Små, små steg tillbaka till formen igen

För ett par månader sedan vet ni att min form var strålande. Sedan kom sjukdom och lunginflammationen som konditionsmässigt tog ner mig rejält i källaren.

Efter att ha lyssnat på vad farbror doktorn ordinerade efter medicineringen, med en vecka av lugn efter denna, så tassade jag igång lite försiktigt förra tisdagen med en ”löprunda” på drygt 3 km.

Det var mer eller mindre gångtempo med målet att inte anstränga pulsen över 130. I de backar som fanns var det i princip promenad det handlade om och en känsla av andnöd. 6,52/km var premiärtempot.  Kände mig också irriterad i halsen dagarna efter detta men det visade sig som tur var enbart handla om gräspollen.

En ny runda i lördags på 5,7 km kändes klart bättre och den följdes upp av 15 km cykel i söndags som även det kändes över förväntan.

Sedan har jag sprungit 5,7 i tisdag och 6,2 idag med ett ökat tempo men med en bibehållen kontroll så att pulsen inte går upp över 160. Idag var jag nere under 6 min/km igen vilket inte på något vis är det viktigaste. Det är istället känslan att formen kanske ändå kan komma tillbaka på ett helt okej sätt lite snabbare än vad jag i mina mörkaste tankar trodde.

Det viktigaste ytterligare någon vecka är att inte pressa mig så att pulsen stegras i de tyngre partierna.  Pulsklockan är i det här sammanhanget nästan oumbärlig för att jag inte ska springa på fel sätt. Den visar också vilken enorm skillnad det är på formen nu och för ett par månader sedan. På den rundan jag sprang idag var tiden vid 5 km 29,15. Samma passering, och med i princip samma puls fram tills dess, den 15 maj var 26 minuter blankt.

Oavsett hur fort jag kommer i riktig form igen, och om mitt egentliga mål på milen under 50 minuter går att nå innan Kretsloppet i september, så är det ända skönt att vara igång igen utan att det känns allt för jävligt. Faktum är att benen känns enormt pigga och hade det bara varit dom som bestämt skulle jag sannolikt ha tagit död på mig en runda som den idag…