Kan vem som helst springa ett maraton?

Det är nödvändigtvis inte så självklart att springa ett maraton som det nu för tiden framställs i vissa sammanhang.

Att springa maraton är hos de här personerna blaha blaha jämfört med att springa ultradistanser i allmänhet och helst i en rätt jävlig miljö i synnerhet.

På andra sidan finns dom som inte ens kan förstå hur man kan springa en mil och att då spring 42 km är omöjligt och helt jävla galet i deras ögon.

När man som jag befinner mig mitt emellan de här två uppfattningarna så tar jag mig rätten att också ha en något mer balanserad syn på det hela. I grunden handlar det bara om att bestämma sig för vad man vill göra snarare än vad man klarar av (nu och sedan). I det perspektivet har givetvis ultramänniskorna bättre koll än dom som inte ens springer.

Det handlar inte om att ödet bestämmer vem som kan springa ett maraton och vem som inte kan göra det. Med utgångspunkt i en människa som i grunden inte har några fysiska hinder som omöjliggör den personen att kunna springa så vill jag utan tvekan påstå att vem som helst kan träna sig till att kunna genomföra ett maratonlopp utan att det riskerar hälsan varken under eller efter.

Det handlar egentligen ”bara” om att bestämma sig för att klara det och skapa förutsättningar i vardagen för att lägga upp en rimlig plan. Men det handlar i grunden inte om slumpen.

När beslutet sedan väl är taget, att anta en personlig utmaning som ligger en bra bit utanför sin egna komfortzon just då, så finns det lika många sätt som människor att bygga upp och genomföra detta på. Det kommer att dyka upp många hinder på vägen, både mentala och fysiska, och kanske stannar utmaningen på grund av att kroppen blir trasig och inte kan rehabiliteras tillbaka till just löpning. Men om inte den typen av hinder sätter punkt för utmaningen så är det även här upp till dig själv hur mycket av allt som du vill lämna åt slumpen att avgöra.

Ju mindre du tränar inför utmaningen att springa ett maraton desto mer lämnar du åt  slumpen att avgöra hur det går när det verkligen är dags. Det kan gå bra, men oddsen för att det slutar i ett misslyckande ökar dramatiskt. Ett misslyckande kan det bli ändå men inte på grund av en alldeles för hög grad av kalkylerad slump inblandad. Kanske beror det på något så enkelt, men tråkigt, som en dag när det inte fungerar. Men inte på grund av slumpen.

Det kan ju vara så att man gillar att balansera på en knivsegg och att det är en del av ens utmaning, men för dom allra flesta tror jag att det är ett ganska dåligt sätt att genomföra det hela på. Om inte annat för att inte riskera sin hälsa och att möjligheten till revansch eller genomförandet av andra fysiska utmaningar begränsas.

För tittat man bortom den första stora utmaningen, och ser sig själv vilja fortsätta på inslagen väg, så finns det i det perspektivet ingenting som är viktigare än att hålla sig på rätt sida skadegränsen och att hela tiden kunna ha en kontinuitet i det hela.

Hjälpen på vägen fram till genomförandet kan vara ett förutbestämt träningsprogram, som det finns en uppsjö av och i nästan lika många varianter. Att hitta rätt i den djungeln är inte så lätt och risken är att man ger sig på ett alldeles för krävande program som antingen gör att lusten försvinner eller att man skadar sig för att man litar mer på .

Inte ens om man, som jag gjorde innan mitt första maraton, tog hjälp av vad som är proffs i sammanhanget, och där utgångspunkten var min fysiska nivå och målsättningen att springa ett maraton på 4 timmar, är det säkert att det blir bra. Det program jag fick visade sig ganska snart kräva så mycket tid och mer slita än utveckla mig att jag hoppade av det helt. Efter det har jag fortsatt att, efter eget huvud, och med inspiration plockad från olika håll, lagt upp min träning på egen hand och med ganska gott resultat.

Menar jag med detta att det är enkelt att träna sig till och genomföra ett maraton?

Nej, inte på något vis. Det är en stor prestation att klara av detta och det jag vill komma fram till är det varken så ouppnåeligt eller så enkelt som ytterligheterna målar upp en bild av. Mest av allt handlar det om att våga sätta upp ett mål och ge sig själv chansen att klara det!

När jag den 4 november springer New York Marathon så sluts någonstans cirkeln i min maratonutmaning som då pågått i nästan exakt 5 år. Från beslutet och den första förhandsanmälningen 2013 till just New York för starten 2015. Vidare genom två års famlande för att ge just mig dom allra bästa förutsättningarna att lyckas i det som skulle vara mitt enda maratonlopp.

Genomförandet av det där enda loppet 2015, en första tomhet efter detta och sedan beslutet att jag skulle göra fler maratonlopp ännu bättre än det som skulle varit det enda. Det enda maratonloppet har blivit fyra och blir snart fem. Vart och ett av dessa lopp har minskat andelen av slump i min prestation. Insikten om att mer krävdes än vad jag gjort för att förbereda mig inför det första loppet gjorde att jag fick ge mig själv möjligheten till mer träning.

Det har i viss mån också landat i insikten om att det handlar mycket mer om mig själv och min kropp än den utrustning och fokus på annat än själva löpningen som jag ägnade mig åt.

Det har handlat om att förstå, eller snarare inse, att ett maratonlopp blir jobbigt sista milen alldeles oavsett hur man har tränat. Antingen tar farten eller tiden man varit igång ut sin rätt och gör det till en prövning som är minst lika stor mentalt som fysiskt.

Jag vet inte hur många maraton man ska ha genomfört för att ha lärt sig det som krävs. Kanske är det den femte gången på tre år som som är det magiska antalet?