Tro och tvivel

En månad efter seedningsloppet och mindre än en månad kvar till varvet.

Jämfört med den här tiden förra året så har jag inte behövt hantera några krånglande vader och inte heller någon mer eller mindre stor bristning som kom i UT-milen för exakt ett år sedan. Däremot har det varit sega rundor och vissa direkt jobbiga trots lågt tempo. Delvis berodde nog just den rundan på någon skit i kroppen då jag några dagar senare t.o.m. var hemma från jobbet.

Skillnaden är inte fler rundor men längre sträcka och därmed fler kilometer i benen. För ett år sedan var 14-15 km en rejäl utmaning. Idag är det inte så.

Viktigast av allt är ändå att jag slipper hantera en skadad vad den närmaste månaden med allt vad det innebar förra året med rent tvivel om att ens kunna starta i varvet och hur förberedelserna rent löpmässigt var obefintliga under 4 veckors tid. Det handlade då bara om att testa om det gick att springa över huvud taget för att med en vecka kvar testa om det höll i en mil. Hela den sista månaden innan sprang jag 3 mil på fem rundor. Bara sedan förra lördagen har jag klarat av 47 km på fem rundor (vilket för min del är mycket).

Men alldeles oavsett detta så är det ju nu, med mindre än fyra veckor kvar, som det måste blir bra. Inga skador och nedtrappningen i antal kilometer/belastning per runda för att vara så pigg det går sjuttonde maj i lagom varmt väder och med minimal blåst. Dagens form hade inte givit någon njutningsrunda.

Mitt enda uttalade mål just nu (och även fram tills loppet?!) är att ta revansch för förra årets misslyckande. Visst ser jag det som starkt att jag ens tog mig i mål utifrån hur loppet gestaltades för egen del, där jag gick vid sju tillfällen mellan 7-17 km och var sekunder ifrån att bryta runt milen, men den tid jag gjorde det på var enormt långt ifrån vad jag kan vara nöjd med. Revanschen tidsmässigt består bara i att vara under 2 timmar. Klarar jag inte det så har jag antingen varit skadad/sjuk fram till loppet eller blivit det under loppets gång. Allt annat vore ett fundamentalt personligt misslyckande.

Loppet är sedan, i mitt huvud. indelat i tre delar:

1. Fram till Älvsborgsbron

Min plan är att, oavsett hur bra formen känns på förhand, besinna mig och ha full kontroll fram till, och över, Älvsborgsbron som är passerad efter ca 6 km. Inte så att jag har tänkt ta mig dit utan att anstränga mig alls, men jag ska inte göra det genom att redan då ha så hög puls att det inte fanns annat att göra än dra ner på tempot. Jag ska inte elda på och springa förbi så många som jag gjorde i säldammsbacken förra året. När inte ens det hjälpte fick jag förnedra mig med att börja gå…

2. Hisingssidan

Här handlar det inte så mycket om att det är en tuff del av sträckan som att ha tagit med sig förutsättningar för att springa igenom den delen utan att vara trött. Det handlar om att ryckas med av publiken längs gatorna in bland husen och längs med vattnet bort till Göta älv-bron. Tvivel över vad man håller på med kommer säkert  – då är det bara att tänka tillbaka ett år i tiden och inse hur ljuvligt det ändå är 2014…

3. Avenyn och in i mål

Det som alla pratar om är en lutning som knappt märks till vardags är verkligen en sugande stigning att hantera nere ifrån Nordstan och hela vägen upp till Kungsportsplatsen. Här vill jag i år komma in och kunna njuta av alla människor som står i flera led istället för att skamset tvingas promenera för att ens ta mig framåt. Väl uppe vid vändplatsen så handlar det om 4-5 kilometers spurt in mot målet.

Sedan ska jag inte tjata om det där med vädret, men det är en i allra högsta grad bidragande faktor till hur förutsättningarna ser ut. Förra året sprang nästan alla motionärer 5-10 minuter långsammare än under normala förutsättningar. Även eliten var 3 minuter långsammare än året innan.

Jag har mina tankar om vad som kan och borde vara möjligt om det stämmer. Jag vet vad jag gjort på träning, under en så lång distans som 21 km, utan att vara i närheten av max. Men respekten för situationen det handlar om gör att min ödmjukhet den här gången får mig att inte uttala några tidsmål att leva upp till inför andra.

 

Det är nog också ett mentalt lopp att vinna för att generera motivation att snart börja träna på ännu mer rejält sett till distans för att ens kunna ha en chans att springa det där marathonloppet jag anmält mig till. Då är ändå grundkravet att kunna springa en halvmara på ett stabilt vis. Annars är det kanske dags att ompröva saker och ting.

17 maj 13.22 är det dags för startgrupp 5, där jag hamnat i år, att dra ut på gatorna. Hur ett dåligt lopp förra året och en sämre seedningstid i år har inneburit ett 3000 platser bättre startnummer är en gåta i sig.