Varför tränar jag löpning egentligen?

Jag hade en vinter och en vår med löpträning som var mer fokuserad på kvalité än vad jag någonsin tidigare varit i närheten av.

Det var hela tiden en stegring. Inte utan problem men sett över mer än en vecka i taget var det ständiga kliv framåt.

Allt skedde utan tillstymmelse till skadekänningar och med fullt fokus på att prestera i Göteborgsvarvet och framför allt i Stockholm Marathon.

Av detta blev det, som kanske någon vet, inte mer än två lopp som fick brytas på grund av skadeproblem i vaden.

Där och då var både jag och andra inne på en klassisk ”gubbavad” och att det skulle ta tid att successivt återgå till löpning med någon form av distans.

Efter 10 dagars full vila efter Stockholm så återupptog jag löpningen och har inte haft ett enda bakslag. Successivt ökad belastning och från börjar på juli både fart- och långpass på 15 km eller mer.

Min egen lekmannamässiga bedömning är att den effektiva träningen, som gick så bra under våren, i slutet var ett balanserande på och över gränsen för vad min kropp kunde hantera. Lite för tufft lite för nära dom stora utmaningarna som skulle klaras av.

Med det sagt så handlar det om den svåra avvägningen när det var läge att släppa på belastningen till förmån för att försöka preppa och konservera en superbra form för prestationerna.

Någonstans i detta finns svaret på varför det blev som det blev i maj månad. Det var inte den totala mängden träning som stjälpte lasset – det var nivån på träningen som passerade en osynlig gräns och inte visade sig förrän det var dags för prestation.

Prinsens Minne halvmaraton är det lopp jag sedan har sprungit och där räckte det till en prestation likvärdig med förra året. Inte på topp och inte heller dåligt men med det avklarat beslutade jag att det inte var läge för att springa Helsingborg Marathon 1 september.

Istället valde jag att lägga upp en ny plan med fokus på Amsterdam Marathon 20 oktober. Återgå till en veckostruktur där fart- och långpass är grunden. Allt uppdelat i två delar med en fram till Kretsloppet 10 km i Borås imorgon 14 september och den andra därifrån fram till Amsterdam.

Fartpassen har fungerat över förväntan och långpassen med blandat utfall. Eller egentligen är det ett långpass som inte slutade som planerat och där var det nog en kombo av värme och dålig förberedelse för att hantera denna.

Den riktigt stora skillnaden är att jag under en månads tid har lyckats få till två styrkepass varje vecka. Ambitionen har alltid funnits men det brukar rinna ut i sanden pga tråkigt. Nu har jag fått till en modell som känns mer inspirerande än tidigare så att det förhoppningsvis fortsätter hålla i sig.

Det jag funderat en del på över sommaren är varför jag tränar och hur min träning kommer att förändras, både sett till innehåll och målsättningar, i ett längre perspektiv.

Ålder är en given faktor och då i första hand kanske för att lyckas fortsätta vara relativt sett snabb på kortare distanser. Att bibehålla uthållighet är nog enklare under en längre period framåt.

När peak väl är nådd för vad som är rimligt att kunna förbättra rent tidsmässigt så handlar det för mig om att bibehålla den kapacitet som finns och ligga kvar på den nivån.

Rent tidsmässigt handlar det rimligtvis om att en bra prestation alltid är SUB45 på milen, SUB 1:45 på halvmaran och SB 4 timmar på en mara. Att tro på dramatiskt bättre tider än de PB som finns nu är inte rimligt mer än på maraton där jag fortfarande kan göra en bra bit bättre än 3;51 en riktigt bra dag.

På milen handlar det snarare om någon halvminut, upp till en minut, och på halvmaran möjligtvis en riktigt bra dag, på en lätt bana, ner mot 1:40.

När det imorgon är dags för sjunde starten på 10 km i Kretsloppet i Borås så är det en start i ett lopp där jag vid de här sju tillfällena gjort PB vid fyra. Det senaste och nu gällande är från förra året när jag sprang på 43;56.

Målet den här gången är att göra ett bra lopp och med medaljmål som följer:

Brons: 44:59 – att springa SUB45 är alltid bra!

Silver: 43:55 – skulle innebära nytt PB!

Guld: 42:59 – SUB43 vore definitivt guld för mig!

Återstår att se vad som sker imorgon – om det blir medalj och vilken valör jag lyckas nå!