Jomensåatt!

Inte heller april har varit någon strålande vårmånad. Ganska pissigt väder faktiskt.

Rent träningsmässigt har det inte heller blivit vad jag hade tänkt mig.

Efterbörden till det framgångsrika seedningsloppet i slutet av mars har blivit slitna muskler i början av april, krampkänning på en runda den nionde som kanske var första signalen på vad som i UT-milen slutade med muskelbristning i höger vad.

Det är lätt att vara efterklok, men är det något jag borde ha gjort så är det att ha tagit en rejäl vila på en dryg vecka efter seedningsloppet. Om jag bara hade tänkt efter lite och inte euforiskt dragits med i min egen framgång så VET jag ju av erfarenhet från tidigare maxprestationer att min kropp då kräver vila.

Samtidigt så kan en muskelbristning ske när som helst även om man är pigg så kanske är det bara en påhittad förklaring för att hitta något att skylla det på.

Trots allt strul så blev det lika många rundor och lika lång sträcka som april förra året. 7 rundor på 51 km är långt ifrån vad planen var, men så blir det ibland.

 

Detta innebär i sin tur ett skralt bidrag på 103 kronor till min insamling till Cancerfonden där jag totalt har sprungit ihop 530 kronor hittills.

På skadefronten ser det lite ljusare ut.

Det finns ingen smärta kvar i vaden och idag har jag för första gången gjort tåhävningar på riktigt. 15 x 3 gick vägen utan någon smärta. Visst kändes det när jag närmade mig femton varje repetion, men absolut inget obehagligt. Till detta även lättare belastning med gummiband.

En bra känsla utan att på något vis tro att det innebär att jag skulle vara redo för någon löpning. Fortsätter det att kännas bra och utvecklas så kommer jag till helgen att snöra på mig löparskorna och testa hur det känns.