Hur egoistisk får man vara med sin träning?

Vad är egentligen innebörden i ordet ego och när övergår det ifrån något positivt och utvecklande till något negativt för dig själv och andra?

Detta är en frågeställning är inte helt självklar att svara på samtidigt som det är relevant i det mesta vi tar oss för i livet – inklusive träning och idrott.

Någonstans är det så att ju mer man vet om en sak desto mer komplex blir den och med det ökar också förståelsen för vad som verkligen krävs. Det där med att det krävs 10000 timmar för att nå sin fulla potential i något man dedicerar sig åt är inte bara en skröna. Övning ger resultat alldeles oavsett utgångsläge och förmåga. Talang räcker till en viss gräns men finns inte viljan att lägga ner tid så når inte heller talangen sin fulla potential och det är därför viljan så ofta slår talangen.

Med det faktum att man får en ökad förståelse för vad som krävs kommer också en mycket större ödmjukhet inför de prestationer som sker på allra yppersta nivå inom idrotten. För om man på något vis har förmågan att relatera sin egen träning och tävlande på grundläggande motionärsnivå med den träning och de prestationer som sker av elitidrottare så går det inte att ställa dom höga krav som vi, inklusive mig själv, alldeles för ofta ställer på dom stora stjärnorna.

Dom berömda marginalerna mellan framgång och ”fiasko” är så enormt små och vi vanliga dödliga motionärer och soffsittare har egentligen inget som helst mandat att kritisera en mindre bra prestation.

Tillbaka till frågan om ego och när det i sammanhanget träning och idrott är negativt eller positivt.

Ego i sig är vårt dna och våra samlade medvetna och omedvetna erfarenheter och vad som skiljer oss människor åt ifrån varandra. Egot i sig är helt enkelt att vara en människa.

Sedan kan man vara, eller uppfattas vara, egoistisk vilket relaterat till idrott i högsta grad är relevant att fundera över. I perspektivet elitidrott tror jag att en förutsättning för att lyckas till fullo och nå sin yppersta potential är att vara egoistisk. Den som inte är det kommer inte heller att lyckas i det långa loppet. Varje kompromiss mellan fokus på vad som ska levereras och andra delar som inte är relevanta påverkar i slutändan prestationens fulla potential.

Skillnaden mellan egoism och kompromiss i det sammanhanget kan vara skillnaden mellan OS-guld och en 22:a plats när det väl kommer till kritan.

Kan du bakgrunden till längdskidåkaren Johan Olssons framgångar så är det ett lysande exempel på vad talang ställt mot vilja och kompromiss ställt mot egoism kan göra för skillnad på yppersta elitnivå. Utan att på något vis kunna belägga det så skulle jag vilja påstå att en Johan Olsson som haft talangen men valt att kompromissa sig fram i sin elitkarriär aldrig någonsin hade nått dom framgångar han lyckades med.

Det är också därför vi i mycket högre utsträckning borde se idrottare som gjort vad Johan Olsson lyckades med som exempel på vad som är möjligt och vad som krävs för att nå till sina drömmars mål. En talang som förädlas och med hjälp av fokus och egoism når framgångar är givetvis också imponerande, men på ett helt annat sätt än den mänsklighet och den igenkänning som kommer fram med en Johan Olsson som nådde till sina drömmars mål på en helt annan väg.

Istället för att ha blivit född med en extrem talang för just längdskidåkningen så fick Johan Olsson istället med sig talangen att kunna ta till sig mental träning, förvalta och översätta den till sitt idrottande, med en grym fysisk träning, för att på så viss nå just sin fulla potential.

Om man istället väljer att se bort ifrån en egoistisk elitidrottare, som inte tränar för sin hälsas skull, och tittar på alla oss motionärer, som tränar i mer eller mindre stor utsträckning, så tycker jag mig hos många av de jag på olika sätt följer se en alldeles för egoistisk inställning till sin träning även på den här nivån.

Det kan givetvis vara så att man under kortare perioder, inför en inplanerad större prestation i form av t.ex. ett lopp, behöver vara lite egoistisk för att kunna prestera det man vill. Men när den personliga träningen på amatörnivå inte i första hand utgår ifrån att må bra och vara hälsosam utan blir något när annat viktigt i livet, inte bara tillfälligt, åsidosätts till förmån för träning och sin personliga satsning som elitmotionär.

Det ligger ingen generalisering bakom detta. Det handlar om så många olika varianter där det som i ett fall är helt okej i ett annat fall blir ren tränings-egoism på amatörnivå. Sju träningstimmar per vecka som är helt okej för en person är tre timmar för mycket för en annan person där det istället är tränings-egoism som åsidosätter annat som är viktigare och som blir negativt för andra i omgivningen.

Förutsättningar förändras givetvis och det som är egoistiskt att göra i träningsväg vid en tidpunkt behöver nödvändigtvis inte vara så något år senare. Det kan handla om att ens barn blir stora nog för att själva vara med på vissa träningspass. Då blir det som tidigare skulle varit egoistisk träning istället något som skapar mervärde och bygger något viktigt. Det kanske också kan vara att ens partner lockas med i det man själv håller på med och då blir även det något som kan skifta ifrån egoistiskt till något positivt och utvecklande.

Vad jag vill komma fram till i allt detta är att vi måste sluta lyssna på, eller i alla fall inte ta experter och vad som sägs i olika träningsprogram och modeller som finns att tillgå på så stort allvar som många tycks göra. Risken är annars att man ger sig på att genomföra något som antingen kommer att vara rent egoistiskt i förhållande till omgivningen eller sätta så hård press på dig själv att du, även om det i grunden inte är egoistiskt, kommer att knäcka det positiva och utvecklande i det hela och istället resultera i ett misslyckande i förhållande till vad du satt upp för mål.

Jag har själv fått träningsprogram ”ordinerat” mig för att bli en bättre löpare och nå tider jag ville uppnå. Som tur var insåg jag ganska snart att det den experten hade satt ihop och föreslagit inte var i närheten av vad jag förmedlat var rimligt varken i träningsmängd, intensitet eller rent praktiskt tidsmässigt.

Om de yttre förutsättningarna är att det finns ett vettigt utrymme att lägga 3 timmar på träning varje vecka så kan du inte sätta upp ett mål att klara av 5 timmar. Lägg planen på den nivå som du vet att det under normala omständigheter är rimligt att kunna klara och låt det som återstår upp till ditt din ultimata plan vara en bonus som genomförs om det fungerar. Vissa veckor kanske du bara kan genomföra 2 timmar och sedan har du en annan vecka där det helt plötsligt blixtrar till med 6 timmar. Som glad och hälsosam motionär, om det är det du vill vara, är båda två okej!

Sätt hellre upp både kortsiktiga och långsiktiga målsättningar som får följa med dig där du låter kontinuitet gå före volym och att detta tillsammans med progression successivt lyfter dig till vad du vill nå i horisonten.

Det är som vilket annat intresse som helst. Tiden som spenderas måste vara i relation till mer än bara ditt eget intresse för att det inte ska vara egoistiskt. Då spelar det ingen roll om det handlar om att springa, fiska, vara aktiv fotbollssupporter eller att sitta för mycket i soffan hemma och titta på tv dagarna i ända.

Själv är jag bara i början av mina 10 000 timmar som löpare, sedan jag på allvar började ägna mig åt det för 7-8 år sedan, och sannolikt kommer jag aldrig att nå upp till det under min livstid. Ska man se det positiva i detta så innebär det att jag alltid kommer att ha utrymme kvar att nå min fulla potential #veteranolympics2040  

Det är roligt att min egen träning just flyter på som jag tänkt mig, men det är också grymt roligt att se en fru som springer med en kontinuitet som aldrig förr, med en högre kapacitet som resultat, och en dotter som vi lyckats locka fram det viktiga och spännande i att träna hos. När man märker att hon själv funderar på vilka mål hon vill nå och dessutom kommer med egna initiativ till att göra mer med sin träning så blir det roligt på riktigt!