Maraton – ett sätt att lära känna sig själv lite bättre

Att vilja springa maraton är en resa på så många olika sätt. Det är möjligt för dom allra flesta av oss men det kräver en färdplan.

Det börjar med en ambition att vilja genomföra en utmaning som man vet är krävande men egentligen är man inte medveten om hur krävande det är vare sig fysiskt eller mentalt.

Det fysiska och mentala går hand i hand med varandra under resan fram till själva genomförandet. För att få till träningen, som krävs för att skapa förutsättningar för att genomföra det på ett så bra sätt som möjligt, så måste man ha den mentala styrkan att stå fast vi sin plan för att det ska bli gjort.

Ju närmare genomförandet man kommer, desto mer mental kraft krävs det för att övertyga sig själv om  att man har gjort det som borde skett.

Egentligen är det ingen skillnad på att träna för och prestera i ett maraton jämfört med andra stora utmaningar i livet. Det är en planering och övning som gäller. I det här fallet både fysisk och mental övning.

Det svåra när man ger sig på något för första gången är att veta vad som är viktigt och vad man kan lägga åt sidan. Risken är att lyssna för mycket på alla andra, och deras olika erfarenheter, att projektet runt omkring själva huvuduppgiften blir så stor och tar så mycket energi att det går ut över det som ska presteras och ut ur kropp och knopp när det väl gäller.

Att lyssna på erfarenheter andra har är bra, och till viss del nödvändigt, men det gäller att vara selektiv i vad man sedan applicerar på sig själv och den egna prestationen.

Det gäller också att lyssna på sin kropp och vad den sänder ut för signaler. Att våga vila mitt under resan fram till det stora målet är en konst i sig. Att ”lyckas” pressa sig för mycket eller träna på ett sätt som motarbetar målet är minst lika svårt.

Elitidrottare ligger hela tiden på gränsen till vad fysiken klarar av. det är en balansering på en knivsegg för att nå sin yppersta potential istället för att gå över gränsen eller bli skadad. För en motionär med ambitioner och mål som inte motsvaras i den fysiska förmågan när resan börjar blir det en motsvarande balansgång om än på en annan nivå givetvis.

Det handlar egentligen ”bara” om att bestämma sig för att klara det och skapa förutsättningar i vardagen för att lägga upp en rimlig plan. Men det handlar i grunden inte om slumpen.

Det handlar inte heller om att ödet bestämmer vem som kan springa ett maraton och vem som inte kan göra det. Med utgångspunkt i en människa som i grunden inte har några fysiska hinder som omöjliggör den personen att kunna springa så vill jag utan tvekan påstå att vem som helst kan träna sig till att kunna genomföra ett maratonlopp utan att det riskerar hälsan varken under eller efter.

När beslutet sedan väl är taget, att anta en personlig utmaning som ligger en bra bit utanför sin egna komfortzon just då, så finns det lika många sätt som människor att bygga upp och genomföra detta på. Det kommer att dyka upp många hinder på vägen, både mentala och fysiska, och kanske stannar utmaningen på grund av att kroppen blir trasig och inte kan rehabiliteras tillbaka till just löpning. Men om inte den typen av hinder sätter punkt för utmaningen så är det även här upp till dig själv hur mycket av allt som du vill lämna åt slumpen att avgöra.

Ju mindre du tränar inför utmaningen att springa ett maraton desto mer lämnar du åt  slumpen att avgöra hur det går när det verkligen är dags. Det kan gå bra, men oddsen för att det slutar i ett misslyckande ökar dramatiskt. Ett misslyckande kan det bli ändå men inte på grund av en alldeles för hög grad av kalkylerad slump inblandad. Kanske beror det på något så enkelt, men tråkigt, som en dag när det inte fungerar. Men inte på grund av slumpen.

Det kan ju vara så att man gillar att balansera på en knivsegg och att det är en del av ens utmaning, men för dom allra flesta tror jag att det är ett ganska dåligt sätt att genomföra det hela på. Om inte annat för att inte riskera sin hälsa och att möjligheten till revansch eller genomförandet av andra fysiska utmaningar begränsas.

För tittar man bortom den första stora utmaningen, och ser sig själv vilja fortsätta på inslagen väg, så finns det i det perspektivet ingenting som är viktigare än att hålla sig på rätt sida skadegränsen och att hela tiden kunna ha en kontinuitet i det hela.

Hjälpen på vägen fram till genomförandet kan vara ett förutbestämt träningsprogram, som det finns en uppsjö av och i nästan lika många varianter. Att hitta rätt i den djungeln är inte så lätt och risken är att man ger sig på ett alldeles för krävande program som antingen gör att lusten försvinner eller att man skadar sig för att man litar mer på .

Menar jag med detta att det är enkelt att träna sig till och genomföra ett maraton?

Nej, inte på något vis. Det är en stor prestation att klara av detta och det jag vill komma fram till är det varken så ouppnåeligt eller så enkelt som ytterligheterna målar upp en bild av. Mest av allt handlar det om att våga sätta upp ett mål och ge sig själv chansen att klara det!

När jag nästa söndag står på startlinjen i Amsterdam Marathon är det den sjunde maratonstarten på fyra år. Det som 2015 skulle bli en gång och aldrig mer har istället blivit ett par maraton per år senaste åren.

Vart och ett av dessa lopp har minskat andelen av slump i min prestation. Insikten om att mer krävdes än vad jag gjort för att förbereda mig inför det första loppet gjorde att jag fick ge mig själv möjligheten till mer träning.

Det har i viss mån också landat i insikten om att det handlar mycket mer om mig själv och min kropp än den utrustning och fokus på annat än själva löpningen som jag ägnade mig åt.

Det har handlat om att förstå, eller snarare inse, att ett maratonlopp blir jobbigt sista milen alldeles oavsett hur man har tränat. Antingen tar farten eller tiden man varit igång ut sin rätt och gör det till en prövning som är minst lika stor mentalt som fysiskt.

Nästa söndag hoppas jag blir en dag när erfarenhet och form strålar samman tillsammans med en gnutta tur och timing i ett maratonlopp igen. Det var ett par år sedan sist!