Så bra var 4:06:47 och vad händer nu?

Att ha genomfört New York Marathon på 4:06:47 är i sig en prestation på det personliga planet. Men hur står sig den tiden jämfört med alla andra i loppet?

Eftersom jag inte kan låta bli att jämföra tider och tal med mig själv och andra när jag genomfört ett lopp så har jag gått igenom de officiella resultaten från New York som nu finns klar.

Det är intressant att se hur pass bra det ändå var i olika jämförelser. Så här ser det ut från helheten och nedbrutet på en rad olika delar:

• Plats 14 661 av 49 462 bland alla deltagare
• Plats 10 844 av 28 789 bland alla män
• Plats 1704 av 4453 i min åldersklass (male 45-49)
• Plats 333 av 810 svenskar som deltog
• Plats 54 av 110 svenskar i min åldersklass

Efter loppet fanns det flera som uttalade att det var många som sprang långsammare (5-15 minuter) jämfört med i tidigare upplagor av NYC Marathon som de deltagit i. Även jämfört med 2014 var det markanta skillnader enligt dom.

På det individuella planet finns det ju mycket som kan påverka hur snabbt det går över en så lång sträcka som 42 km. Ser man dock till helheten och gör en jämförelse så går det ändå att se indikationer som är intressanta för en statistiknörd.

En direkt jämförelse med 2014 visar en tydlig skillnad i hur långt 4:06:47 räckte till:

Plats 14 661 i år räckte till 16 708 år 2014 och 18 569 år 2013. Bland männen plats 10 844 jämfört med 12 582 förra året och 14 089 år 2013.

På marginalen kan man givetvis säga att det skiljer i klass från år till år över ett helt startfält, men 2000-4000 placeringar på totalen och 1500-3000 placeringar bland männen är inte på marginalen utan tydliga teckna på att 2015 var ett tuffare år i New York än de två senaste åren.

Så var vill jag egentligen komma med den här jämförelsen? Min tid i år går ju aldrig att förbättra och inte placeringen heller.

Någonstans handlar det om att jag nog har kommit fram till att jag vill springa ytterligare ett marathon. Inte i New York men kanske i Amsterdam, Berlin eller Köpenhamn på en enklare bana och med målet att genomföra 42,2 km under fyra timmar.

Med detta i huvudet och de jämförelser jag har radat upp här ovanför så är jag hundra procent övertygad om att det är genomförbart. Jag tror att en tid ner mot 3:50 är fullkomligt rimligt med erfarenheten i bagaget, med en lite enklare bana och med en något bättre dag rent formmässigt än vad jag nog kan konstatera att jag inte hade i New York trots allt.

Med en månads perspektiv och med de minst inaktiva veckorna på fem år handlar det mycket om att hitta inspirationen igen. Att ge sig ut en mörk novemberkväll i regn och kyla, med pannlampa på huvudet har inte lockat för fem öre. Samtidigt var det just exakt vila och inte en enda måste-runda som jag hade bestämt mig för skulle gälla fram till jul.

Vid sidan om den där tron om 3:50 på marathon har jag i mitt huvud börjat formera en del andra tankar om vilka mål som ska ge mig inspiration att springa igen. Jag vill göra en rejäl satsning 2016 för att bli snabbare på 5, 10 och 21 km. Jag vill göra nästa år till året när jag slår PB på samtliga dessa distanser – bättre än 21:30 på 5km, snabbare än 44:08 på milen och minst 40 sekunder snabbare på 21 km så att jag tar mig under 1:40:00.

För att nå detta ska jag absolut inte springa mer än jag gjort men jag ska springa fler kortare rundor och intervaller tillsammans med att under vintern se till att stärka upp vissa delar av kroppen som jag vet med mig är utsatta idag pga för lite styrka. Ser också fram emot att kunna åka en hel del längdskidor i vinter även om det inte ser så ljust ut nu. Ska dock upp till Sälen och Högfjället en vecka över nyår så i alla fall då blir det ett antal mil.

Det har också funnits en del tankar på att jag kanske skulle lära mig att simma på riktigt men motivationen för det finns i alla fall inte just nu.

Viktigast av allt är att sakta men säkert komma igång att träna igen så att kroppen kommer i ordning och att diverse småkrämpor som sakta dyker upp i inaktivitetens kölvatten kan stävjas i tid.