i Lidingöloppet 30 i slutet av september!

Förutom inbokat varv är det en önskelista för 2019. Får se vad det blir i verkligheten, men alldeles oavsett det så är nog dom där förändringarna i träningen nödvändigt för att hålla motivationen uppe att fortsätta fokusera på olika lopp och tider.

I annat fall får fokus övergå mer till att ”bara” delta snarare än att jaga personliga tidsmål varje gång. Men dit vägrar jag att lägga fokus än på ett bra tag!