Det svåra med att springa långt och länge tillräckligt långsamt

Mitt inne i sommarsemestern i juli innan en intensiv höst tar sin början. Mycket på jobbet och snart inte mer än 100 dagar kvar till klimax på min träning inför New York Marathon 1 november.

Efter Varvet i maj har det fortsatt att kännas bra med träningen och trots en fortsatt stadig ökning både av kilometer och tränade minuter (+30 % jämfört med halvår 1 förra året) så håller jag mig i stort sett skadefri hela tiden. Just juli månad förra året var en fantastiskt bra träningsmånad, som någonstans blev avstampet mot de nivåer jag håller nu, så här kommer jag att vara glad om jag uppnår samma mängd som 2014.

Det som känns lite halvtråkigt är att hitta inspiration i vardagsrundorna runt hemmet. Om målet är att springa långt och länge finns det få alternativ som inte innebär extrema höjdskillnader som ska bemästras både uppför och nedför minst ett par gånger på ett långpass. Att springa på ”platten” med någon form av inspiration och variation är inte enkelt. I förra veckan tog jag ett riktigt grispass bara för att slippa backar och sprang helt enkelt gamla Boråsvägen till Olsfors och vände för att komma upp i två mil platt löpning. Å andra sidan blir det enbart asfalt och oerhört oinspirerande totalt sett.

Annars är det nog så att de allra bästa rundorna nu i sommar har varit dom när jag varit på vippen att skita i det hela just den dagen men ändå till sist tagit mig ut. Det är då jag verkligen känner hur uppiggande det är med träningen och vad det verkligen ger mig. Så vid sidan om viss tristess i valet av var att springa så har jag hopp om det hela inför nedräkningen. Kretsloppet 21 km 19 september är inbokat sedan ett bra tag och efter det handlar det mycket om att balansera det hela på ett bra sätt i en dryg månad fram till NYC. Före detta har funderingar på att försöka springa riktigt fort på 10 km och även det här året ta mig under 45 minuter. Absolut bästa alternativet för att göra detta är sannolikt Viared i Borås 16 augusti när Göteborgsvarvet har sitt seedningslopp där. Platt bana med relativt få löpare (250 förra året) borde vara ett kanontillfälle att matcha 44:08 från Kretsloppet förra året.  

Det jag tycker är absolut svårast av allt i träningen för att springa ett maraton är att springa långt. Inte för att längden avskräcker mig i sig längre utan för att jag ha så svårt att springa tillräckligt långsamt för att det inte ska slita för mycket. Om jag ska ge mig ut på ett 30 km långt pass så borde det rimligtvis vara något som fördelas ut under 3-3,5 timme i ett tempo som därmed som snabbast ligger på 6 minuter/km.

Utan att peka finger åt någon annan, som kanske springer på dom tiderna som allra bäst, så är det för mig en mental utmaning att hålla nere tempot till en nivå som innebär en runda med helt andra syften än att vara effektiv i sin löpning på det vis jag oftast försöker vara. Ät det någon utmaning jag har att bemästra under den andra halvan av min semester så är det ett riktigt rejält långpass  på 3,5 timme där tempot aldrig är snabbare än 6:15/km. Det vore magiskt och stärkande att ha med sig efter juli månad.

En sak som fortsätter skvalpa omkring i bruset i sociala medier är frågan om träning, kost och allmän hälsa. Att bilder på träning, människor som är svettiga av denna eller en tallrik med till synes nyttig och hälsosam mat provocerar omgivningen mer än en flaska öl på en människa i en solstol framför en grill med en färdigkryddad flintastek på en camping i sommar-Sverige är för mig en fullkomlig och komplett gåta. Om jag inte visste bättre, att det faktiskt går att kombinera ovan osannolika delar i livet, så skulle jag nästan få för mig att det gror någon form av avundsjuka eller dåligt samvete i upprördheten…

Translate »