Vi måste prata om svenskarnas dåliga kondition!

Det är paradoxalt att vi lever i en tid där det aldrig någonsin har varit så stort fokus på träning och hälsa samtidigt som just hälsan och konditionen aldrig har varit sämre hos den svenska befolkningen än vad den är just nu.

Det finns många tveksamma undersökningar med tvivelaktiga bakomliggande intressenter inblandade. Men när forskare på Gymnastik- och Idrottshögskolan i Stockholm genomför en studie med data innehållande 350 000 svenskar mellan 18-74 år så borde det ha synts och hörts mer än vad det gjort.

Under tidsperioden 1995–2017 har andelen vuxna svenskar med hälsofarligt dålig kondition ökat från 27 till 46 procent. I medeltal har konditionen försämrats med 10,8 procent. Försämringen visar sig tydligast i grupperna män, yngre vuxna, lågutbildade och boende i landsbygdslän.
Gränsen för riskabelt dålig kondition är i studien satt strax över det värde som brukar krävas för att klara en tio minuter lång promenad i rask takt utan vila (se faktaruta).
Trots att resultaten är anmärkningsvärda kan de ligga i underkant. Vuxenbefolkningen kan alltså ha ännu sämre kondis.

 

Det finns också tydliga generella skillnader där män är sämre än kvinnor, yngre är sämre än äldre, lågutbildade är sämre än högutbildade, landsortsbor är sämre än dom som bor i städer.

En teori är att det inte handlar om att vi egentligen ”idrottar” aktivt mindre än tidigare, något som andra undersökningar tyder på, utan att vi inte är aktiva vid sidan om detta så som vi var tidigare. Dvs att vi mellan träningspassen sitter still och tar bilen istället för att vara aktiva i vardagen med promenader och annan lättare fysisk aktivitet.

Oavsett om den teorin stämmer eller inte så borde problemet, som inte är nytt på något vis, uppmärksammas och hanteras av alla som är intresserade av en frisk befolkning (dvs alla!) för att hitta en folkhälsopolitik som hanterar denna, för hela samhället, helt avgörande fråga som annars kommer att vara den viktigaste orsaken till att vår sjukvård kommer att kollapsa inom de närmaste årtiondena. Och förutom att sjukvården brakar samman kommer det personliga lidandet, med människor som blir sjuka och dör utan att dom hade behövt göra det, öka lavinartat.

Givetvis handlar det i första hand om att alla som inte ens tränar aktivt på ett planerat sätt, och som dessutom saknar den dagliga pulshöjande promenaden eller vad det nu kan vara, kommer igång och samlar ihop sina 10-12000 steg om dagen. Men jag tror att även många av alla som tränar aktivt, inklusive mig själv, behöver fundera över hur all annan tid vid sidan om dom 2-3 timmar per vecka som är aktiv träning, spenderas.

Jag tror inte ens att jag själv kommer undan den här problematiken trots att jag springer mer än tre mil i snitt per vecka året runt. Jag är rätt säker på att min aktivitet vid sidan om detta egentligen inte är på en nivå som räcker till för att vara på den ”säkra” sidan.

Kanske vore ett första steg, för att få många att aktivera sig mer, att plocka ner bilden av att dom som kommer springandes iförda träningskläder tillhör en undantagen grupp som är tryggat sin hälsa så långt det är möjligt. Sannolikt finns det många, många andra som ”bara” promenerar tillräckligt mycket varje dag som är minst lika hälsosamma.

Sedan vet vi ju att motion bara är en pusselbit i det hela. Kosten är den andra viktiga pusselbiten som också påverkar folkhälsan alltmer och som är en av dom viktigaste orsakerna till den kraftiga förändringen. Men om vi börjar med motionsbiten så tror jag också att det är lättare att komma vidare med kosten. Fysisk aktivitet piggar upp och dämpar ångestsymptom så att det förhoppningsvis också skapar en lite positivare ingång till att i nästa steg förändra kosten till det bättre.

Sedan är ju frågan vad samhället ska göra för att den enskilda individen ska förmå sig att kompensera upp sitt stillasittande med tillräckligt mycket aktivitet i vardagen?

Personligen tror jag att nyckeln till allt detta finns att hitta på våra arbetsplatser snarare än att man ska få oss att efter arbetsdagens slut ta igen inaktiviteten under dagen. Kortare arbetsdag generellt är kanske inte lösningen utan att varje arbetsplats måste planera in fysiskt aktiva pauser under dagens gång? En mer fysiskt aktiv personal är en vinst också för arbetsgivaren.

Alldeles oavsett hur lösningen ser ut så kan vi inte låta utvecklingen de senaste 20-25 åren fortsätta i samma takt.

Translate »