Berättelsen om min löpning del 4

Loppen. Jag skrev en text om alla lopp jag sprang och här kommer det samlat

Att träna för att springa olika lopp blev snabbt en drivkraft för att träna vidare. I början för det millopp jag sprang. 2013 sprang jag en halvmara för första gången och ganska kort där efter dök Marathon upp och det blev sedan fivoriten. Jag skrev under alla år en racerapport om mina lopp och här följer samtliga dessa

Kretsloppet i Borås 10 km 17 september 2011

Det är en något sliten kropp så här dagen efter, men jag fullföljde målsättningen och sprang Kretsloppet, en mil, i Borås igår eftermiddag.

Faktum är att det utifrån förutsättningarna, fem löprundor sedan mitten av juli pga av skada, gick fantastiskt bra.

Tiden 52.12 är kanske inget att skryta med så, men med tanke på att målet var att klara 55 minuter så var det över förväntan. Banan var sanningen att säga rätt enkel med egentligen bara två uppförsbackar att ens tala om. Men en del energi och tid gick faktiskt åt till att hantera alla löpare runt omkring mig som inte var helt disciplinerade i alla lägen. Jämfört med att springa ensam, som jag alltid gör, så blir det självfallet en helt annan grej som i alla fall inte är positivt.

Positivt var det dock att springa där det fanns publik. Det var en enorm skillnad där jämfört med den del av banan, mellan 4,5-7 km där det inte fanns många människor vid sidan om banan.

Sammantaget en positiv upplevelse som definitivt ger mersmak och med en ännu mer stabil träning inför Kretsloppet 2012 så är jag fullkomligt övertygad om att relativt lätt kunna springa under 50 minuter!

Kretsloppet i Borås 10 km 15 september 2012

Igår var det examen för årets träning. Kretsloppet i Borås och 10 km tillsammans med runt 5 000 andra deltagare.

Förutom att jag själv sprang så var också min fru och fyra av mina bröder med och sprang. Den femte brodern är på Rhodos och kurerar sina sargade knän. Tillsammans med bröderna bildade vi laget Band of brothers. Det känns som om både jag, fru och bröder tog oss runt och var relativt nöjda med resultaten faktiskt. För egen del var det djärva målet att springa under 48 minuter. Förra året sprang jag samma bana på 52.13.

Det kändes bra innan start och de först 2 km gick också relativt lätt men mycket snabbare än jag planerat (4,43 och 4,31). Efter det började det att kännas som om jag fick kämpa hela tiden. Ingenting var så enkelt som jag hade hoppats på, men trots detta så gick det snabbt nog. Första 5 km passerades om nytt personligt rekord (23.18).

Även kilometer 6, 7 och 8 fortsatte på samma sätt, tungt men tillräckligt snabbt. Med ett par kilometer kvar visst jag att om det inte inträffade något dramatiskt med en skada eller total kollaps så skulle jag klara min målsättning.

Backen vid Caroli kyrka mitt i Borås var en pärs även det här året men väl i mål, rejält trött, så stannade klockan på 47.32,90. Nytt personligt rekord på milen med drygt 2 minuter och 4.40 snabbare än förra årets resultat i Kretsloppet.

Seedningslopp Göteborgsvarvet i Göteborg 10 km 24 mars 2013

Så var dagen inne för årets första riktiga test – 10 km i seedningsloppet till Göteborgsvarvet i maj.

Förutsättningarna var att tiden multipliceras med 2,45 för en tid över 47 minuter och med 2,3 för en tid under 47 minuter.

Uppladdningen blev en lördag utan barnen bara tillsammans med frun. Först svängde vi förbi Stadium i Sisjön och hämtade ut nummerlapp och chip. Sedan över Älvsborgsbron till Hisingen och Hotell Arken ute på Arendal. Det blev spa på eftermiddagen och en 3-rätters inklusive mörkläggning för Earth Hour (lucky me…).

Sovmorgon idag och frukost vid niotiden. Runt elvatiden körde vi in mot stan och parkerade ute vid Frihamnen och City Race Arena där start- och målområdet är. Kollade in läget, tog en promenad till Backaplan innan det var dags för mig att värma upp till starten 13.oo.

Det var runt 3000 startande där man placerade in sig själv i en startgrupp efter förväntad sluttid. Under 40 minuter, mellan 40-50 minuter och över 50 minuter.

Min tanke var att försöka ta det lugnt första kilometern, men det går liksom inte att göra det när alla runt omkring springer fort. Första km istället på 4,38.

Sedan rullade det på bra med 4,34 – 4,30 -4,26 – 4,31 och passerar vid varvningen på officiell tid 22,51.

Ut på andra varvet kändes det fortfarande bra och första km på andra varvet går även den på 4,38, men någonstans där börjar det ta emot rejält och km 7-8 är riktigt sega. Trots det håller jag farten på 4,40 och 4,38.

Sedan återkommer det så pass mycket kraft att jag avslutar på 4,30 och 4,20 på km 9-10.

Totaltid på den officiella tidtagningen stannar på 45,33 – andra halvan på 22,42.

Det innebär ett PB på 10 km med 2 minuter jämfört med förra noteringen från Kretsloppet i september förra året.

Göteborgsvarvet i Göteborg 21 km 18 maj 2013

Vad ska man säga efter att ha tagit oskulden av ett halvmarathon? Bered er på en ganska lång utläggning…

Det första konstaterandet är den oerhörda hettan. Denna finns med som en avgörande faktor i det hela. Men vi tar det från början:

Vi åkte ner till Göteborg redan vid niotiden, parkerade bilen vid Åby och tog bussen därifrån in till tävlingsområdet. Ganska många timmar, men också skönt att ta allt i lugn och ro inför starten. Vila, mat, dryck och ombyte. Jag lämnade in min väska hos Adidas Tribe och värmde sedan upp en halvtimme innan min start 13.28.

Allt kändes bra och avslappnat. Go känsla i kroppen och lite lagom nervös. Jag kom iväg bra och kunde springa i det tempo jag tänkt mig. Första km på 5,16 och andra på 5,27. Sedan 5,05 och 5,07 där bland annat Säldammsbacken klarades av utan några problem. I alla andra perspektiv än att det är en backe i början av ett halvmarathon så är det ingen backe att vara det minsta rädd för. Jag hade förväntat mig något mycket värre.

Fortsatt skön känsla fram till runt 5 km där stigningen för att bemästra Älvsborgsbron börjar. Precis där började det kännas ansträngt och stigningen upp till krönet av bron, innan det blir utför, var en rejäl pina där pulsen var uppe och snuddade vid max.

Jag återhämtade mig hyfsat nerför och trodde nog inte att det var några problem egentligen. Men så fort det blev plan mark eller lite uppför igen så var det rejält tungt. Varje tillfälle till dryck eller en dusch av vatten var som en frälsning, men det räckte inte till. Vid 8,3 började jag gå och var beredd att bryta första gången. Jag tryckte i mig en energigel, drack lite vatten och kände mig så pigg att jag började springa efter att ha gått i nästan 400 meter. När jag började gå låg jag på 5,21 per km. Jag började springa igen när klockan visade 5,30 per km.

Efter knappt 1,5 km fick jag gå ytterligare ett hundratal meter när jag drack följt av 700 m (!) löpning innan jag fick gå i 400 meter till. Där var jag beredd att bryta andra gången och jag var till och med framme hos några funktionärer där en annan trött kille stod och vi  båda undrade var man kunder få skjuts tillbaka. Lite längre fram var svaret. Vi gick tillsammans en stund och konstaterade att all den kraft som vi trodde fanns är helt borta. Efter en stund började jag ändå springa igen. Han fortsatte gå.

Även om jag var beredd att kliva av så omvärderade jag någonstans det hela under resans gång. Från att ha haft ett mål om att springa på 5,15 per km och komma i mål runt 1.50,00 så övergick det hela till att ta mig under 2 timmar. Det var detta som fick mig att fortsätta springa även efter den andra rejäla mentala krisen.

Med denna andra längre promenad återfick jag så pass mycket kraft att jag faktiskt sprang på fram till Göta Älv-bron och tog mig nästan hela vägen upp till krönet där innan jag gick några meter, drog i mig den andra energi-gelen och fortsatte springa in i stan. Det höll i ytterligare en km, men mitt på avenyn fick jag återigen gå. Den här gången knappt 300 meter. Då var det 600 meter kvar upp till vändningen vid Kungsportsplatsen med ytterligare dricka och våta svampar. Jag tog mig dit och just då öppnade sig himlen med regn, hagel och enorma vindar.

Ett iskallt regn rakt i ryggen har aldrig varit skönare än då och jag återfick krafter för varje regndroppe som slog i ryggen på mig. Jag sket fullkomligt i att skorna blev som svampar. Med 4 km kvar fanns ingen tvekan om att jag skulle i mål och jag återfick krafterna igen. Ifrån att i rask tak varit på väg mot en sluttid som skulle landa på 6 min/km så gick det nu fortare.

Sista fyra km in i mål avverkades på drygt 22 minuter (5,33/km). Det fanns ingen kraft kvar för någon monsterspurt, men det var med lättnad jag plockade av mig tidtagningschippet, tryckte en kexchoklad, en banan och vatten.

Sluttiden landande på 2.04,11. Långt ifrån vad jag hade tänkt mig. I den bästa av världar var en tid runt 1.50 mitt mål, men i alla fall en bra bit under 2 timmar.

Trots att jag startade som jag tänkt mig så gick det inte alls så och den första slutsatsen är den givna: den värme som var igår påverkade både mig och andra väldigt mycket. Jag trodde att jag skulle klara det bättre, men 28 grader och solsken bara drog kraften ur mig. Att det var just värmen som gjorde den stora skillnaden finns många exempel på. Dels så många andra som vittnar om samma sak igår och det faktum att jag piggnade till så enormt av den regnskur som kom med 4 km kvar. Ser man dessutom på sluttiderna generellt så ligger dom 8-10 minuter sämre än motsvarande placeringar förra året.

I det perspektivet och med snart ett dygns funderingar så är jag nöjd med mycket av gårdagen trots att det var så enormt jobbigt. Jag är nöjd att jag övervann tankarna på att bryta. Jag är nöjd med att lyckats återhämta mig och springa så relativt bra på slutet. Jag är också, med tanke på förutsättningarna både tränings- och vädermässigt, relativt nöjd med tiden som jag lyckades med och särskilt med tanke på hur det såg ut mellan 8-15 km där det var en kamp mellan huvud och kropp hela tiden.

Det allra mest sjuka i det hela är att det inte gick många timmar igår förrän jag började fundera på nästa år och hur jag då ska göra det bättre. Det är sjukt.

Även om det känns i kroppen idag, vilket det väl ska göra efter 21 km, så är andra positiva saker för mig att ta med mig att allt rent fysiskt känns bra. Inte minsta lilla känning av mina vadproblem och en allmänt fräsch känsla när jag väl orkade springa. Det innebär att varvet inte genererar en längre tids frånvaro från träningen, som det mycket väl hade kunnat göra, och att jag successivt kan ta igen det jag ändå tappat konditionsmässigt senaste månaderna. Visst, precis som någon kommenterade på Facebook, så har jag en grundkondition att vila på där inte minst de sista 4 km visade detta. Men jag behöver en bättre uthållighet för att kunna springa 21 km på de tider jag tänkt mig och detta saknades nog oavsett gårdagens väder för mig det här året.

Jag har bevisat för mig själv, om jag inte visste det tidigare, att jag är en envis jävel som inte ger upp i första taget.

Prinsens minne i Halmstad 21 km 17 augusti 2013

Planen var glasklar från min sida.

Efter de formbesked jag fått de senaste veckorna var det meningen att jag skulle göra ett rejält försök att nå under 45 minuter på 10 km för första gången. Startnumret 4444 skulle visa vägen till vilken tid jag skulle göra… 

Men som den som kanske läste min senaste träningsrapport ifrån i söndags kommer ihåg så kände jag då, trots en lugn runda, att andningen i den enda riktiga backen var oroväckande ansträngd. Just detta visade sig de kommande dagarna kännas alltmer jobbigt även utan ansträngning och i onsdags gick jag till och med hem tidigare från jobbet. Orsaken var sannolikt så enkel som att jag för snart två veckor sedan slutade äta allergitabletter som jag gjort över hela sommaren. Jag trodde inte de behövdes längre, men ack så fel jag hade.

I onsdags var en start i lördagens lopp utesluten, men återupptagen dos allergitabletter kombinerat med nässpray gjorde att det släppte ganska snabbt.

Dock har jag inte sprungit en meter sedan i söndags och osäkerheten inför mitt eget mål var ganska stor. Men jag gjorde mig beredd på att i alla fall göra ett seriöst försök att kapa den där dryga halvminuten från seedningsloppet i mars och komma under 45 minuter.

Vi åkte tidigt i morse, 06.45 via Borås för att hämta upp svärmor som skulle köpa startplats idag, och körde genom biltomma vägar ner till Varberg där regnet på allvar började och intensifierades hela vägen ner till Halmstad. Väl framme fortsatte det en bra stund och kom och gick ända fram till starten 11.00 när det helt slutade och vädret var ganska perfekt – 17 grader och molnigt med mycket syre i luften.

I starten och dom första 2 km var det ganska bökigt på den smala vägen genom skogen där många försökte undvika regnpölar och gyttja efter morgonen ihållande regn. 4,40 på den första följt av 4,28, 4,26 och 4,34 var ganska nära min plan.

Men någonstans där, på den fjärde kilometern i en av bara två mindre uppförslut, kände jag att det började bli jobbigt. Det fanns inte mycket annat att göra än att slå av lite på takten för att inte ta helt slut – km 5 på 4,50.

22,58 efter första halvan. Den andra halvan blev en prövning för att springa på utan att tappa helt och det lyckades ändå så pass bra att sluttiden blev 47,33 (24,35 andra 5 km). Plats 166 av 553 startande i herrtävlingen och 188 av 982 totalt startande.

För att illustrera hur pass utmattande det var idag så sprang jag 23 av 47,5 minuter på maxpuls (179 eller högre) att jämföra med mitt PB i mars när 1,07 av 45,5 minut avverkades på maxpuls. Detta bevisar också för mig själv att det verkligen var en balansgång att jag inte tog helt slut.

Seedningslopp Göteborgsvarvet i Göteborg 10 km 23 mars 2014

Det var för en vecka sedan jag beslutade att seedningsloppet till varvet nog kunde vara en bra idé trots allt. Förra årets fantastiska resultat fick mig att vilja prova en gång till.

Idag var det dags. Bussen ner till Göteborg redan halv tio och en promenad över Göta Älv-bron till tävlingsområdet i frihamnen. Lite tidigt med tanke på start först 13.00, men det var alternativet som bjöds idag. Efter hämtad nummerlapp var det en ganska lång väntan i snålblåsten. Solen värmde förvisso i lä, men annars ganska omysiga timmar.

Formen är god, det har jag konstaterat, och återigen var det en satsning för att se om SUB45 var möjligt den här dagen. Redan i startfållan var det rejält trångt och betydligt fler än förra året. Väl ute på banan, med ganska mycket snäva kurvor och passager där det gäller att planera rätt så blev det ganska ryckigt och inte alls det flyt som fanns förra året. Till det fanns en vind som på etapper av det 5 km långa varvet var ganska hård.

Sedan schabblade jag själv till det efter mindre än en kilometer när min iPod lossnade från byxlinningen så att jag fick strula med den en bra stund. Starten som låg på runt 4,30 var efter det 4,40 och det skulle visa sig att det var på den nivån jag låg idag.

Samtliga kilometer mellan 4,31 till 4,44. Första halvan på 23,23 och andra på 23,20 – totalttid 46,43. Ett jämnt lopp utan någon rejäl möjlighet att slå något PB.

Egentligen hade jag nog inte heller trott att SUB45 var möjligt. Samma nivå som förra året; kanske.

Det positiva är att jag bara sprungit snabbare just för ett år sedan i samma lopp. Positivt är också att jag tog mig under 47 minuter och därmed får använda den bättre faktorn i min seedning till Göteborgsvarvet – 1 h 47 min istället för 1 h 53 min.

Egentligen tror jag att det borde varit möjligt att springa SUB45 idag om träningen från mitten januari till slutet februari kunnat se lite annorlunda ut. Knäproblemet gjorde att det blev en betydligt lugnare träning då än vad jag genomförde samma period förra året. Inte ett enda intervallpass och där tror jag att nyckeln är. Det saknas lite för mycket fartträning för att genomföra en mil i ett för mig så högt tempo.

Nu bli det någon lugn vecka för att sedan lägga fullt fokus på 17 maj.

Göteborgsvarvet i Göteborg 21 km 17maj 2014

Ett drygt dygns perspektiv på min andra start i Göteborgsvarvet.

Det har varit så mycket som ingått i den här starten för mig. Det handlar om en personlig revansch för förra årets lopp. Den revanschen har innefattat att lyckas träna på rätt sätt utan att bli skadad samtidigt som jag behövde lära mig att springa längre sträckor än tidigare. Det har också varit en mental planering för att veta hur de olika delarna av banan skulle kunna bemästras bättre än förra året och vad tankarna skulle fokuseras på när det började bli jobbigt: lyft blicken, tänk på andning och att springa rätt och viktigast av allt – våga dra ner på tempot för att hämta nya krafter.

Dagen startade med frukost och sedan bussen till Göteborg tillsammans med min fru som tog en förmiddag på stan innan hon intog åskådarplats i Slottsskogen. Spårvagnen från Korsvägen och promenad från hållplatsen vid Botaniska in till Slottsskogsvallen där jag bänkade på på en skuggplats på läktaren i någon timme.

Tiden jag uttalade till min fru på bussen var att jag skulle springa på 1.48:35…

På något märkligt vis avtog nervositeten successivt fram mot starttiden 13.22. Omklädd och klar lämnade jag in väskan vid Adidas-området  för att värma upp en dryg halvtimme före start. Bra känsla och ett stort lugn i väntan på att startgrupp 5 fick börja vandra fram emot startlinjen.

Allting den första delen fram till Älvsborgsbron handlade om att springa kontrollerat och absolut inte springa på uppför Säldammsbacken. Första 5 km gick 23 sekunder snabbare än min plan (placering 9885).

Älvsborgsbron bemästrades utan några bekymmer och väl inne på Hisingen hade jag tagit mig fram till den punkt där det började haverera förra året. Men den här gången handlade det om en helt annan känsla. Kilometer nio var den första där jag fick släppa lite på tempot för att sedan komma tillbaka km 10. Passering 10 km (50:25) exakt en minut snabbare än planen (placering 11278).

Sedan kom den första svackan km elva när jag fick dra fram mitt mantra om lyft blick, fokus på andning och att våga sänka tempot för att inte gå in i någon vägg. 5:21 på den kilometern var tillräckligt för att sedan kunna springa på resten av delen på Hisingen i samma tempo som tidigare fram till Göta Älv-bron.

Om Älvsborgsbron var en enkel match så var återtåget till stan en helt annan match där allt fokus låg på en gul skylt sittandes på krönet av bron, innan det bar av utför igen, för att inte dras ner av negativa tankar. Det är också här min puls är på sin absolut högsta nivå på hela varvet.

15 km passerades 1 minut och 11 sekunder snabbare än planen (placering 10457).

Återhämtning via vätska innan den långa, långa, sega, sega delen upp till Kungsportsplatsen började. För övrigt tog jag mig tiden att vid varje vätskestation gå några steg för att få i mig tillräckligt mycket. Ytterligare en del av planen.

De två kilometrarna som det handlar om att ramla fram genom stan upp till vändplatsen var de absolut tyngsta på hela varvet. Här var det tufft under lång tid och det visar sig också på de sämsta km-tiderna av alla. Med dessa genomförda är det ju lite av en långspurt det handlar om där det också är mer uppför än vad man tänker. Samtidigt är detta den del av förra årets varv som jag har positiva minnen ifrån då jag med ett underbart åskregn i ryggen återfick krafterna. I år var det precis tvärtom – fortsatt mycket jobbigt men jag lyckades mobilisera krafter att återigen höja tempot.

Med en kilometer kvar, passerandes 20 km-skylten, låg jag 18 sekunder före min plan (placering 9885).

Väl inne i Slottsskogen igen så handlar det bara om att höja den där blicken och slå undan all den trötthet som bara sprider sig genom kroppen. Sista delen uppför innan det lutar nerför in på gruset mot Slottsskogsvallen kändes som en evighet. Upploppet inne på löparbanorna, som kanske handlar om 150 meter, tycktes aldrig ta slut med en mållinje att passera.

Det gjorde det givetvis till slut och allt slit, både fysiskt och mentalt, slutade i att min plan höll i det närmaste till fulländning.

1.48:35 blev 1.48:38.

Om en plan någonsin har stämt bättre är oklart. I alla fall inte för mig. Trots jobbig sista tredjedel så har jag hela tiden från 10 km tagit placering för placering.

Jag är extremt nöjd med vad jag lyckades med igår och hur jag under så lång tid har fokuserat på. Ska jag vara ärlig har den här dagen funnits i mina tankar ända sedan dagen efter förra årets varv. Det var då jag gav mig fan på att visa för mig själv att jag kunde bättre och igår slog jag tiden från förra året med 16 minuter. Jag tog mig in bland dom 10 000 bästa, med plats 9844, jämfört med förra årets placering som var 16 280.

Många har pratat om att värmen igår var jobbig. Jämfört med förra året var det en sunnanvind även om den säkert påverkade många prestationer negativt. Kanske hade jag sprungit något lite snabbare om det varit lite svalare men det handlade ju inte om någon extremvärme som förra året och jag väljer att inte fundera över hur det eventuellt skulle gjort det ännu bättre.

Jag har uppfyllt mitt mål sedan före förra årets Göteborgsvarvet att springa en halvmara under 1.50 och jag var för långt ifrån 1.45 för att det skulle ha kunnat nås även om vädret var mer optimalt. Jag är, som sagt, extremt nöjd att ha uppnått detta vid snart 44 års ålder efter att inte har ”utsatt” mig för den här typen av regelbunden träning med uppsatta mål mer än 4 år tillbaka i tiden.

Min fru sa till mig före loppet att om jag inte lyckas nu så är det nog dags att gå i terapi. Givetvis skämtsamt sagt, men samtidigt så hade det varit rejält knäckande och något som allvarligt hade påverkat min plan att springa New York City Marathon om mindre än 18 månader. Nu vet jag att jag har lyckats träna och lägga upp en plan för att nå så här långt och därmed kan jag blicka framåt och ta nästa steg.

Om det är rätt dag att sätta upp nya tidsmål vet jag inte, men jag gör det ändå. Jag har kvar att klara av milen på 45 minuter och nu måste jag sätta upp målet att springa en halvmara under 1.45. Om inte annat får målet vara SUB 45 och SUB 1.45 före det att jag fyller 45 nästa år.

Idag är kroppen lite mör och jag kommer inte på något vis att hetsa igång löpningen efter detta.

De lopp som är inplanerade är spridda över sommaren och hösten: 2 juni springer jag 5 km i Blodomloppet, i mitten av augusti blir det en halvmara i Prinsens minne i Halmstad, Kretsloppet i Borås i september och Stockholm Tunnelrun i november.

Gårdagen innehöll så många olika känslor. Det var nervositet på morgonen. Fullt fokus och ett lugn före start. Kontroll igenom den första tredjedelen och en känsla av glädje att springa genom folkmassorna i Slottsskogen. Flashback till förra året när första trötthetskänslan kom. Styrka när tröttheten övervanns. En kraftig rädsla när det hög till i vänster vad vid 13 km (skulle en muskel brista?). Full fokus på så mycket annat än tröttheten under den sista tredjedelen och sedan en enorm lättnad och glädje när mållinjen var passerad. Idag är jag glad och stolt och blickar framåt.

Prinsens Minne i Halmstad 21 km 16 augusti 2014

Tidig resa ner till Halmstad. Egentligen skulle hela familjen åkt med ner, men en av tjejerna var lite småkrasslig så jag åkte med svärmor och svärfar istället.

Jämfört med förra årets pissregn, när jag i ganska dålig form sprang milen, var det idag prefekt väder (17-18 grader och växlande molnighet) och dessutom skulle en mil i år ersättas av 21K och en halvmara.

Den tredje halvmaran i mitt liv och den första som inte sker i Göteborgsvarvet. Efter varvet i maj, som i sig var en viktig brytpunkt, har träningen rullat på utan bekymmer och distanserna utökats för att ”normalisera” mig på lite längre distanser och längder.

Målet idag var satt till att slå mitt PB från varvet på 1.48,35 och att gå under 1.45.

Sättet att göra det på var uppritat i huvudet genom att inleda med ett par km på runt 5,10 för att sedan mellan 3-13 km bygga upp en tidsbuffert med 4,50/km så att det inför avslutande 7-8 km skulle finnas en marginal att ta av när km-tiderna blev långsammare.

Genomförandet inleddes med 5,13 för att redan från andra kilometern ansluta till planen om km runt 4,50. Jag lyckades sedan, utan någon större ansträngning, hålla i detta i det närmaste perfekt. Men sedan fortsatte det på ett ganska oväntat vis…

Jag var helt enkelt inte alls sliten. Istället för att tvingas gå upp på högre km-tider så kunde jag bibehålla och till och med springa lite snabbare än vad jag gjort fram till 13 km.

Med ett par kilometer kvar hade jag så mycket krafter kvar att det gick att spurta. Km 20 på 4,38 och avslutningen på 4,17!

Officiell sluttid 1.41,06

Kretsloppet i Borås 10 km 20 september 2014

Kanonbra förutsättningar för en löptävling i slutet av september. Borås och Kretsloppet hade verkligen detta med sig!

Mina egna förutsättningar för att lyckas med uppsatt mål och äntligen ta mig under 45 minuter var också bra. Inga smärtor någonstans och även i övrigt en bra känsla.

Planen var att gå ut lite lugnt och göra en första kilometer på 4,45. Det sket sig direkt kan man säga. Det pep istället till efter 4,25 och någonstans så tror jag att det avgjorde hela milen. Istället för att komma in i loppet som tänkt så var jag redan ”där” och valde att fortsätta så som det börjat.

Istället för ett upplägg med lugnare och snabbare delar resulterade det i ett jämnt lopp med mycket små variationer. Samtliga km-tider landade på 4,21-4,30 och sluttiden 44,08 är med 1 minut och 25 sekunder ett nytt PB över milen!

Återigen lyckades jag hålla i det även när jag blev trött. Sista tre var riktigt jobbiga och någon spurt att tala om fanns det inte kraft till. Dessutom sprang jag i ett par lite lättare skor som jag bara sprungit någon sporadisk runda då och då i. Redan efter ett par kilometer kände jag att vänster framfot inte älskade det direkt. Dock uppstod det inte någon smärta som påverkade något av värde.

Startgrupp tre innebar inte heller några problem med trängsel. Dock var det säkert just detta, med en snabb start där jag följde strömmen, som också satte sin prägel på loppet.

Självklart är jag supernöjd över att äntligen ha tagit det där hett eftertraktade målet om Sub45. Och givetvis är jag nöjd över att har gjort det på det viset det nu skedde när planen kastades om.

Samtidigt kan jag inte känna att det var det perfekta loppet över en mil. Det var inte som halvmaran i Halmstad där allt bara blev superbra i alla delar. Det blev ett lopp som mer blev en kämpainsats än ett lopp i zonen med känslor av runners high.

Med det sagt så är tiden det överskuggande. Den finns inristad i mitt löpar-CV nu. Jag prickade av SUB45 före 45!

Men jag tror att det är något som går att göra ännu bättre i framtiden med ett perfekt upplägg.

Seedningslopp Göteborgsvarvet i Göteborg 10 km 22 mars 2015

Egentligen behöver jag inte springa något seedningslopp till Göteborgsvarvet i år. Den tid jag gjorde i Prinsens Minne i höstas kommer att ta mig till en mycket bra startgrupp ändå.

Men jag ville ändå springa dagens lopp i frihamnen för att ser hur formen ser ut jämfört med senaste åren och jag trodde nog att det skulle ge ett positivt besked med tanke på hur det känts sista tiden. Dock har en ond rygg senaste dagarna ställt till det lite och jag hade inget egentligt mål i förmiddags.

Idag sprang även min bror Daniel loppet och för hans del var det just seedning för första varvet i maj.

Förutsättningar idag var inte på något vis ultimata med en mycket stark vind som sällskap på den 5 km långa varvbanan. För Daniels del blev det en tid strax över 52 minuter och för egen del stannade klockan på 45:14 vilket med tanke på förutsättningarna är en tid jag är enormt nöjd med. Det var kämpigt på andra varvet fram till 8 km men jag lyckades ändå få till en bra avslutning och tiden är faktiskt den bästa jag gjort på den här banan under tre års tid och detta utan någon superkänsla.

Sedan är det faktiskt så att just Daniel tillsammans med min äldsta bror Peter kommer att vara med i New York i höst när jag springer NYC Marathon. Så jag blir inte ensam utan familj däröver. Det känns mycket bra nu när inte planen om att fru och barn skulle vara med inte kunde genomföras.

Nu övergår planerna till ett fokus som går ut på att springa långt och länge. Det handlar om att  peta in långpass som blir extrempass i min bok. Pass på 3-3,5 timme behöver jag få till en gång i månaden om inte New York ska bli en obekväm upplevelse.

Det handlar om att vara förberedd på att springa fyra timmar i ett tempo på 5:30-5:40/km för att nå det enda målet rent tidsmässigt – under 4 timmar över 42,2 km. Det innebär givetvis inte bara långt och länge. Det gäller givetvis att bibehålla känslan för fart också så att det inte är 5:30-tempo som jag faller in i.

För mig är det fortfarande okänd mark vad som sker när tiden passerar 2 timmar på ett träningspass. Jag hoppas att det inte blir en fullkomligt katastrofal upplevelse.

Göteborgsvarvet i Göteborg 21 km 25 maj 2015

Lördag i maj. Pingstafton och bröllop för en del. Vissa väljer att först springa 21 km innan man gifter sig. De allra flesta av oss andra 47 000 människor som kom till start i 2015 års Göteborgsvarvet tyckte att det räckte med anspänningen, utmaningen och utmattningen som det innebar att bara springa.

För egen del var det tredje gången och ett år när jag inte kände någon press att ta revansch för ett misslyckande. Istället handlade det för mig om att försöka följa en plan för att genomföra ett väldisponerat lopp och orka spurta på slutet. Målet som fanns i mitt huvud och som utlovades på förhand var att ta mig under 1 h 45 minuter.

Vädret stabiliserades mer och mer fram till lördagen och 14-15 grader med strålande sol var egentligen ganska bra även om lite moln inte hade skadat.

En stabil start, något snabbare än tänkt, och en snabbare fortsättning på Hisingen gjorde att jag låg en bra bit under tempot för 1.45 efter halva loppet. Dock hade jag redan vid 7 km börjat känna blåsor på vänster fot och efter en mil även på höger fot. Även om det inte var en smärta på det viset påverkade det löpningen en del – inte minst på de mer ojämna partierna.

Den allra jobbigaste stigningen är utan tvivel Göta Älv-bron följt av den sega, sega stigningen uppför hela avenyn. Där blev jag trött och tappade det mesta av den tid jag hade samlat på mig tidigare i loppet. Sista fem blev en kamp mot målet men jag lyckades med 12 futtiga sekunder ta mig under måltiden när jag passerade linjen inne på Slottskogsvallen på 1.44:48.

Vid sidan om mitt eget lopp, där jag hade lovat mig själv att njuta mer än tidigare år vilket jag i alla fall gjorde första halvan, så är det givetvis en löparfest av rang när 47 000 människor springer samma sträcka. 30 startgrupper går iväg mellan 13.00-16.00 och stilarna och tempot varierar på alla tänkbara sätt. Att springa runt på en timme så som segraren gör är både imponerande och obegripligt på samma gång. Att ta sig runt på 3 timmar eller mer är i sig lika imponerande att bemästra.

På något vis tycker jag ändå att det är en manifestation i att det faktiskt går att utifrån sin egna förutsättningar prestera något som är beundransvärt.

En sak som jag ändå, efter tre genomförda lopp, har lite svårt att förstå är att stämningen runt banan är så enorm och att publiken lyfter fram löparna. Det är möjligt att jag haft otur tre gånger på raken men jag kan i ärlighetens namn inte skriva under på den känslan mer än på ett fåtal platser runt banan.

Ska jag nämna en negativ sak från det här året så är det min upplevelse av betydligt fler smalare passager, och med detta mer trängsel, upp längs avenyn. Mycket mer kryssande och anpassning av sin löpning där än tidigare år.

Just nu, ett par dagar efter loppet, har jag träningsvärken från Mordor i låren och ett par fötter med läkande blåsor. Slutsatsen är att mina nya Adidas-skor var fel val i lördags och frågan är om jag vågar använda dom på några längre sträckor framöver?

Nu är tanken att min träning ska övergå till fullt fokus på distans och den dubbla distansen mot i lördags. Dock blir det inga längre distanser på någon vecka. Först 5 km i Blodomloppet om en vecka.

Kretsloppet i Borås 21 km 19 september 2015

Kretsloppsdagen är avklarad för hela familjen. Det har varit starter 10.00, 10.30 och 13.54 för barnen, mig själv och frun.

För egen del var det ju då premiären av halvmarathon i Kretsloppet. Ett förlängt varv av milbanan plus ett förkortat. En flack bana med potential att springa fort vilket ju också varit mitt mål med dagen. Att kroppen inte varit med på det tidigare i veckan gjorde väl att jag kanske inte riktigt trodde på det heller. Dock är det värt ett test genom att gå ut enligt planen. Det gick lite fortare i början, som det ofta gör, och sedan låg jag på km-tider mellan 4.39-4,55 genom hela loppet. Ingen km över 5 minuter.

Även om jag inte nådde hela vägen  ner under 1.40:00 så är 1.40:40 ett nytt PB på distansen med 28 sekunder.

Själva loppet som sådant var lite halvtråkigt med utdraget startfält, som gjorde att jag sprang helt ensam vissa partier, och inte heller speciellt mycket publik mer än i centrala stan.

Även för min fru blev det ett PB över 10 km och snart tar hon sig under 60 minuter. Såg också att min bror Daniel slog PB – första gången under 50 minuter – och att flera andra jag känner gjorde sitt bästa.

Barnen var för första gången med i ett lopp och sprang 2 km. Det har varit en lite nervös och orolig laddning för detta, inte minst för stora tjejen som har astma och behöver luftrörsvidgande när hon anstränger sig. Det har gjort att hon trott det skulle gå långsamt och att hon skulle bli sist. Men när det väl gällde så visar det sig att tävlingsdjävulen finns även hos henne! 11 minuter på 2 km är grymt och oavsett alla övriga fantastiska familjeresultat idag är det hennes insats som är absolut roligast.

New York City Marathon i New York 1 november 2015

Det kommer att bli en lång text det här…

Snart har det gått en vecka sedan genomförandet av NYC Marathon som varit mitt mål under så lång tid.

Någonstans har det, just beroende på vilket lopp det var jag valde, funnits en ganska stor press inom mig. Inte bara att genomföra själva loppet som sådant utan att ens ta mig frisk och skadefri dit för att ens kunna göra det. Det hade inte krävts mer än en förkylning för att spoliera möjligheten till detta dyra nöje.

En första anmälan till Springtime skedde redan i början av december 2013 och där någonstans började hela resan. Från tidigt i våras har allt varit bokat och klart till en kostnad som utan några jämförelser gör dessa fem dagar i New York till de dyraste i mitt liv. Mer om kostnaden senare.

Själva förberedelsetiden med träning och insamling av fakta och annat som kunde skapa en så stor trygghet som möjligt för mig har fungerat väl. En stegring av träningen sakta men säkert över tid utan att ta några dramatiska och för stora kliv har skett utan att jag har dragit på mig någon enda skada av allvarligare art. I allt det man tar till sig om hur mycket man måste träna så har jag säkert ändå legat i underkant av vad som är nödvändigt. I all den information som finns att tillgå från personer som sprungit tidigare finns det mycket att hämta.

Mitt lopp genomfördes i en mycket trevlig temperatur runt 15-17 grader och den köld som jag var så rädd för före var aldrig en faktor. Så just kylan fick jag som tur var slippa.

Resan började tidig morgon torsdag 29 oktober. Skjuts till Landvetter av min granne Johan och avfärd till Arlanda 07.05. En väntan på 2,5 timme innan SAS avgång till Newark gick iväg. En ganska seg flygning. SAS briljerar inte direkt med sitt nöjesutbud på planet. Gamla filmer och enstaka avsnitt av halvdåliga serier. Smidig inpassage genom alla kontroller på Newark och en lika smidig tur in till Hotel Belleclaire på 77th on Broadway.

Vädret i NYC var sommarlikt med 22-23 grader och skön sol. Efter att ha lämnat upp allt på rummet tog jag direkt en promenad rakt över till Central Park, passerade in i parken, gick förbi söndagens målområde och stannade till vid Strawberry Fields och Imagine-plattan som finns där till minne av John Lennon som bodde, och blev skjuten, i Dakota Building rakt ut därifrån på Central Park West. Solen gick sakta ner och jag tog mig tillbaka mot mitt hotell. På vägen dit var jag förbi på Fairway Market, en livsmedelsaffär, och införskaffade frukt, nötter, knäckebröd, ägg på påse och en rad andra nyttig saker att äta. Mina bröder Daniel och Peter reste över separat med Finnair och ankom till sitt hotell Pennsylvania nere vid Madison Square Garden senare på kvällen. Med tanke på tidomställningen blev det inte förrän på fredagen vi mötte upp varandra. Fredag morgon och jag vaknade tidigt. Fick vänta in tills klockan blev åtta innan jag påbörjade promenaden från 77th till 33rd och bröderna hotell. Knappt fyra kilometer i ett lika strålande väder som ankomstdagen. Jag fick ta av mig kläder på vägen för att inte svettas ihjäl. Från 33rd strett gick vi rakt västerut för att besöka nummerlappsutdelningen på Javits Center. Till nummerlapparna är det också en stor mässa med allt man kan tänka sig för löpning. Asics som är huvudsponsor för loppet hade den största kollektion av specialmärkta träningskläder jag har skådat. Tyvärr var också prislappen därefter och jag nöjde mig faktiskt med den tröja som ingick i själva startavgiften. En kort sväng på mässan och sedan vidare på vår fredagspromenad söderut.

Vi passerade i tur och ordning The Highline, Starbucks på 15th street, Chelsea Market, vidare genom Greenwich till Washington Square Park och en ganska sen pastalunch i Little Italy. Ölen jag drack där hette Root Beer (Ale with the taste och spices) och hade den mest annorlunda smak jag testat på just öl. Eftersmaken påminde om tandkräm.

Resten av eftermiddagen fortsatte söderut med Century 21 och Battery Park innan vi inställde oss för inplanerat besök i One World Trade Center vid solnedgången klockan sex. Observatorievåningen där öppnade tidigare på sensommaren. Själva hissen upp dit gick i ett svep och allt gick så fort att det kändes som hela huvudet lossnade. Inne på observatorievåningen är det ett inglasat våningsplan man kan gå runt och se ut över Manhattan och angränsande områden i alla väderstreck. Mycket folk och alla har inte samma syn på varför rutorna med utsikten finns där. De satt istället med ryggen vända mot utsikten och käkade munkar och muffins…

Jämfört med Empire State Building och Top of the Rock, som jag tidigare varit uppe i, så var detta en modernare variant men med avsaknad av att vara utomhus att njuta av utsikten.

Efter detta tog vi tunnelbanan upp till Penn Station och käkade ytterligare en pastamiddag. Den här gången på Andrews Coffee Shop alldeles i närheten av brödernas hotell. Sedan en taxi upp till mitt hotell. Lördagen inleddes med en nervös väntan med Sveriges Radio på för att höra om Blåvitt skulle vinna SM-guldet eller inte. Tyvärr gick ju det mesta fel där och ytterligare en andraplats… Daniel och Peter mötte upp mig vid mitt hotell för en förmiddag i Central Park. Fortsatt grymt väder även om vinden nu var lite kallare. en fika i parken och en långsam promenad igenom den till skylten som annonserar mile 25 i NYC Marathon. En dag kvar tills jag skulle passera där.. .

Lunch och en eftermiddag med shopping innan ytterligare en pastamiddag och ganska tidig hemgång för min del. Alla saker som skulle vara med mig tidigt på söndagsmorgonen radades upp systematiskt i olika högar. Mat att ta med förbereddes, klockan laddades och allt kändes under full kontroll möjligtvis med undantag för den lilla detaljen att vakna i tid.

Bussen skulle avgå från närliggande Hotel Beacon 05.30 vilket innebar väckning 04.30. Dock var det ju så att man i NYC ställde om till vintertid just den här natten och jag vågade inte lita på att min iPhone ställde om automatiskt så även hotellet fick lägga in en väckning på rätt tid.

Det visade sig inte vara något problem. Jag vaknade av mig själv 04.00 och var klar i god tid för en kort promenad till Beacon. Plats på första bussen som gick iväg i mörkret. Det visar sig också återigen hur liten världen är när en kille frågar om platsen intill mig är ledig och han visar sig vara min lillebror Daniels VD på Skydda. Han bor i Stockholm och är i Ulricehamn ibland. Han har hört att min bror ska över för att kolla på mig och vi hamnar på samma buss intill varandra.

Smidig busstur ut till Forth Wadsworth där startområdet är. En promenad på tio minuter från bussen till säkerhetskontrollen in till området. Där inne finns olika områden för grön, orange och blå wave (startgrupp). jag hade orange men valde ändå halmen för det gröna området att lägga mig på och ta det lugnt.

Fortfarande här är jag fantastiskt lugn med tanke på vad som väntar. Allt känns under kontroll och jag äter lite, dricker lite, går på toa ett par gånger innan det är dags att på allvar förbereda sig för inpassage i Orange Wave B med start 10.15.

Precis innan jag ska gå in där havererar mitt vätskebälte som jag tänkt mig springa med. Gjorde det fullkomligt omogna draget att klippa av banden, som jag tyckte var för långa, kvällen innan och nu visade det sig att dom var för korta med resultatet att banden åkte ut ur själva fästet. Där i fanns både vatten och olika energitillskott (Shot blocks, gel och bars). Som tur var hade jag även ett Flip Belt på mig, som enbart var tänkt för mobilen, och detta fick jag nu fylla med allt från vätskebältet utom vattenflaskorna som fick kasseras. Vandringen fram till startlinjen gick långsamt. Väntan där gick bra. Jag tog en del bilder och knöt om skorna innan det var dags. Först USA:s nationalsång och därefter dags för starten med Frank Sinatra och New York, New York i högtalarna. Rysningar över hela kroppen!

Starten uppför Verrazano-Narrows Bridge gick iväg ganska långsamt. Första km på 6.30 vilket var långsammare än vad jag trodde skulle vara ”möjligt”. Sedan gick det snabbare när det väl bar nedför från bron och in i Brooklyn. För min del kändes det lite segt i benen redan från start vilket i sig inte är så konstigt om man drar iväg utan uppvärmning. Dock var även pulsen betydligt högre än den borde vara för det tempot det handlade om. Ja; jag sprang snabbare än jag tänkt mig att göra men det borde inte påverkat mig så mycket. Jag fick se till att tempot sänktes så att andra milen gick långsammare.

Det gick så pass mycket långsammare än vad det skulle behöva göra för att ha en chans på SUB 4 timmar. Passage efter halva loppet på 1.59:40 indikerade att det skulle bli en övermäktigt uppgift och mitt fokus övergick redan där till att anpassa farten för att inte gå in i väggen och inte ens kunna ta mig runt på ett värdigt sätt. Skiftet på fokus fungerade bra. Jag kände mig helt okej fram till, och över, Queensboro Bridge och in på 1th Avenue runt 25-26 km. Väl inne på 1th handlar det om en extremt lång raksträcka som till stor del går lite uppför till Harlem och Bronx.

Runt 28 km blir det tuffare ändå och efter vändningen i Harlem och Bronx, från 33-34 km, handlar det bara om pannben och att kämpa kilometer för kilometer.

Jag hade redan från starten druckit på varje station (varannan kilometer) där jag tagit vatten varannan och sportdryck varannan. Detta tillsammans med Shot Bloks och bars. Från strax efter 30 km handlade det om både sportdryck och vatten på varje station och från 34 om att gå igenom vätskestationerna för att få i mig så mycket som möjligt.

Det största problemet var ett enormt tryck på ovansidan av fötterna som hämmade mig rejält inte minst när det gick nerför. Sannolikt har jag knutit skorna för hårt utifrån vad jag brukar vid betydligt kortare distanser. När jag väl kom upp i närmare 3 mil och däröver svällde fötterna ytterligare och trycket blev smärtsamt.

Trots smärtan och tröttheten fanns det aldrig någonsin en tanke på att börja gå, mer än vid vätskestationerna, eller att jag skulle skita i det helt. Visst funderar man vad i helvete det är man håller på med, men tanken att inte genomföra fanns aldrig i mitt huvud.

En annan mentalt jobbig sak sista milen var att min klocka pep för ny kilometer tidigare och tidigare jämfört med banmarkeringarna. Man springer ju inte helt rakt och på ett maraton blir det en bit längre efterhand. När jag passerade 40 km på min klocka var det 300 meter kvar till officiell passering och väl i mål närmre 400 meter längre sträcka jag sprungit.

Inne i Central Park och hela den sista dryga kilometern var det enorm mycket publik som hejade. Många löpare stod vid sidan och stretchade ut sina krampande muskler men jag slet mig vidare hela vägen in i parken och mot det hägrande målet. Väl över mållinjen var jag så stel och trött att bara en höjning av armarna över huvudet kändes som ytterligare 5 km löpning.

Jag stapplade framåt sakta men säkert. Fick min hett eftertraktade medalj och blev fotograferad med denna runt halsen.

Eftersom jag valt ”No bag” vid starten, vilket innebär att ingenting transporteras till målet, så skulle jag ha en snabbare väg ut ur parken än de som valt att kunna hämta ut saker. Dock visade det sig att den snabba vägen inte var vare sig snabb eller kort. Uppskattningsvis ett par kilometer i parken och på Central Park West innan jag fick min tjocka poncho. Nu var det ju inte speciellt kallt men om det varit det vet jag inte riktigt hur tanken var med ”fast exit” utan egna kläder att byta till? Dom som lämnat in saker fick en tunn foliefilt men hade säkert ett part kilometer till att vandra. Jag mötte upp mina bröder vid 77th street intill parken.

En långsam vandring på en dryg kilometer till mitt hotell där en dusch och lite liniment på benen faktiskt gjorde underverk. Förutom smärtan ovanpå fötterna hade jag inte ont någonstans. Inte en enda blåsa på fötterna, vilket brukar komma oavsett sträcka över en mil, och inte heller i övrigt något som smärtade.

En kort, kort promenad i närområdet till restaurangbesök sittandes utomhus 1 november i eftermiddagssolen som sakta gick ner. Angus Burger, fries och ett par Mermaid Beer. Att jag sedan var rejält trött och fick se till att komma i säng ganska tidigt på kvällen kan jag faktiskt leva med.

Dagen efter var avresedag hem igen. Oförskämt pigg i kroppen. En promenad på ett par-tre kilometer och några sista inköp innan väntan på buss till Newark, väntan där och flyg hem till Sverige igen. Inte ens flyget hem, som jag lite fasat för ett dygn efter en mara, var någon större påfrestning och faktum är att förutom en viss träningsvärk i låren första dagarna hemma har jag inte känt mig det minsta sliten.

Med tanke på den långa period jag haft det här i tankarna och planeringen så har det passerat på ett grymt kontrollerat och bra sätt. Självfallet är jag nöjd med att ha klarat av det. Tiden är jag också överens med även om jag vet och känner att det en bättre dag hade varit en fullkomlig rimlighet att ha kunnat springa minst 10 minuter snabbare. Kanske påverkade många kilometers promenerande på Manhattan dagarna före en del men samtidigt ingick ju det i dealen på något vis. Kanske borde jag stannat till redan när jag kände att trycker över fötterna började smärta och släppt på snörpningen, men nu gjorde jag inte det och kanske skulle en högre fart längre in i loppet ha gjort att jag fått gå sista kilometrarna istället. Jag har också varit lite rädd för att känna en stor tomhet efter att ha klarat mitt mål.

Av det känner jag nog mest en lättnad och sakta men säkert under veckans gång har jag snarare börjat fundera över i vilket maraton jag ska göra en betydligt bättre tid än det här. Kanske i Berlin eller Amsterdam? Faktum är att jag idag nästan är lite sugen på att springa en runda igen.

Arrangemanget TCS New York City Marathon är ju en enorm sak med tanke på att en av världens största städer påverkas en hel dag. Låt vara att det är en söndag, men ändå. Under själva loppet är det ett stöd längs med hela den långa banan genom The five boroughs som jämfört med exempelvis Göteborgsvarvet, där alla säger är ett lopp med ett så enormt bra publikstöd, som gör att dom kan slänga sig i väggen.

Att ta en high five längs NYC marathon var bara ett val för en själv när och hur ofta man orkade och jag vet inte hur många ”Go Fredric!” eller ”Go Sweden!” som jag fick lyssna på. När man känner en trötthet är det bara att söka ytterkant på gatan nära publiken för att boosta sig själv för en stund.

Före och efter loppet däremot har arrangörerna en hel del att fundera över i sin organisation. Visst är det en annan säkerhet i USA än på många andra platser men ordningen in till startgrupperna vara dålig och efter målgången var det på samma gång en stress från arrangörerna att alla skulle passera framåt så fort som möjligt samtidigt som utdelningen av foliefiltar och påsar med dryck och mat var enormt dåligt uppstyrd.

Den långa vandringen för att få sin fleeceponcho har jag redan avhandlat.

Ser man till researrangören Springtime Travel så fungerar det mesta utan några problem. Egentligen inga alls faktiskt. Dock är det ju så att det går inte att komma ifrån hur Springtime på ett för egen vinnings skull effektivt utnyttjar sin ställning i Sverige som officiell partner till NYC Marathon och sätter en prislapp på flyg och hotell som inte är i närheten av att vara rimlig. För egen del är kostnaden för det hela inkluderat flyg SAS, transfer till/från Newark och enkelrum på Belleclaire i runda slängar 25 000 kronor. Till detta kommer startplatsen med buss ut till starten som går på ytterligare ca 5000 kronor. Ser man till det sistnämnda finns det inga konstigheter kring det.

Så ser prislappen ut helt enkelt. Men kikar man på resa och boende så kan alla med någon kunskap om vad det kostar att flyga till New York och bo på hotell där fyra nätter är något som utan tvivel kraftigt kan ifrågasättas. Ser man på någon form av rimlig prislapp för det jag betalt 25 000 för så skulle det utan några tveksamheter gå att lösa det för 10 000 kronor mindre utan att på något vis påverka vare sig kvalité eller annat.

Det är enormt synd att en så stor upplevelse kostar så mycket mer än vad den skulle kunna göra om Springtime inte stoppade så stora pengar i egen ficka. Då ska ni vet att jag valt ett av de allra billigaste hotellen de erbjuder ändå…

Nu var ju detta en engångsgrej och jag har försonat mig med prislappen sedan länge även om det ändå är svårt att inte bli lite irriterad. Skulle jag få för mig att genomföra ett andra NYC Marathon någon gång så skulle det få ske genom att jag får en startplats i lotteriet och bokar allt runt omkring själv. Totalt sett var det en resa på många sätt. Iväg på egen hand, grymma dagar med min minsta lillebror och min största storebror, en egen planering kring loppet som ändå fungerade i stora drag även om tiden kunde varit lite bättre och en stor lättnad och tillfredsställelse nu efteråt.

Jag kommer utan tvivel att fortsätta springa men jag kommer inte att göra det genom att fortsätta öka på distanser och den tid det tar. Min träningsnivå är den nivå jag har kommit upp i nu. Mer har jag varken tid eller ambitioner för att lägga ner. Med detta sagt innebär det inte att jag prestationsmässigt tror mig ha nått toppen. Jag är helt övertygad om att kunna springa alla distanser från 5 till 42 km snabbare än vad jag gjort än så länge. Jag vill springa Lidingöloppet 30 km nästa år för att få klart för mig om det är jämförbart med ett marathon. Jag hoppas det blir en riktig vinter så att jag får åka en hel del längdskidor . Jag kommer dock inte att springa några ultralopp som jag i ren naivitet trott mig vilja göra tidigare.

Att ha kunnat bocka av något som jag både drömt om och sagt att jag skulle genomföra är en stor tillfredsställes. Att jag ändå känner att det finns saker som kunde gått bättre ligger nog mest i min analyserande natur.

Att ha genomfört New York Marathon på 4:06:47 är i sig en prestation på det personliga planet. Men hur står sig den tiden jämfört med alla andra i loppet?

Eftersom jag inte kan låta bli att jämföra tider och tal med mig själv och andra när jag genomfört ett lopp så har jag gått igenom de officiella resultaten från New York som nu finns klar.

Det är intressant att se hur pass bra det ändå var i olika jämförelser. Så här ser det ut från helheten och nedbrutet på en rad olika delar:

Plats 14 661 av 49 462 bland alla deltagare

Plats 10 844 av 28 789 bland alla män

Plats 1704 av 4453 i min åldersklass (male 45-49)

Plats 333 av 810 svenskar som deltog

Plats 54 av 110 svenskar i min åldersklass

Efter loppet fanns det flera som uttalade att det var många som sprang långsammare (5-15 minuter) jämfört med i tidigare upplagor av NYC Marathon som de deltagit i. Även jämfört med 2014 var det markanta skillnader enligt dom.

På det individuella planet finns det ju mycket som kan påverka hur snabbt det går över en så lång sträcka som 42 km. Ser man dock till helheten och gör en jämförelse så går det ändå att se indikationer som är intressanta för en statistiknörd.

En direkt jämförelse med 2014 visar en tydlig skillnad i hur långt 4:06:47 räckte till:

Plats 14 661 i år räckte till 16 708 år 2014 och 18 569 år 2013. Bland männen plats 10 844 jämfört med 12 582 förra året och 14 089 år 2013.

På marginalen kan man givetvis säga att det skiljer i klass från år till år över ett helt startfält, men 2000-4000 placeringar på totalen och 1500-3000 placeringar bland männen är inte på marginalen utan tydliga teckna på att 2015 var ett tuffare år i New York än de två senaste åren.

Så var vill jag egentligen komma med den här jämförelsen? Min tid i år går ju aldrig att förbättra och inte placeringen heller.

Någonstans handlar det om att jag nog har kommit fram till att jag vill springa ytterligare ett marathon. Inte i New York men kanske i Amsterdam, Berlin eller Köpenhamn på en enklare bana och med målet att genomföra 42,2 km under fyra timmar.

Med detta i huvudet och de jämförelser jag har radat upp här ovanför så är jag hundra procent övertygad om att det är genomförbart. Jag tror att en tid ner mot 3:50 är fullkomligt rimligt med erfarenheten i bagaget, med en lite enklare bana och med en något bättre dag rent formmässigt än vad jag nog kan konstatera att jag inte hade i New York trots allt.

Med en månads perspektiv och med de minst inaktiva veckorna på fem år handlar det mycket om att hitta inspirationen igen. Att ge sig ut en mörk novemberkväll i regn och kyla, med pannlampa på huvudet har inte lockat för fem öre. Samtidigt var det just exakt vila och inte en enda måste-runda som jag hade bestämt mig för skulle gälla fram till jul.

Vid sidan om den där tron om 3:50 på marathon har jag i mitt huvud börjat formera en del andra tankar om vilka mål som ska ge mig inspiration att springa igen. Jag vill göra en rejäl satsning 2016 för att bli snabbare på 5, 10 och 21 km. Jag vill göra nästa år till året när jag slår PB på samtliga dessa distanser – bättre än 21:30 på 5km, snabbare än 44:08 på milen och minst 40 sekunder snabbare på 21 km så att jag tar mig under 1:40:00.

För att nå detta ska jag absolut inte springa mer än jag gjort men jag ska springa fler kortare rundor och intervaller tillsammans med att under vintern se till att stärka upp vissa delar av kroppen som jag vet med mig är utsatta idag pga för lite styrka. Ser också fram emot att kunna åka en hel del längdskidor i vinter även om det inte ser så ljust ut nu. Ska dock upp till Sälen och Högfjället en vecka över nyår så i alla fall då blir det ett antal mil.

Det har också funnits en del tankar på att jag kanske skulle lära mig att simma på riktigt men motivationen för det finns i alla fall inte just nu.

Viktigast av allt är att sakta men säkert komma igång att träna igen så att kroppen kommer i ordning och att diverse småkrämpor som sakta dyker upp i inaktivitetens kölvatten kan stävjas i tid.

Seedningslopp Göteborgsvarvet i Borås 13 mars 2016

Rekordtidigt premiärlopp för mig idag med Göteborgsvarvets Seedningslopp på Viared i Borås.

Tidigare år har jag sprungit seedningsloppet i Frihamnen i Göteborg men i år ville jag prova Borås och det som sägs vara en flack bana man springer snabbt på.

Anledningen var inte i första hand för att seeda mig (det finns tidigare resultat som löser det) utan mer för att peta in något som skapat lite motivation att komma igång igen efter höstens stora mål (NYC Marathon) och ganska låg aktivitet någon månad efter det.

Det första konstaterandet är att banan på Viared inte alls är så flack och så snabb som det sägs. Absolut inga backar men långa sega stigningar som suger.

Det andra konstaterandet är att jag faktiskt är i bra form. Tiden 45:11 är den näst snabbaste någonsin över distansen och bara Kretsloppet 2014 (44:08) är bättre. Ett grymt besked!

Göteborgsvarvet i Göteborg 21 km 21 maj 2016

Vid sidan om det som näst intill var en kollaps i mitt första försök i Göteborgsvarvet 2013 så är detta det absolut jobbigaste loppet jag genomfört. Till och med jobbigare än NYC Marathon.

För att ta det från början så har känslan för min form inte varit på topp senaste veckorna. Trögt på långpass och extremt ansträngande på 5 km i onsdags. Så självförtroendet och tankarna om något riktigt, riktigt bra fanns egentligen inte i planen den här gången.

Även om det inte kändes hundra så gick det ändå snabbt fram till Älvsborgsbron. Någon snabbare än förra årets PB-lopp i Varvet. Första milen på 49:31är inte ett tempo som under normala omständigheter skulle få mig att krokna tempomässigt. Men allt var inte helt okej idag.

Jag hade känt mig lite öm i magen tidigt i loppet och vid 12 km började illamåendet att komma. Från och med där någonstans var det ganska mycket en kamp för att ta mig i mål utan att må så illa att jag behövde kräkas. Tempot blev radikalt lägre och kraften saknades helt sista tredjedelen.

Att jag skulle ta det lugnt och dricka omsorgsfullt hade jag bestämt. Men nu blev det ganska många meter som jag gick igenom vätskekontrollerna sista delen. Utan det hade jag nog inte kommit hela vägen.

Med tanke på det här så är nog en tid strax under 1:51 helt okej.

Jag tror inte att det var avgörande för mig, men att solen kom fram lagom till start (och försvann så fort alla hade startat) tror jag överraskade många som inte alls hade laddat för den värme som det ändå blev jämfört med 14 grader och molnigt som var prognosen. Många var rejält matta och fick tas om hand både före målet och efter.

En annan sak jag ännu en gång måste lyfta med Varvet är den myt om en fantastiskt folkfest. Jag anser fortfarande att den är gravt överdriven.

Ja, det är många som springer (+45 000) och absolut är det många som tittar på (flera hundra tusen) tillsammans med musikunderhållning på ett antal ställen. Men därifrån till den upphaussade folkfesten är det inte i mina ögon och öron.

Det är ganska tyst ifrån publiken så länge det inte handlar om att dom ser någon dom känner. I alla fall från dom allra, allra flesta.

Jämför jag med NYC Marathon, som har ungefär lika många deltagare, är det en väsensstor skillnad på stödet från publiken. Där är det fullt ös från första till sista metern (förutom på broar där de inte får stå) och dom hejar och skriker på alla.

Ett konkret exempel är att jag idag sprang i samma tröja som i NYC i höstas, som har mitt namn på bröstet. Idag hörde jag mitt namn ropas totalt 4 gånger varav 2 var från funktionärer som langade vatten till mig. I New York hörde jag mitt namn skrikas 4-5 gånger per km i 42 km!

Vid sidan om mig själv så är det andra som gjort grymma insatser idag. Min lillebror Daniel putsade runt 5 minuter på förra årets premiärtid och sprang på 1:57! Min svåger sprang in på 2:17 trots kramp sista 3 kilometrarna! Många grymma insatser vid sidan om oss som hade det lite mer kämpigt idag.

Nu får jag slicka såren och sikta på nya utmaningar framöver. Blodomloppet om 1,5 vecka och sedan fokus på 42 km i Helsingborg #vadtänktejagpånärjaganmäldemigtillmaratonigen

Helsingborg Marathon i Helsingborg 4 september 2016

Efter NYC Marathon i november förra året så tog det ett tag att hitta motivationen till löpningen igen och det var nog inte förrän i mars som jag på allvar var uppe i någorlunda nivå på träningen igen.

Efter det har det ändå varit på en bra nivå och det har känts helt okej. Bra millopp i slutet på mars, missräkning i Göteborgsvarvet och ett bra 5 km-lopp i början av juni.

Träningen har varit betydligt annorlunda än föregående år ändå. Betydligt lägre intensitet på många av rundorna och väldigt få med snabb fart. Långpassen har genomförts men det har varit mer fokus på att vara ute länge än att bara avverka kilometer.

Från mitten av juli stördes jag av en stukad vänsterfot och ett ömmande högerknä. Det gav sig på allvar för tre veckor sedan och sista 1,5 veckan före det maratonlopp i Helsingborg som gick av stapeln igår handlade bara om att bibehålla en kry kropp och få lite fart i benen.

Loppet i Helsingborg startade på lördagen klockan 10.00. Hela familjen hade åkt ner redan dagen innan och inkvarteringen på centrala Hotell Mollberg. Frukost halv åtta, förberedelser fram till kvart över nio och sedan en lugn promenad ner till starten vid Sundstorget.

Utlovat väder var växlande molnighet och 16-18 grader vilket också visade sig stämma väl.

Jag var mer nervös än vanligt inför det här loppet. Någonstans kände jag att det var nu jag skulle uppfylla min egen målsättning om att springa under 4 timmar och samtidigt var jag väldigt osäker på hur formen egentligen skulle räcka för att springa så långt med tanke på ett ganska annorlunda upplägg jämfört med förra året.

Första 6-7 km går söder ut från centrala stan ner mot Råå där man viker in i landet. Planen var att inte springa på för snabbt i början oavsett hur bra det kändes. Den här gången fullföljde planen fast att det var med grymt lätta ben som inledningen genomfördes.

Jag hade placerat mig tillsammans med farthållarna för 4 timmar. Eller rättare sagt så kom jag ikapp den gruppen efter 3-4 km och sprang sedan där i drygt 2 mil. Deras support och pushande var fantastisk både för oss som sprang men framför allt när vi kom fram till olika platser med mycket publik då dom verkligen fick igång ett stöd som fick håret att resa på sig på både armar och huvud. En enorm kick som skickade iväg alla eventuella tankar på trötthet!

Min egen tidplan höll i det närmaste till punkt och pricka. Milen på 55 min, halvmaran på 1:58 och 3 mil på 2:48.

Någonstans vid 26-27 minuter var jag grymt pigg och sprang faktiskt ifrån gruppen med farthållare för 4 timmar. Jag låg någon minut före dom ända fram till 32 km när jag var tvungen att stanna och lätta på trycket. Det var också här det vände ganska tvärt ifrån lätthet och kontroll till en mil lång kamp fram till mållinjen.

När jag stått still ungefär en minut kom 4-timmarsgruppen ikapp och förbi mig och när jag började springa igen så gjorde det rejält ont i det där högerknät. Den smärtan gav sig efter en kilometer ungefär men tröttheten hade slagit till rejält nu. Jag kom ikapp 4-timmarsgruppen igen och lyckades ligga med där i 3-4 km innan jag faktiskt fick gå en bit även utanför vätskestationerna.

Resten av loppet var bokstavligen en kamp med kroppen, där vaderna började ge krampsignaler, det mentala i att se 4-timmarsgruppen försvinna framför mig och att se hur tiden rann iväg i kampen mot den där 4-timmarsgränsen. Dessutom hade jag nästan ingen annan löpare runt mig vilket inte alls var någon fördel i det läget.

Jag hade givit upp möjligheten att komma under flera gånger från 32 och fram till 38 km. Med 4 km kvar så fanns det inga uppförsbackar kvar, det visste jag sedan tidigare, och om bara benen klarade av att springa nerför i den ganska branta backen ner mot stan så fanns det en möjlighet att lyckas. Milen mellan 30 och 40 km hade gått på 6.05/km. De sista 4,2 km var ovillkorligt tvingade att klaras av på någonstans runt 5.30/km.

Benen fungerade för att springa på nerför och tempot gick att öka igen. Jag sprang förbi ett antal andra ensamlöpare i backen och väl nere på platten längs med havet och 2,5 km kvar började det krampa rejält i vaderna mellan varven.

Vid passering 40 km på 3:48.02 så räckte det ändå inte längre med 5.30/km. Jag var tvungen att springa ännu snabbare än jag gjort nerför och nu med krampen bokstavligen redo att sänka mig när som helst. Det kändes som en evighet och varje 100 meter var som 1 km i huvudet.

Med 500 meter kvar så syntes målområdet för blotta ögat och publiken blev allt större. Dom började också att skrika ”du kommer klara fyra timmar!” och med 200 meter kvar där min klocka visade 3:58.30 så fattade jag att det skulle kunna gå vägen om inte krampen sänkte mig i ett svep.

Ännu närmre mål så står farthållarna för 4 timmar och skriker ”du kommer att klara det” och när jag passerar dom med 50 meter kvar och får en klapp på axeln i farten så är det en makalös känsla!

29 sekunder är inte stor marginal över 42 195 meter men 3:59.31 är för alltid ett bevis för att jag har klarat av den distansen under den magiska 4-timmarsgränsen som det faktiskt inte är mer än en fjärdedel av alla som springer maraton som klarar av!

Seedningslopp Göteborgsvarvet i Göteborg 10 km 26 mars 2017

Utan något specifikt fokus alls på att träna snabbhet, i form av intervaller eller så, var det svårt att veta vad som skulle kunna komma ut av årets första lopp – Varvetmilen i Göteborg.

Tisdagens träningsrunda på 6 km indikerade att jag i alla fall orkade hålla ett högt tempo  så pass långt, men 4 km till och det faktum att jag var sjuk onsdag-torsdag gjorde att det kunde gå lite hur som helst.

Soligt och klarblå himmel i Bollebygd byttes mot växlande molnighet och rätt kall vind ifrån väster. Trots det så var det utan tvivel bäst förutsättningar av alla de år jag sprungit det här loppet.

Banan har modifierats något genom åren och i år lite mer pga av alla de byggen som är på gång i Frihamnen. Förändringarna är helt klart till det bättre med betydligt färre snäva passager och tvära kurvor.

Första varvet av två flöt på utan några som helst problem och jag passerade 5 km på 22:30 vilket snabbt uträknat innebar att det var minst lika snabbt andra varv som gällde för att göra SUB 45 för första gången i loppet. Den goda känslan och flytet höll i sig långt in även på andra varvet och det var egentligen först upp emot 8 km det började kännas ansträngt och väl inne på sista kilometern var det, som sig bör, rejält jobbigt in i mål.

Klockan stannar på 44:29 och därmed ett andra varv på 21:59.

Med tanke på osäkerheten inför är det grymt skoj att prestera detta och att göra det på det viset med en känsla av kontroll som utan tvekan ger mersmak. Det är bara 21 sekunder i från PB på milen, det är PB i loppet med 45 sekunder och det är ett uppnått silver-mål i själva loppet och uppnått brons-mål för hela året.

Att inte har hetsat med intervaller av olika slag utan bara tränat på i god ordning i ganska många veckor och månader nu, med fokus på kontinuitet och skonsamt, känns i det här perspektivet som helt rätt inför vår, sommar och höst med andra och ännu roligare mål där fokuset under vintern verkligen ska komma till rätta!

Att jag med tiden med stor sannolikhet har säkrat en plats i startgrupp 5 eller 6 i Göteborgsvarvet är bara en bonus i sammanhanget.

Göteborgsvarvet i Göteborg 21 km 21 maj 2017

Snackisen innan Göteborgsvarvet var den enorma värme som skulle påverka loppets deltagare. Mycket riktigt var det rejält varmt på morgonen och en bra bit in på förmiddagen igår men sedan vände det plötsligt en stund innan starten, med kallare vindar och en påtaglig sänkning av temperaturen som sedan fortsatte successivt under loppet till att senare på eftermiddagen vara ganska kylslaget.

Så det första konstaterandet kring Varvet 2017 är att vädret (läs: värmen) inte alls blev en avgörande faktor.

Min egen uppladdning inför starten skedde på ett lite annat sätt än de fyra föregående. Åkte bil med en kompis ner till Majorna där jag gjorde alla ombyten och förberedelser med sista maten osv för att sedan ta en promenad på 20 minuter därifrån upp till startområdet runt 11.30.

Numera är inte själva förberedelserna inför en start i ett lopp något som tar så mycket energi och tid. Det är mer avskalat och rätt på jämfört med de första gångerna. Men trots koll på läget och inga egentliga anledningar så kände jag en påtaglig känsla av att det inte var rätt laddning och nästan så att jag inte ville springa. Självförtroendet för att kunna göra detta på ett bra sätt svek mig rejält en timme för start.

Satte mig ner i skuggan och funderade igenom det hela för att komma fram till att det är en orimlig tanke att jag inte skulle kunna göra detta som jag gjort så pass många gånger i olika sammanhang. Dessutom med en bättre grund än någonsin att falla tillbaka på plus att kroppen har känts bra.

Med en stunds uppvärmning vände sakta men säkert tankarna till lite positivare banor och väl inne i startgrupp 5, i väntan på att klockan skulle bli 13.22 var det ett fokuserat lugn igen.

Planen var satt sedan ett tag tillbaka. Den gick ut på att dela in loppet i fyra delar: fram till och över Älvsborgsbron, den långa löpningen på Hisingen och över Göta Älv-bron, den sega stigningen uppför Avenyn till Poseidon och slutligen ”spurten” in till Slottsskogsvallen.

Tidsmålet, som skiftat lite med tanke på värmefrågan, hade före start landat i att sikta på ett ett nytt PB i Varvet vilket innebar några sekunder under 5 min/km i snitt.

Del 1 – starten till Hisingen

Problemet i starten är att man själv är taggad, alla andra är taggade, och man riskerar att springa snabbare än vad som är bra för helheten. Det har jag gjort vid flera tillfällen i Varvet, så sent som förra året, och det straffar sig alltid mer eller mindre senare.

Jag höll igen, kryssade mindre än alla andra år, och tog det lugnt uppför Säldammsbacken. Väl inne i Majorna fortsatte jag att tänka Älvsborgsbron i första hand och att komma till Hisingen så pigg som möjligt. Låg ansträngningsnivå och en bra känsla. Försökte ta små korta steg i alla uppförsdelar och sjunka ihop lite nerför för att inte belasta låren för mycket tidigt i loppet.

Del 2 – Hisingen till Göta Älvbron

Hisingen är verkligen hatdelen på Göteborgsvarvet och dessutom den enskilt längsta delen av loppet med nästan 9 km av 21. Det har alla dom åren jag sprungit varit pågående byggen på den sidan och det här året var det nog värre än någonsin. Det är trixigt och knixigt med grus och många svängar som påverkar rytmen för alla löpare.

Fortsatt stabilt och med full koll på tiden där det hela tiden låg strax under 5 min/km. Jag hade haft ett par km runt Älvsborgsbron över snittet så jag behövde ta igen lite vilket inte kändes påfrestande. Märkte jag att tempot gick ner så fanns det bra kraft att öka lite.

Runt dryga milen kom en plötslig smärta i vänstra höften som jag aldrig känt tidigare och jag tänkte direkt att det inte var en bra känsla. Det släppte dock efter några hundra meter och gjorde sig sedan bara påmint vid något kortare tillfälle resten av loppet.

Jag har aldrig klarat av Hisings-delen så fokuserat och med koll på läget tidigare. Även upp på och över Göta Älvbron fortsatte det att vara stabilt och piggt.

Del 3 – Avenyn till Poseidon

Avenyn är också en trixig del med många avsmalningar i banan som trycker ihop leden. Det här året var det delvis inte heller publik på båda sidor om löpbanan som tidigare.

Det är ett par kilometer som kan kännas som en evighet när man är trött. Igår fanns inte den påtagliga tröttheten vilket gjorde det till en betydligt större njutning än tidigare år. Visst är man trött när vätskekontrollen och svamputdelningen sker däruppe men inte i närheten av att bara slita sig fram.

Del 4 – Poseidon till målet på Slottsskogsvallen

Precis efter Poseidon passeras 17 km. Jag gör det på 1.24:57 och jag räknar snabbt ut att jag behöver ner på runt 4:50/km sista biten in i mål.

Krafterna finns där men att avsluta så fort i Göteborgsvarvet är något jag aldrig gjort tidigare. Faktum är att det handlar om ett par minuter snabbare avslutning än något annat år.

Men kraften som finns tillsammans med att jag ser att jag passerar många som är mycket tröttare gör att det ändå finns ett hopp om att komma under 1.44:48 från 2015.

Det är segt fram till Vasagatan och det är mycket uppför innan bron in till Slottsskogen kan klaras av och sista kilometern börjar.

Jag har sneglat på klockan vid 1 km kvar och vet att om jag bara står på benen så blir det en ny bästa-tid – det är bara frågan om hur mycket bättre det ska bli.

Fortsätter att passera många andra löpare och är inte i närheten av att stumna och tappa fart. I den mån man kan kalla det en spurt på upploppet inne på Slottsskogvallen så gör jag det bästa i den vägen. Passerar mållinjen och sträcker faktiskt, för ovanligheten skull, armarna i luften i en segergest.

Ett par sekunder senare ser jag sluttiden 1.44:17 på klockan och känner en enorm glädje över att ha bemästrat demonerna före loppet och genomfört det hela i mångt och mycket utifrån en tänkt plan.

Denna tiden innebär att jag klarar min uppsatta bronstid för loppet. Jag slår den med 30 sekunder och är bara 18 sekunder ifrån silvermålet.

Analys av loppet

Sista delen, från 17 km och in i mål, gick på 4:43/km istället för det ”nödvändiga” 4:50/km.

Sista kilometern avverkades på 4:24.

Jag sprang samtliga 5 km-delar inom en tidsintervall på 33 sekunder/5km (25:13, 24:43, 24:40 och 24:47) vilket innebär en snabbare andra halva. Ingenstans på loppet faller jag igenom med långsamma kilometer på det vis som något annat år.

När jag tittar på placeringar i loppet, totalt och under loppets gång, så visar även det svart på vitt att upplägget varit bra:

5 km – placering 9701

10 km – placering 9420

15 km – placering 8371

20 km – placering 7361

21 km – placering 7015 av 27823 män,  7880 av 42364 totalt och 905 av 3918 i åldersklass H45

Det är tusen placeringar bättre totalt än 2015 och 75 platser bättre i min åldersklass.

Sammantaget är det en plan som följdes men att jag möjligen kan se att det, med krafterna som fanns kvar sista delen, hade kunna gå ännu lite bättre om jag pressat lite tidigare. Samtidigt ville jag inte hamna i ett läge där det blev plågsamt igår och att då ändå slå sin bästatid med mer än en halvminut känns faktiskt fantastiskt bra!

Jämnheten i loppets alla delar tillsammans med kraften som fanns kvar hela vägen tror jag grundar sig i den kontinuitet och min ökade träningsmängd ända sedan i november förra året. Det är detta som betalar sig och det är grymt att få med sig in i kommande 3 månadersperiod med sikte på Helsingborg Marathon i början av september!

Vätsketillförseln fungerade klockrent. Drack på alla stationer utom först och sista.

Jag tycker fortfarande att det publikstöd som så ofta lyfts fram just i Göteborgsvarvet är överskattat. På Hisingen är det rätt så bedrövligt i många partier, trots mycket folk, även om det givetvis både där och på resten av banan finns lysande undantag.

En ska jag upplevde igår var en påtagligt större trängsel långt i in loppet jämfört med tidigare år. Har de tidiga startgrupperna utökats med fler löpare?

Andra som sprang

Jag åkte med Mauritz ner till Göteborg igår och han gjorde en grym insats och sprang snabbare än förra året trots en tro på kvarten långsammare.

Min bror Daniel gjorde, efter en jobbig tid, en heorisk insats igår. Även om han inte orkade sista 5 km så var det riktigt bra genomfört!

Fortsättningen i Göteborgsvarvet

Femte starten avklarad och som vanligt ställer jag mig frågan om nästa år ganska direkt. Jag tror att det blir svårt att avstå Varvet men kanske kommer jag till nästa år att då försöka mig på ett upplägg helt inriktat på att en gång för alla göra en satsning på den bästa tiden som jag kan prestera i det loppet – en bära-eller-brista-satsning!

Det Göteborgsvarvet också behöver fundera över är sitt sikte på att bli störst i världen sett till antal startande/fullföljande i en halvmara/marathon. I år tappar man nästan 3000 fullföljande löpare jämfört med förra året och är nere i 42364. Trenden är stadig med minus 4000 mot 2015.

Kanske är det dom själva som med många andra lopp samma vecka ”stjäl” startande ifrån det riktiga loppet? Kanske är det alla andra lopp som finns att springa varje vecka runt om i landet som gör det? Men målet att bli störst och nå upp emot 50 000 deltagande löpare är ganska långt bort just nu.

Helsingborg Marathon i Helsingborg 3 september 2017

Det är fortfarande inflation i lopp av alla de slag runt om i landet under hela sommarhalvåret och även en bra bit in på hösten och tidig vår. Många lopp kallar på uppmärksamhet för att locka till sig löpare och i de flesta fall handlar det om lopp som genomförs utan krusiduller – det handlar om att springa!

Sedan finns den kategorin lopp som förutom det naturliga att vi ska springa också lockar med folkfest och en upplevelse utöver själva löpningen.

Utan att ha sprungit dom alla så är det svårt att se något enda lopp som lyckas med ett arrangemang så nära det perfekta man kan tänka sig som det Andreas Gartmyr och Simon Wikstrand har byggt upp i form av Helsingborg Marathon.

Det är ett arrangemang i världsklass med ett personligt tilltal, en service som fungerar på alla nivåer och en förmåga att sprida glädje som lyfter löparna längs den mödosamma färden längs de 42,2 kilometer långa varvet runt omkring i Helsingborg. När dessutom vädret lyckas spela med på bästa sätt, som som var fallet igår, så är det svårt att skylla något på annat än sig själv om det inte går som man tänkt sig.

Som helhetsupplevelse, allt inräknat, finns det inget annat lopp jag sprungit som är bättre än Helsingborg Marathon. Väger man in platsen och det obeskrivliga publikstödet i princip runt hela banan så är New York Marathon givetvis bättre, men inte med allt runt omkring inräknat. Givetvis två olika typer av lopp men det man kan konstatera är att kvantitet inte heller när det handlar om lopp är bättre än kvalitet. Sett till kvalitet så slår Helsingborg ut både New York och Göteborgsvarvet.

För mig var det andra gången jag sprang loppet igår. Målet med loppet var att ge mig själv chansen att göra en riktigt bra tid och det skulle ske genom att springa med farthållarna för 3:45. Det kunde gå bra men likaväl gå helt åt helsike. Men jag var beredd på det den här gången och tanken var att följa den farten dom höll så länge det gick för att därefter släppa av på takten och ta mig igenom resten av loppet på egen hand.

Förra året var farthållarna för 4 timmar dom som tog mig genom loppet fram till 32-33 km, när jag fick ont och tvingades släppa gruppen. Den gången lyckades jag själv ändå nå måltiden 4 timmar.

I år upplevde jag de två farthållarna för 3:45 som alldeles för ryckiga i sitt tempo. Självfallet handlar det om att till viss del skapa ett försprång i början för att inte tvingas springa så fort senare i loppet. Men så var det inte riktigt. Istället pendlade kilometertiderna alldeles för mycket för att passa någon som mig som springer allra bästa i en jämn fart även om den successivt ökar eller minskar under ett lopp. Att pendla runt 50 sekunder i kilometertider under loppets första halva tycker jag var ganska märkligt och påverkade mig personligen en hel del.

Vid halva loppet, som passerades på 1:52, låg tidsschemat en dryg minut före en sluttid på 3:45. Strax efter 24 km fick jag släppa 3:45-gruppen och trots det låg jag fortfarande vid 30 km en dryg halvminut före en sluttid på 3:45. Men efter det räckte inte mina krafter till för att fortsätta hålla något tempo för 3:45. Det blev istället en slitsam avslutning de sista 12 kilometrarna som visade sig gå nästan exakt lika fort som förra året för mig. Försprånget jag byggt upp fram till 30 km var också det jag höll hela vägen in i mål. Skillnaden den här gången var att jag inte hade någon kraft kvar att spurta sista 3-4 km, nerför Tinkarpsbacken och längs med havet in mot mållinjen.

Det fanns en liten chans på en tid under 3:50 när det bar av utför men trycket saknades och målet som fanns kvar var det jag egentligen siktat på hela tiden: mitt eget guldmål att nå under 3:52.

Efter en lång och mödosam kamp de sista 2500 metrarna, där avståndet mellan varje 100-metersmarkering i asfalten mer kändes som 1000 meter, så uppfyllde jag min målsättning med tiden 3:51,20 – en förbättring mot förra året med 8 minuter och 13 sekunder!

Placering 244 av 803 totalt startande. Placering 189 av 556 män.

Det går självfallet inte att vara annat än nöjd med ett PB på 8,13 – allt annat vore korkat att påstå! Men som den analytiker jag är så kommer jag alltid, oavsett resultatet, efter ett lopp fram till ett antal olika saker som eventuellt hade kunnat gjort att det blivit ännu bättre. Så också den här gången:

En jämnare fart första 3 milen hade gagnat mina möjligheter att ha mer kraft kvar på slutet.

Kanske slarvade jag lite med energi-intaget sista 12-14 kilometrarna. Jag kunde fyllt på ännu mer än vad jag gjorde.

Möjligtvis var jag inte i samma zon rent mentalt som förra året när jag lyckades krama ur dom sista krafterna med 3-4 kilometer kvar.

Den bästa av dagar hade jag oavsett ovan tre punkter kunnat följa farthållarna längre än till dryga 24 km.

Med detta konstaterat så handlar det med allra största sannolikhet inte om en skillnad på mer än någon minut. Jag hade aldrig varit i närheten av kunna nå 3:45.

Med mig i loppet hade jag också min lillebror Daniel som gjorde sin debut på distansen. Trots en hel del skadeproblem under våren som uppfyllde han igår sitt mål att klara ett marathon under 2017. Grymt bra och dessutom med loppet snyggaste glasögon.

Vi får se om det nästa år blir en gemensam start i ett marathonlopp med ännu bättre publikstöd än det i Helsingborg…

Planen var några fler lopp i år än vad som varit fallet, men av olika orsaker fick jag hoppa ett par lopp i juni.

Det här var tredje loppet och tredje gången där jag antingen slagit PB eller satt personligt rekord i det specifika loppet. Den här gången med en rejäl marginal.

Kvar i år, som är inplanerat, är Kretsloppet i Borås på lördag om två veckor. Där handlar det om en mil och ett personligt rekord på 44:08 som känns intressant att angripa. Sedan är det Rya Åsar Trail Run över 11 km den 21 oktober- premiär för loppet och premiär för mig i ett terränglopp.

Den 1 september nästa år går Helsingborg Marathon igen. Har ni inte sprungit där eller kanske funderar på att springa en mara för första gången; jag kan inte se något annat lopp som är bättre än detta att göra det i. Alla förutsättningar, förutom din egen träning, som behövs för att hjälpa dig att bemästra 42,2 km finns i Helsingborg Marathon!

För egen del är det ytterst tveksamt med en start nästa år dock. Jag ska springa New York Marathon första helgen i november 2018 och att då genomföra en mara bara två månader före känns just nu tveksamt. Kanske blir det en premiär för Stockholm Marathon i början av juni istället?

Ja, man får fundera över vilket som ska bli nästa maratonlopp redan dagen efter ett tufft sådant i Helsingborg!

Kretsloppet i Borås 10 km 17 september 2017

Kretsloppet i Borås genomfördes för nionde året och med ny bansträckning både på milen och den helt nya 6 km långa banan.

Milbanans nya sträckning är utan tvekan ett lyft. De tråkiga partiet mellan 5-8 km är borttaget och ersatt med en helt ny inledning som vid knappt 3 km ansluter till den gamla och därefter kapas av när man ”bara” rundar Borås Arena istället för att springa en bra bit ut mot Almenäs och vända.

Min egen plan var att testa med en fart för ett nytt PB på milen. Farten för detta höll inte i mer än knappt 4 km. Sedan var det tydligt att kraften inte fanns för att hålla det tempo som krävdes. Vid 5 km låg jag precis på PB-nivå men att hålla det som krävdes i ytterligare fem fanns inte på kartan den här dagen.

Precis som förra året var det nog maran i Helsingborg som tog ut sin rätt och trots en snabb sista kilometer så stannade klockan på 45:14. Jämfört med förra året är det 2,5 minut bättre. Jämfört med PB är det 1 minut och 7 sekunder långsammare. Näst bästa tiden i Kretsloppet och tredje bästa tiden någonsin på milen.

Med en nykter analys så kan jag inte vara annat än nöjd med tiden. Min kropp behöver mer än 2 veckor efter en mara för att kunna springa mitt allra snabbaste.

Det var kanske naivt att tro på PB men värt att spänna bågen för i alla fall även om det då tidigt visade sig inte hålla. För att gå under 44 minuter får jag nog lägga ett tydligt fokus på ett millopp och då utan ett tyngre lopp alldeles för nära i tid.

Nu har jag ett lopp till inplanerat i höst och det är premiären av Rya Åsar Trail Run den 21 oktober. Det kommer jag att genomföra som något nytt och spännande för min del och där finns det inga som helst tidsreferenser för mig att varken relatera till eller att sätta upp som mål i förväg. Ganska befriande och skönt som omväxling.

Vid sidan om ett sista höstlopp ska jag försöka fokusera på de förbättringar som jag kom fram till redan efter Helsingborg och som var tydliga även igår:

Långpassen som är över 17-18 km behöver ökas upp med minst det dubbla. Faktum är att det inte blivit mer än fem sådana på hela det här året. En ökning till det dubbla och då även ett par-tre som är +25 km.

Intervallträningen ska bli mer frekvent och tillsammans med mer planerad backträning få mig att göra det som jag är ganska usel på: pressa mig till gränsen betydligt oftare på träning för att sedan kunna använda den känslan när det börjar ta emot i ett lopp.

Detta tillsammans med styrka och rörlighet ska ge mig möjligheter till fortsatt positiv utveckling.

Det som var absolut roligast igår var att min dotter Nora genomförde 6 km. Att göra det som 12-åring är generellt sett inte något uppseendeväckande men hon har haft kämpiga år bakom sig med astma och återkommande infektioner i lungorna. Nu har hon fått vara frisk under större delen av det här året och har sedan i somras konditionstränat med oss två gånger i veckan just för att genomföra gårdagens lopp.

Det har varit kämpigt men ändå sakta men säkert gått framåt genom att gå och springa om vartannat. Att hon gjorde det hon gjorde igår, på egen hand, och dessutom med en egen känsla efter att det faktiskt var ganska skoj det här med att springa ett lopp var så mycket viktigare än något annat. För detta fick hon en egen Kretsloppet-medalj i present av mig och en känsla med sig att fortsätta träna upp konditionen. Grymt!

Rya åsar trailrun i Borås 21 oktober 2017

Att springa något annat än ”vanliga” lopp på asfalt/grus har jag gärna velat göra ett bra tag. Det har bara inte blivit av att jag sprungit något terränglopp under de här åren som jag varit aktiv löpare.

När premiären för Rya Åsar Trail Run annonserades tidigare i sommar så kändes det som ett bra tillfälle.

Jag har tränat på Rya åsar ett antal gånger och tänkte att det blir bra. Det jag vet nu, som jag inte visste då, var att det delar jag sprungit i inte på något vis var de jobbigaste partierna. Att det fanns en mördande backe efter ungefär 3 km framgick av informationen (300 m backe med en stigning på drygt 70 m).

Att det fanns en kort djävulsk backe redan innan framgick inte. I alla fall hade jag blundat för det och tänkte att vid sidan om den brantaste så var det nog ändå överkomliga 11,5 km. Ack så fel jag hade.

Illustration av hur den där backen fick hanteras av merparten löpare.

Det positiva med det här loppet var att jag inte kunde ha några förväntningar om tider eller annat att hänga upp det hela på. Något nytt och fräscht som fick ge sig självt. Och som det gav sig!

Utan att överdriva är detta rent fysiskt det absolut tuffaste loppet av alla jag har sprungit. 11,5 km terräng i Borås var för mig en större fysisk utmaning än något av mina marathonlopp och det som kan konstateras med detta är kanske främst den nyttiga slutsatsen att terrängträning, alldeles oavsett framtida traillopp, säkert ska vara en större del av min framtida träning.

Mina fysiska förutsättningar för ett traillopp blottades på ett smärtsamt sätt idag och det gav inte på något vis mersmak. Det krävs rejäla förberedelser för att göra det angenämare än idag om det ska ske igen och mer troligt är nog att i så fall ge sig på ett vanligt terränglopp i första hand. Kanske gick jag in i det aningen naivt.

11,5 km klarades i alla fall av på 1.11:34 vilket innebär placering mitt i fältet – 143 av 286 startande män. Inräknat damklassen blev det plats 161 av 446 som kom till start.

Med detta loppet avklarat så är också alla inplanerade lopp för 2017 avklarade. Nästa bokade start är inte förrän Göteborgsvarvet i maj nästa år men jag är övertygad om att fler lopp kommer att planeras in före den starten. Dock inget traillopp…

Sylvesterloppet i Göteborg 31 december 2017

Det har varit på tal i hur många år som helst känns det som, men det har alltid varit annat som prioriterats istället. Men nu är det dags för en avslutning på året i löpningens tecken och en start i Sylvesterloppet i Göteborg vid lunchtid på Nyårsafton!

Starten är en del av 40-årspresenten till min fru och en smygstart på vad som komma skall även för henne under 2018.

För min del blir det sjätte loppet under 2017 och något som mer än en månad före start är svårt att ha några förväntningar om annat än något skoj mitt på nyårsafton. Är det 10 minus eller 4 plusgrader? Snö och is eller barmark?

Så eventuella planer på att springa fort får ge sig tillsammans med hur vädrets makter väljer att servera oss nyårsafton 2017 på.

Själva loppet är två varv på en 5 km-bana i centrala stan. Tror till och med att man får springa n e r f ö r på avenyn där man under Göteborgsvarvet varje år sliter med den obefintliga men ack så jobbiga stigningen 🙂

Dessutom är ju månaden som återstår inte heller den mest produktiva träningsmånaden på året för min del. November och december kräver något alldeles extra för att hitta motivationen i mörkret.

Även om jag numera springer vardagspass inomhus på löpband för det mesta vid den här tiden på året så ligger framtida mål så långt bort att det där lilla extra är svårt att gräva fram. Trots detta ligger jag ändå på en lägstanivå som är mycket högre än något tidigare år och från Sylvesterloppet och framåt är det mycket lättare att blicka framåt och motivera sig inför 2018 års utmaningar. Vilka det är, hur jag planerar för dom och vad jag ska göra återkommer jag till.

Seedningslopp Göteborgsvarvet i Göteborg 25 mars 2018

Det var en riktig vårpremiär igår med Varvetmilen i Göteborg. Dels premiärlopp och till det den allra finaste (första) vårdagen med en temperatur upp emot dom tio gjorde det hela till en tillställning med perfekta yttre förutsättningar.

Målet  var satt till en tid under 45 minuter för att nå ett bronsmål i loppet för min del. Förhoppningarna var att den bästa av dagar göra det till ett PB-lopp.

Efter en stabil start kändes det redan ifrån 3-4 km att benen inte riktigt var med mig fullt ut. Segt och inte en meter gratis.

22:16 efter 5 km var tänkt att bli en halvminut snabbare andra halvan, men till det fanns inte kraften i benen. Istället 22:34 och ett krig sista två för att nå SUB45. Allt som allt är 44:50 en riktigt bra tid för mig. Andra året på raken i Varvetmilen, och tredje gången totalt, som jag klarar SUB45. Även om det är tjatigt när det är kämpigt på det viset så är jag totalt sett väldigt nöjd med tiden. Det enda jag känner nu är att det här inte var min snabbaste mil det här året.

Mer surt var det för min fru som också sprang. Hennes mål var att klara SUB60 för första gången i ett lopp och när det bara saknades 8 sekunder för att nå det har man rätt att bli irriterad trots att det var ett PB med nästan två minuter.

Göteborgsvarvet i Göteborg 19 maj 2018

Ska du planera någonting någon gång under året och vill vara säker på fint svenskt sommarväder? Välj då lördagen för Göteborgsvarvet!

Inget undantag igår. Sol, lätta vindar och 21-22 grader. Kanske några grader för varmt för att springa 21 km i men personligen tyckte jag inte att värmen var någon jobbig del igår.

Jämfört med förra året, när jag inte alls var inspirerad att springa loppet före, så var det nu en sådan där lagom pirrig och nervös känsla i kroppen inför start. Sedvanligt på plats vid startområdet några timmar före start för att fånga in allt och göra det som en rutin. Jag var där tillsammans med min fru och hennes syster. Sedan strålade vi samman med min lillebror på läktaren vid Slottskogsvallen en stund innan jag drog iväg för dom sista förberedelserna innan min start 13.22

Första uppvärmnings-minutrarna kändes lika illa som sista passet före loppet i torsdags. Sedan släppte det och hoppet om att kunna prestera något bra återvände.

Startgrupp 5 är en stor startgrupp men jag hittade redan från startlinjen bra positioner utan att behöva gör allt för många hastiga positionsförändringar.

Min ambition var att sikta på 4:55/km som ett riktmärke för att kunna slå mitt PB på Varvet och gå under 1.44. Första fem några sekunder snabbare med bra och kontrollerad fart hela tiden. Stabilt upp och över Älvsborgsbron för att sedan springa någon kilometer nerför riktigt snabbt så andra fem var halvminuten snabbare.

Tredje femman fram till Götaälvbron gick nästan exakt enligt planen och jag kände mig stark över bron och in i stan. Vid passering 17 km hade jag en dryg halvminut tillgodo för att klara 1.44 och det kändes då inte som några problem alls. Men sista delen uppför Avenyn var segt och av någon anledning lyckades jag inte hålla tempot från tidigare km 17-19 vilket gjorde att den där halvminuten var borta och även PB-tiden från förra året var i fara att inte kunna klaras av om jag fortsatte i samma tempo.

Samtidigt visste jag att jag inte hade tagit ut mig så mycket och var inte trött på det viset. jag kunde öka tempot sista dryga 2 km och tog mig över mållinjen på 1.43:48. PB på varvet med en halvminut och under dom där 1.44. Faktum är att tiden är, som vanligt när jag sätter upp en måltid, kusligt nära. snittid 4:55 är 1.43:43 vilket det alltså saknades 5 sekunder för att nå.

Även om jag ser till placering i loppet är det överlägset bästa jag gjort. Plats 6162 totalt, 5566 bland all män och 733 i min ålderklass H45.

Sammantaget var det med en bra känsla loppet igenom jag genomförde mitt sjätte Göteborgsvarv. Bra fokus, påfyllning av energi enligt planen och vatten på alla stationer från 5 km. Jag tog in omgivningen mycket mer i år än tidigare och kanske att det var mer stöd på fler ställen än jag upplevt tidigare.

Med nästa mål i bakhuvudet vet jag att det fanns mer att ge igår och att då ändå springa mitt snabbaste varv är riktigt roligt. Lite trött i ryggen och någon blåsa men annars inga krämpor dagen efter.

När jag gick i mål strax efter tre igår var det mindre än 14 dagar kvar till starten i Stockholm. Det är en tid av återhämtning och fokus på att bara hålla igång kroppen utan någon egentlig påfrestning alls för min del.

Jag vet att jag har farten. Jag vet med det att grunden är god. Jag vet att jag i Stockholm ska springa i ett tempo som är en halvminut långsammare för att där nå ett nytt marathon-PB. Jag vet att det ska kunna gå, men jag vet också att det kommer bli tufft på ett helt annat sätt än igår och där det kräver betydligt mer pannben mycket tidigare i loppet än sista 3 kilometrarna.

I Stockholm kommer jag att ha sällskap i loppet med min lillebror Daniel, som igår sprang sitt snabbaste varv med stor marginal, och 20 000 andra (fulltecknet i dagarna) när det loppet firar 40 år med ny bansträckning. Vår familj kommer att ta husbilen upp på dagen innan loppet och inkvartera oss på Långholmens husbilscamping.

Just nu är känslan att det var helt rätt att satsa som jag gjorde igår. Hoppas det håller i sig och att kroppen återhämtar sig på bästa sätt närmsta tiden.

Stockholm Marathon i Stockholm 2 juni 2018

Att det skulle bli ett tufft lopp att genomföra Stockholm Marathon förstod jag redan på förhand. Både nyhetsrapporteringen och alla kommentarer om att ta det lugnt och att det var okej att bryta spädde på detta.

Samtidigt hade jag någon naiv tro att det nog skulle kumna gå rätt bra att hantera värmen ändå om jag bara drog ner på farten.

Att vakna upp strax före sju och känna hettan från solen vara så stark redan då slog ganska snabbt bort den tron. Det skulle verkligen bli en rejäl utmaning!

Förberedelserna klarades av innan jag tog Blåbuss fyra från Högalidsgatan på Söder upp till Stadion. Kort promenad till Olympiastadion för att där känna in platsen att längta efter senare under dagen.

Där mötte också min lillebror Daniel upp med min nummerlapp och tidtagningschippet för loppet. Sista förberedelserna där innan en kort promenad till Östermalms IP för väskinlämning och toabesök innan vandringen in i våra respektive startfållor.

Värmen var påtaglig men lite lätta moln kom ändå in och lindrade något.

Själva starten sker i två stora startgrupper vilket gör det väldigt trångt i början och faktiskt första 7-8 km i loppet. Oerhört svårt att hitta ett vettigt eget tempo och när det väl är dags för vätskedepåerna är det rent kaos för att få vatten. Det tar slut, det är för få personer som fyller upp muggar och det handlar verkligen om att tränga sig fram för att få vatten.

Allt detta gör att ett jämnt tempo är helt omöjligt att hålla första milen där det verkligen är varannan km snabbt och varannan långsamt. Kilometern när det är vätskestation går långsamt varje gång och variationen blir 25-30 sekunder per km. För mig var i det inte till någon fördel alls. Jag gillar att kunna i mitt jämna tempo.

Redan efter den där första milen började det, trots mediokra 56 minuter, att kännas tungt, och strax före passeringen uppe vid Stadion efter 14 km kom första tankarna om det här verkligen var värt det. Saken blev inte bättre av att ena vaden började kännas stel – nästan som begynnande kramp.

Det här släppte trots allt efter fyra-fem km och jag försökte se framemot passering för halva sträckan någonstans vid Gröna Lund och Skansen ute på Djurgården som passerades på 1.57:39. Det lyckades hålla motivationen uppe så långt men direkt därefter var det en enda lång mental kamp för att övertyga mig själv att fortsätta springa för att få gå i mål och få den där medaljen runt halsen.

Vid passeringen vid Slussen runt 25 km gick jag för första gången på riktigt igenom en vätskestation för att få lite återhämtning och då visste jag dessutom att den tuffaste delen av hela banan, mellan 27-34, väntade på mig. Det blev sedan återkommande vid varje vätskestation in till målet.

Delen på Söder och över Västerbron var verkligen en pina som bara handlade om att vinna kampen över tankarna att stanna och ta en gul taxi istället.

På Söder var det dessutom flera förvirrande passager där vi löpate sprang på varsin sida om ett plastband. Först till höger om bandet, vilket senare visade sig vara en del som vek av just åt höger. Dock var det väldigt många, inklusive mig själv, som tog oss över på den vänstra sidan för att söka den skugga som fanns där. Som tur var fattade jag var jag hörde hemma när det delade sig occh hoppade helt enkelt tillbaka till min sida. Men det var många som inte fattade det och tvingades vända mer eller mindre långt bort på fel del.

När jag återkom till samma sträcka men nu på vänstra sidan så stod flera åskådare med skyltar eller genom att ropa vilka som skulle var någonstans så att ingen skulle ta fel. Trots det mötte jag minst ett tiotal som hade vänt en bra bit in på fel del.

Jag kan tycka att det här var riktigt dåligt av arrangörerna. Ska det nu springas på samma gata på det viset så måste det framgå med tydlighet vad som gäller. Jag är bara glad att jag hade koll på läget för hade jag sprungit fel där vet jag inte om jag vänt och sprungit rätt.

Rent generellt kan jag säga att jag inte alls är speciellt imponerad av den nya upphaussade banan. Visst kan man säga att det bara är ett varv numera men det är så många platser som passeras både två och tre gånger vilket inte alls ger någon känsla av ett varv utan snarare en lite förvirrade känsla av ett virrvarr.

Kampen på söder avslutades med Västerbron som jag sprang hela vägen uppför. Det gixk inte snabbt, men jag sprang upp och nerför den för att kumna passera 35 km med en känsla av ren lättnad. Nu visste jag att jag, om jag så skulle gå hela vägen faktiskt skulle ta mig runt.

Trots allt hade jag lyckats hålla tempot uppe så pass att jag med 2-3 km kvar insåg att det skulle vara möjligt att slå min sämsta maratontid från New York 2015. Det gjorde att jag kunde ta mig tillbaka från konstanta km-tider över 6 minuter till någon form av ”spurt” och tiden från NYC slagen med fyra sekunder. Andra halvan på 2.09 och sluttiden 4.06:43 till slut.

Prinsens Minne i Halmstad 21 km 12 augusti 2018

Att springa lopp utan att ha gjort det upplägg och den planering som jag brukar göra gav mig ett lopp i Halmstad i lördags som i sin helhet blev helt okej.

Tidsmålen, medaljtiderna, var satta med ovanligt stort spann och med en guldtid (1.39:59) som skulle kräva det perfekta loppet och med det fart redan från början. Den fart som krävdes fanns där dom första fem, där jag sprang på 4:41/km, men redan strax därefter vid den enda riktiga stigningen att tala om på den här banan märkte jag att det var ett för högt tempo för mig att klara av. Den relativt korta stigningen tog rejält på mig vilket fick mig att sänka tempot och för att återhämta mig på ett vettigt sätt.

Det gick helt okej ändå men gjorde att andra femman gick på 4:55/km och andra halvan i ett jämnt tempo på runt 5:00/km och en sluttid på 1.43:25 (4:54/km) och med det uppfyllt bronsmedalj-mål och den tredje snabbaste halvmaran jag sprungit.

Bågen spändes och det fick jag betala för ganska tidigt i loppet och i efterhand hade ett något lägre inledningstempo kunnat ge en lite bättre sluttid men i grunden fanns under alla omständigheter inte formen för att springa på några guldtider den här gången.

Ska jag se nyktert på just det så var det egentligen inte heller att vänta sig med tanke på hur juni månad såg ut och att juli varit fyra veckor semester. Samtidigt vet man ju aldrig när det smäller till och allt stämmer så jag ångrar inte satsningen.

Kretsloppet i Borås 10 km 15 september 2018

Att slå sina egna tider borde med tiden bli svårare och svårare. Både för att det krävs mer och att en stigande ålder är en faktor.

När jag i september 2014 sprang 10 km i Kretsloppet på 44:08 så var det första gången under 45 minuter och en förbättring med nästan 1,5 minut. Jag tyckte inte den gången att det var ett perfekt lopp. Grymt bra, men det fanns mer att ge. Min tro var att det skulle gå att springa ännu snabbare än så redan året efter.

Så enkelt visade det sig inte vara och jag har bara varit under 45 minuter två gånger efter det (Varvetmilen 2017 och 2018) och aldrig närmare än en halvminut ifrån PB.

Inför Kretsloppet Borås 2018 har jag tränat väldigt många riktigt långa pass under augusti och början av september. Detta varvar med kortare pass på 5-7 km där det egentligen vara varit enstaka kilometer som jag tryckt på med rejäl fart. Förutom ett backpass har jag inte gjort ett enda riktigt intervallpass sedan Kreta i slutet av juli. Till detta var jag rejält sliten efter förra söndagens långpass och lätta förkylningstendenser under veckan.

Med allt detta i bagaget var jag rätt osäker på vad jag skulle kunna prestera i Borås. Ambitionen att springa snabbt finns alltid där men det är tyvärr inte detsamma som att det blir så. I så fall hade inte den där PB-tiden från 20 september 2014 inte stått sig så länge.

Jag vet att min prestation oftast blir som allra bäst när jag lyckas springa i ett jämnt tempo och inte minst att starten inte blir för snabb.

Jag lyckas behärska mig den första kilometern och håller den på 4:16. Andra på 4:30 och tredje på 4:19. Det är med en stabil känsla loppet fortsätter med passering efter hälften på strax under 21:56. Trots det lite för liten marginal för att jag fullt ut ska tro på att 44:08 ska kunna slås.

Att springa andra halvan i princip lika fort som första vet jag redan då kommer att kräva något av det bästa jag gjort. Men trots att det blir jobbigare och jobbigare så lyckas jag hela tiden hålla alla kilometer under 4:30 och med två kvar vet jag att chansen finns att springa snabbare än någonsin.

Med en kilometer kvar så vet jag att jag kommer att klara det om jag inte ramlar eller skadar mig. Med sista stigningen upp mot Allégatan och hela det, i år ännu längre, upploppet kvar så ser jag att chansen fortfarande finns kvar att också komma under 44 minuter.

Det känns som om upploppet aldrig tar slut och sekunderna springer betydligt snabbare än vad jag gör. Väl över linjen är jag tröttare än jag någonsin varit direkt efter en målgång men när jag väl lyfter armen och kollar av min Garmin så försvinner tröttheten och övergår i en riktigt skön känsla när den visar 43:56 som sluttid.

New York City Marathon i New York 42 km 6 november 2018

Får man lov att vara besviken efter att ha genomfört världens, utan jämförelse, största långlopp New York City Marathon på 4 timmar och 7 minuter?

Alla säger att jag ska vara nöjd och att prestationen i sig är stor. Med en objektiv syn på det så stämmer det säkert men för mig är svaret ändå ja och orsakerna för mig är flera. Vissa saker som kanske kunde påverkats och andra faktorer utanför min makt.

Helt överskuggande är att jag verkligen ville springa under 4 timmar just i New York. För det första av den anledningen att jag sprang på 4:06 för 3 år sedan och ville slå den tiden och för det andra just för att springa SUB 4 timmar i världens största maratonlopp.

Amsterdam Marathon i Amsterdam 42 km 20 oktober 2019

Efter ett par brutna lopp på försommaren, med Stockholm Marathon som det värsta rent mentalt, så har det därefter fungerat bra över hela sommaren med en halvmara i augusti och PB på milen i september.

Ända sedan Stockholm var målet att ta revansch och springa ett maraton till i år. Först var det Helsingborg som var alternativet men sedan dök Amsterdam tillsammans med min bror upp som ett ännu bättre alternativ nu i oktober.

All min träning fungerade klockrent fram till två veckor innan det här loppet. Söndag den 8 oktober fick jag smärta i en vad igen (inte samma som Stockholm) och jag avbröt det sista inplanerade långpasset efter 13 av 20 km och gick hem. Inget akutläge men fortsatt ömhet under mer än en vecka och inte helt borta förrän i början på förra veckan.

Mitt i detta fick jag också en förkylning med en dryg vecka kvar. Som tur var satte den sig enbart i näsan och gick inte ner i halsen och påverkade luftvägarna trots allt.

Med detta blev det en ofrivilligt träningsbefriad period två veckor innan Amsterdam och osäkerheten både på form och oron för vaden gjorde det inte enklare för att ställa in sig på vad jag skulle förvänta mig.

Det var inte heller något som jag egentligen har berättat för någon om så tankarna om att tvingas bryta ett lopp till var rätt jobbiga en stund men till sist fick jag lägga upp en strategi som gick ut på att för en gångs skull inte sätta upp några djärva tidsmål och detaljerade planer för hur loppet skulle springas. Det skulle få bli ett lopp utifrån känsla och form för dagen.

Vi flög ner i fredags förmiddag. Jag och min fru tillsammans med min bror, hans sambo och liten bebis. Inkvarterade på budgethotell får man säga…

Sedan är det ju sådär med lopp i en stad som man reser till tillsammans med andra. Att gå extremt mycket dagen innan ett maraton är kanske inte så smart men samtidigt svårt att undvika. Det osmarta den här gången slutade med runt 22 000 steg i lördags och rätt slitna ben på kvällen. Insmord med liniment och Voltaren och på med kompression under natten fick bli medicinen för detta och på morgonen var det fräscha ben igen.

Det som verkade ha tagit mest stryk av att gå vad höfterna som kändes rejält slitna. Knappast så att det här ökade chanserna till ett lopp som skulle gå bra tidsmässigt…

Tunnelbanan till Olympiastadion halv åtta. Ganska folktomt när vi kom dit men sedan fylldes det på rejält under timmen fram till nio. Lite kyligt väder var det så en tröja att kasta vid starten fick vara kvar på när vi gick till startfållan för orange grupp.

När starten närmade sig kändes det riktigt skönt att ha bestämt mig för att inte jaga någon supertid utan egentligen ”bara” ha 4 timmar som ett riktmärke. Tur var nog det för redan efter drygt 500 m blev det stopp så att alla stod stilla i närmare en minut på grund av att någon lät åskådare passera banan. Rejält korkat kan man tycka och för dom som var riktigt taggade på tider så som jag brukar vara så lyste det nästan panik hos en del och det var också dom som formligen rusade när det väl lättade igen.

Personligen kände jag bara ett ”okej” och att det löser sig nog över 42 km. detta trots att första kilometern, som brukar gå alldeles för snabbt, passerades på 6:31.

Efter det så var det med lätta ben som det bara flöt på kilometer efter kilometer utan att det kändes det minsta ansträngande och utan någon känning i benen. Lugnt och fint i det perfekta vädret med runt 14 grader utan att solen gick igenom molntäcket.

Det är en flack bana av naturen i Amsterdam men ändå finns dom där små, små lutningarna som ändå märks när man sprungit en stund.

Första tillfället när jag började känna mig lite matt i benen var vid 27-28 km men lyckas ändå fortsätta hålla ett högt tempo förbi 3 mil och det är först vid 32 km vid vätskestationen som jag väljer att gå några steg för att verkligen fylla på med energi och vatten. Därefter är det en sista mil som är tuff men jag lyckas ändå hålla tempot uppe på en nivå som jag aldrig lyckats med tidigare under sista milen. Går igenom energistationerna även vid 35 och 38 km.

Just vid 38 får jag formligen en utskällning av en tjej i 10-årsåldern som står och hejar på: ”Fredric!!! You can´t walk!!! You must run! Run now Fredric!!!

Jag bara log åt henne och kunde ju inte göra annat än att springa igen och just det där leendet fick jag upp för mig själva flera gånger sista milen. För trots att jag var trött så visste jag att 4 timmar var orimligt att inte springa under. Det som var mitt enda mål den här gången!

Vid 40 km passeras den sista vätskestationen och där går jag lite igen och trycker i mig dextrosol för att klara sista biten in. Jag känner hur krampen ligger och lurar i båda vaderna sista 2-3 km genom Vondelpark men det håller sig på mattan hela vägen fram till Olympiastadion och en målgång som är en av dom skönaste någonsin. Armarna i luften redan innan målgången och en enorm lyckokänsla efter mållinjen.

Klockan stannar på 3:52:02. En ocean av marginal till 4 timmar och bara 42 sekunder ifrån mitt personliga maratonrekord från 2017. Utan tvekan över mina egna förhoppningar den här gången och äntligen under 4 timmar igen efter tre maraton där detta inte har lyckats.

Till detta har jag också en medalj från Helsingborg Marathon 2021 men enbart för att ha gått sista 100 metrarna på upploppet efter att fyra av   mina bröder sprungit en fjärdedel var och tillsammans m3d bror nummer fem som sprang hela loppet ha gått i mål tillsammans. 

Men det är ju många lopp jag ville springa som aldrig blir av. Idre fjällmarathon fick jag i 50-årspresent för att springa 2021. Lidingöloppet fanns på listan liksom Marathon i Boston, Berlin, London och Honolulu. Sedan fanns En tredje chans i New York och Stockholm för att springa där under 4 timmar fanns också kvar i huvudet.