Tankar inför ett maraton i huvudstan

40 år är en lång tid, minst ett halvt liv för dom flesta av oss, och samtidigt är det ganska kort tid historiskt. Att Stockholm Marathon inte fyller mer än 40 år i år kan jag tycka är en kort tid. Å andra sidan sammanfaller starten både för det loppet och för Göteborgsvarvet, som firar samma ålder nästa år, med den första stora löparboomen på 70-talet.

Det är oerhört många långlopp runt om i världen som såg dagens ljus just under 70-talet. Världens största marathon i New York, som jag springer i november, startade samma år jag föddes 1970.

Att på lördag starta i det 40:e Stockholm Marathon känns spännande. Inte så mycket för jubileet som sådant utan mest för att det är med en till stora delar ny bansträckning utan två varv som varit fallet fram till nu.

Mitt emellan Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon är det en inspirerande och lite pirrig känsla. Varvet gick bra och jag har ingen slitsam känsla i kroppen efter det loppet. Fortsatt lätta träningsrundor fram till mitten av nästa vecka och sedan vila dagarna innan.

Inspirationen ligger i utmaningen att genomföra en mara relativt kort efter en halvmara. Den ligger i att få springa i en vacker stad, ett lopp i omväxlande stadsmiljö som inte drar ut på partier utan riktig bebyggelse.

Inspirationen är också att fundera och planera hur loppet ska läggas upp. Med tre tidigare lopp över distansen så börjar det i alla fall finnas en viss erfarenhet att falla tillbaka på. Jag vet att det fungerar bäst med ett jämnt tempo för min del. Hittar jag det är jag också bra på att hålla detta.

Det blir inte lika bra när det blir ryckigt och ojämnt så som var fallet i Helsingborg förra året. Jag tänker att jag även den här gången ska följa tidshållarna för 3.45 men jag kommer bara att göra det om dom håller det utgångstempot som jag vill springa i för att nå mitt mål.

Ska man springa på just 3.45 så är det 5:20/km som gäller. Ska jag springa på den tiden, vilket vore fantastiskt, så tänker jag mig en tredelad grundplan med 5:14 första 15 km och 5:18 16-30 km vilket ger ett ”försprång” på 2 minuter sista 12 km. Därefter ska jag i så fall lyckas hålla ett snittempo på 5:30 den sista långa jobbiga delen in i mål.

Om det under loppet visar sig att det inte är en rimlig tid att springa för så tänker jag mig, precis som förra året, att ha en alternativ tidplan mot en annan sluttid. Sedan kan det gå åt helvete ändå men en plan måste man ha!

Det som inte går att påverka är det där med vädret. Just nu är hettan en faktor att ta på största allvar och prognosen inför nästa helt varierar fortfarande för att kunna ta på allvar. Upp till 20-22 grader är ändå okej, men varmare än så blir en rejäl utmaning för varje grad.

Om jag ska sätta upp medaljmål, vilket jag faktiskt glömde bort inför varvet, så ser det ut så här:

Brons – 3.55

Det är fortfarande en tid under 4 timmar som någonstans är huvudmålet att klara. 42 km är så långt att det självklart inte går att tro att erfarenheten av 3 tidigare lopp automatisk innebär att det klaras av. Därför är 3.55 fortfarande en bronsmedalj för mig.

Silver – 3.49

En tid under 3.50 och dessutom några minuter under mitt PB från Helsingborg.

Guld – 3.44:59

Det är ju den här tiden som jag staplade upp förutsättningarna för tidigare. Det vore verkligen det ultimata loppet för mig att lyckas med detta.

Sex dagar kvar. Hoppas känslan fortsätter att var densamma.