Race report: Helsingborg Marathon – loppet där jag blev en SUB 4h
Efter NYC Marathon i november förra året så tog det ett tag att hitta motivationen till löpningen igen och det var nog inte förrän i mars som jag på allvar var uppe i någorlunda nivå på träningen igen.
Efter det har det ändå varit på en bra nivå och det har känts helt okej. Bra millopp i slutet på mars, missräkning i Göteborgsvarvet och ett bra 5 km-lopp i början av juni.
Träningen har varit betydligt annorlunda än föregående år ändå. Betydligt lägre intensitet på många av rundorna och väldigt få med snabb fart. Långpassen har genomförts men det har varit mer fokus på att vara ute länge än att bara avverka kilometer.
Från mitten av juli stördes jag av en stukad vänsterfot och ett ömmande högerknä. Det gav sig på allvar för tre veckor sedan och sista 1,5 veckan före det maratonlopp i Helsingborg som gick av stapeln igår handlade bara om att bibehålla en kry kropp och få lite fart i benen.
Loppet i Helsingborg startade på lördagen klockan 10.00. Hela familjen hade åkt ner redan dagen innan och inkvarteringen på centrala Hotell Mollberg. Frukost halv åtta, förberedelser fram till kvart över nio och sedan en lugn promenad ner till starten vid Sundstorget.
Utlovat väder var växlande molnighet och 16-18 grader vilket också visade sig stämma väl.
Jag var mer nervös än vanligt inför det här loppet. Någonstans kände jag att det var nu jag skulle uppfylla min egen målsättning om att springa under 4 timmar och samtidigt var jag väldigt osäker på hur formen egentligen skulle räcka för att springa så långt med tanke på ett ganska annorlunda upplägg jämfört med förra året.
Första 6-7 km går söder ut från centrala stan ner mot Råå där man viker in i landet. Planen var att inte springa på för snabbt i början oavsett hur bra det kändes. Den här gången fullföljde planen fast att det var med grymt lätta ben som inledningen genomfördes.
Jag hade placerat mig tillsammans med farthållarna för 4 timmar. Eller rättare sagt så kom jag ikapp den gruppen efter 3-4 km och sprang sedan där i drygt 2 mil. Deras support och pushande var fantastisk både för oss som sprang men framför allt när vi kom fram till olika platser med mycket publik då dom verkligen fick igång ett stöd som fick håret att resa på sig på både armar och huvud. En enorm kick som skickade iväg alla eventuella tankar på trötthet!
Min egen tidplan höll i det närmaste till punkt och pricka. Milen på 55 min, halvmaran på 1:58 och 3 mil på 2:48.
Någonstans vid 26-27 minuter var jag grymt pigg och sprang faktiskt ifrån gruppen med farthållare för 4 timmar. Jag låg någon minut före dom ända fram till 32 km när jag var tvungen att stanna och lätta på trycket. Det var också här det vände ganska tvärt ifrån lätthet och kontroll till en mil lång kamp fram till mållinjen.
När jag stått still ungefär en minut kom 4-timmarsgruppen ikapp och förbi mig och när jag började springa igen så gjorde det rejält ont i det där högerknät. Den smärtan gav sig efter en kilometer ungefär men tröttheten hade slagit till rejält nu. Jag kom ikapp 4-timmarsgruppen igen och lyckades ligga med där i 3-4 km innan jag faktiskt fick gå en bit även utanför vätskestationerna.
Resten av loppet var bokstavligen en kamp med kroppen, där vaderna började ge krampsignaler, det mentala i att se 4-timmarsgruppen försvinna framför mig och att se hur tiden rann iväg i kampen mot den där 4-timmarsgränsen. Dessutom hade jag nästan ingen annan löpare runt mig vilket inte alls var någon fördel i det läget.
Jag hade givit upp möjligheten att komma under flera gånger från 32 och fram till 38 km. Med 4 km kvar så fanns det inga uppförsbackar kvar, det visste jag sedan tidigare, och om bara benen klarade av att springa nerför i den ganska branta backen ner mot stan så fanns det en möjlighet att lyckas. Milen mellan 30 och 40 km hade gått på 6.05/km. De sista 4,2 km var ovillkorligt tvingade att klaras av på någonstans runt 5.30/km.
Benen fungerade för att springa på nerför och tempot gick att öka igen. Jag sprang förbi ett antal andra ensamlöpare i backen och väl nere på platten längs med havet och 2,5 km kvar började det krampa rejält i vaderna mellan varven.
Vid passering 40 km på 3:48.02 så räckte det ändå inte längre med 5.30/km. Jag var tvungen att springa ännu snabbare än jag gjort nerför och nu med krampen bokstavligen redo att sänka mig när som helst. Det kändes som en evighet och varje 100 meter var som 1 km i huvudet.
Med 500 meter kvar så syntes målområdet för blotta ögat och publiken blev allt större. Dom började också att skrika ”du kommer klara fyra timmar!” och med 200 meter kvar där min klocka visade 3:58.30 så fattade jag att det skulle kunna gå vägen om inte krampen sänkte mig i ett svep.
Ännu närmre mål så står farthållarna för 4 timmar och skriker ”du kommer att klara det” och när jag passerar dom med 50 meter kvar och får en klapp på axeln i farten så är det en makalös känsla!
29 sekunder är inte stor marginal över 42 195 meter men 3:59.31 är för alltid ett bevis för att jag har klarat av den distansen under den magiska 4-timmarsgränsen som det faktiskt inte är mer än en fjärdedel av alla som springer maraton som klarar av!
Oavsett vad jag gör i löpväg framöver så känner jag nu att jag inte behöver springa något mer maraton för att bevisa något för mig själv. Jag kanske kan springa lite snabbare i det ultimata loppet, men det är marginella skillnader vi pratar om så länge jag lägger den tid jag nu gör på min träning.
Själva loppet i Helsingborg är också det lopp, av alla jag sprungit i Sverige, som utan tvivel är det bästa sett till arrangemanget i alla dess delar. Bansträckningen är varierande och vacker, inte heller så jobbig som banprofilen ger sken av även om det inte betyder att det är lätt och allra helst inte efter 31-32 km. Publiken tillsammans med farthållarnas engagemang lyfter stödet för löparna till en nivå som slår det upphaussade stödet som Göteborgsvarvet påstås ha för oss löpare. Även vägvisare och funktionärer i vätskekontrollerna var grymma i sitt stöd!
Om ett par veckor ska jag springa milen i Kretsloppet i Borås. Jag tror att jag vilar mig i form till detta. Tycker att jag gjort mig förtjänt av det!