Hantering av oväntade motgångar och vägen framåt

Slutet av maj och mitt emellan Varvet och Stockholm Marathon.

Efter Varvetmilen i slutet av mars var det fullt fokus på två olika avgörande delar – långa intervaller och successivt längre långpass vecka för vecka. Båda det här delarna genomfördes, vecka efter vecka, på ett sätt som inte kunde ha gått bättre och kapaciteten har höjts ett antal snäpp jämfört med tidigare år.

Både fart och längd har hanterats på ett stabilt sätt och kroppen orkade med allt hela vägen även om distanspassen, som hamnade mellan fart och långpass varje vecka, till viss del var sega tillställningar.

Förutsättningarna för Göteborgsvarvet kunde inte ha varit bättre och en gång för alla kunna göra den där tiden som jag kan skriva in och vara nöjd med för all framtid och rent teoretiskt inte behöva springa det loppet en enda gång till i livet.

Veckan innan var en lugn vecka med ett kort fartpass och en joggtur. Lite lätt ömhet i ena vaden, annars perfekt.

Uppvärmning inför loppet på samma rutin som alla tidigare år. Bra känsla och inspiration.

Start med full kontroll och rätt tempo kilometer 1, 2, 3 och 4. Det har aldrig funnits en bättre känsla inledningsvis.

Sedan tar det roliga slut, om inte som en blixt från klar himmel, så i alla fall inte långt därifrån. Hugg i höger vad som inte går över. Varje steg blir en påfrestning och istället för att springa på ett vettigt sätt haltar jag fram. Fortsätter mot 5 km och stigningen upp och över Älvsborgsbron.

Överväger huruvida jag ska bryta redan före bron men beslutar att ge det en sista chans. Det hjälper inte och vid vätskestationen 500 meter in på Hisingen är det slut för min del. 15 km till hade aldrig fungerat och allra minst om det skulle finnas en chans att kunna springa i Stockholm 1 juni.

DNF, taxi tillbaka över bron och läkarkontroll i sjukvårdstältet vid Slottsskogen som säger att det inte är en bristning utan snarare en kraftig kramp. Linka tillbaka och byta om samtidigt med dom som var snabbast i loppet. Jag kunde i alla fall inbilla mig att jag var riktigt snabb…

Det som skulle blivit pricken över i slutade med denna stora besvikelse.

Fyra dagar senare, och med tio dagar kvar till Stockholm, är det fortfarande inte så bra att jag tänker mig testa några löpsteg. Det är inte heller någon smärta i den bemärkelsen vilket nästan gör det ännu svårare att veta hur starta eller inte starta den 1 juni ska hanteras.

Blir det ingen start så är det ur perspektivet målsättning sedan ett halvår tillbaka och en form som tycks vara på en personlig högstanivå givetvis oerhört tråkigt och en besvikelse.

Samtidigt så vet jag ju vid det här laget, efter fem genomföra maraton, att det alltid är en kamp som man behöver vara trygg i att kunna genomföra. Att då göra det med en stor ovisshet om en muskel i vaden ska hålla är inte optimalt någonstans.

Det är inte ett lopp jag står och faller med. Skulle det bli ”nej tack” till Stockholm så finns det alltid andra lopp som kan steppa in och hjälpa till att lösa maratonabstinensen lite senare i sommar. Den grund som är byggd försvinner inte över en vecka och då får jag använda den för att bygga vidare över sommaren och fokusera på Helsingborg Marathon 31 augusti.

Beslut får oavsett vänta till helgen eller början på nästa vecka. Tills dess är det tålamod som gäller och har jag haft det genom veckor och månader av träning så ska det kunna fungera några dagar till. Det är jobbigare att inte kunna springa än att veta att man har ett antal pass som behöver genomföras varje vecka. Just nu är det stillastående istället för ett driv framåt.