Vad som är en löpare avgörs inte av eliten

Det är så himla lätt att dras med i illusionen om att man måste springa 4-5 gånger i veckan och beta av minst lika många mil för att räknas som en riktig löpare. De som sätter den här agendan för vad som ska betraktas som en löpare är oftast riktigt snabba och uthålliga själva och har hållit på med löpning och annan idrott på en relativt hög nivå under större delen av sitt liv.

Petra Månström ryter till lite i ett inlägg idag och undrar om man kan vara för långsam för det offentliga (löpar)rummet?

Just nu är vi mitt inne i en löpar- och träningsboom där det radas upp lopp av olika slag i var och varenda buske. Det är ett extremt sug som ger oss en överetablering av lopp som inom kort kommer att resultera i en rejäl gallring. För även om det är så att många fortsätter springa så handlar det också om en ekonomisk fråga att ha råd att betala sig in på diverse bylopp och andra arrangemang för minimum 250 kronor.

Att få människor att röra på sig, och kanske ägna sig åt löpning i någon form, är en välgärning för folkhälsan. Att då tala om vad som är en riktig löpare beroende på hur snabbt det går är direkt kontraproduktivt både för en sport man själv älskar och med syftet att få människor att röra på sig.

Visst är det så att jag fokuserar på tider, men det sker ju ur ett rent personligt perspektiv och där det utförs enorma prestationer som både är mycket långsammare och extremt mycket snabbare än vad jag är.

Visst är det så att jag, när jag springer ett lopp, vill starta på en plats i fältet där jag slipper att sick-sacka mig förbi halvt gåendes eller mycket långsamt löpandes deltagare. Visst svor jag över hur många långsamma jag fick ta mig förbi i Blodomloppet förra veckan och att det påverkade min löpning. Men samtidigt är ju den typen av lopp också en manifestation för mångfalden och spännvidden i allt vad löpning handlar om. Det är lätt att glömma bort det när man själv sitter och räknar km-tider runt 4.30 samtidigt som andra är missnöjda om det går långsammare än 3.30 och en lång rad deltagare är extremnöjda bara att ta sig runt 5 km utan att gå.

Vad som är en löpare avgörs inte av eliten. Det är lika skevt som att kategorisera in vem som är svensk utifrån kön, ras eller etniskt ursprung.

Sedan är det en helt annan sak att personligen trigga sig själv att, utifrån egna förutsättningar, bli bättre genom att lyssna på råd och tips av erfarna löpare och andra idrottsmän. Men elitidrott och den träning som kommer med denna är inte hälsosam. Det tror jag vi sett tillräckliga bevis för.

En annan sak som verkar störa många är allt det fokus på utrustning och tekniska prylar som finns med även bland löpare. Jag är själv en av dom som tycker det är extremt roligt att förse mig med ny utrustning, en schyst pulsklocka, bra hörlurar och en iPod som fungerar smidigt under mina rundor. Samtidigt är jag inte så korkad att jag tror det är avgörande för slutresultatet. Men det är en krydda som för mig och många andra hjälper till att hålla en motivation, som kanske annars skulle falna snabbare, uppe även när det är riktigt trist.

Jag önskar att jag haft den vilja och det fokus på att träna löpning på det vis jag göra nu redan för 20-25 år sedan. Då hade jag självfallet rent tidsmässigt presterat betydligt bättre än vad jag har en chans att lyckas göra mitt emellan 40 och 50.

Nu fanns inte dom bitarna på den tiden och istället handlar det om att se hur bra jag kan bli utifrån förutsättningarna att inte ha tränat regelbundet mer än i 3 år på vettigt vis och se hur bra man då kan bli mellan 40 och 50. Förhoppningsvis en bra bit ytterligare.

Under alla omständigheter är det inte elitens sak att tala om vilka av oss motionärer som ska få kalla oss löpare även i det offentliga rummet. Den frågan tycker jag var och en som springer minst en gång i veckan själv äger rätten att uttala.