Hej, Göteborgsvarvet! Vi ses kanske ett annat år…

Dagen efter att jag tvingades bryta UT-milen med ont i vaden så är det absolut inte bättre. Det gör rejält ont i nederdelen av höger vad när jag går nerför en trappa och dessutom en viss känning i vänster vad.

Det där stora målet för våren, som någonstans sattes redan vid anmälan i juni förra året, är nu på väg att rinna ut i sanden. Tiden från seedningsloppet finns givetvis kvar som en för mig fantastisk tid, men nyttan av den kan definitivt diskuteras just nu. Dels kommer den kanske aldrig att vara värt något för själva Göteborgsvarvet och kanske var det just i det loppet jag grundade för där jag nu sitter. Eller inte. Omöjligt att svara på givetvis, men bittert som tusan.

Om det är en muskelbristning, vilket väl det mesta ändå tyder på, så är det 3 veckor innan den är helt läkt. Under den tiden lär det inte bli många meter i löparskorna och då är det mindre än en vecka kvar till den 18 maj och starten för Göteborgsvarvet.

Ett mirakel kan inträffa. Jag kan kanske stå på startlinjen i sjätte startgrupp. Men att ens med den största portion av optimism tro att jag skulle kunna göra det så som jag har tänkt mig är naivt utanför alla gränser. Kanske kan jag starta och till viss del chansa, men då utan någon som helst tid att ens fundera på att klara.

Frågan är bara om det är just i Göteborgsvarvet man ska chansa på en sådan sak? Jag kommer med stor sannolikhet inte ens att kunna springa 10 km på vettigt vis innan dess och att då ge sig iväg på 21,1 km?

Jag tvivlar. Kanske på grund av att det är dagen efter och att det är ett mål som funnits med så länge. Men jag tvivlar även när jag försöker tänka realistiskt på det hela. Det är inte värt att chansa och kanske förstöra ytterligare en månad efter det.

Kanske är jag lite mer optimistisk i eftermiddag när jag blivit undersökt av jourhavande sjukgymnast från Hillared…

Men. Jag tvivlar.

Uppdatering:

Sjukgymnast bekräftar bristning och mycket försiktig rehab i 3 veckor. Det bekräftar också att sannolikheten att springa varvet nästintill är obefintlig.

Någon som vill springa i mitt namn? Säg till så vet jag när jag bestämt mig definitivt.

Sedan vet jag inte riktigt hur jag ska tolka det faktum att det är mer än dubbelt så många som idag har läst det här inlägget än något annat jag skrivit på den här bloggen. Medlidande? Skadeglädje? Större intresse för skador än för löpning?