NYC Marathon – målsättningen som föll pladask

Får man lov att vara besviken efter att ha genomfört världens, utan jämförelse, största långlopp New York City Marathon på 4 timmar och 7 minuter?

Alla säger att jag ska vara nöjd och att prestationen i sig är stor. Med en objektiv syn på det så stämmer det säkert men för mig är svaret ändå ja och orsakerna för mig är flera. Vissa saker som kanske kunde påverkats och andra faktorer utanför min makt.

Helt överskuggande är att jag verkligen ville springa under 4 timmar just i New York. För det första av den anledningen att jag sprang på 4:06 för 3 år sedan och ville slå den tiden och för det andra just för att springa SUB 4 timmar i världens största maratonlopp.

 

Relive ’TCS NEW YORK CITY MARATHON’

Det skulle kunna räcka som svar men det beror också på hur året har sett ut. På försommaren sprang jag mitt snabbaste lopp i Göteborgsvarvet utan att ens ta i fullt ut. Sedan gick det som det gjorde i den bisarrt varma Stockholmsmaran. Jag var besviken då också, men det kunde jag ganska snabbt förlika mig med just på grund av dom yttre omständigheterna.

Bra i början av augusti en halvmara i Halmstad. Sprang en maratonsträckning runt Åsunden, med tuffa stigningar, i slutet av augusti på 4:25 och detta med lätthet. Sedan följde min bästa mil någonsin i Kretsloppet i mitten av september. Bra träning hela året gav resultat!

Därefter inträffar en av dom tänkbara orsakerna i slutet av september – sjuk och 11 dagars frånvaro från träningen och därefter utan vettig kraft i flera veckor egentligen ända fram till ända fram till avresa 20 oktober till USA och Kanada. Över där har det ändå varit en helt okej känsla och jag var pigg på startlinjen i söndags.

Perfekt väder med 10-12 grader, sol och obefintlig vind större delen av loppet. Ett enormt publiktryck som framkallade rysningar flera gånger om både i Brooklyn och Queens. Det var med kontroll och pigga ben jag sprang dom första 15-18 kilometrarna innan det sakta men säkert började smyga sig på och i den sega, sega stigningen uppför Queensboro Bridge började jag inse att det skulle bli en tuff dag. Inte alls så att jag redan då gav upp något hopp, men tuffa kommande timmar.

Vid 26 km fanns familjen och hejade, det gav en kick men tyvärr bara tillfälligt. Från den stunden, uppför hela långa sega 1th Avenue och resten av loppet handlade det bara att stå emot tröttheten, illamåendet som hade smugit sig på och det flimmer framför ögonen som påverkade mig i flera kilometer.

Från 29 km var strategin att gå igenom vätskestationerna, som kom vid varje mile, dricka sportdryck och vatten, för att sedan springa mellan stationerna. Problemet med det var att jag mådde mer illa av sportdrycken samtidigt som jag behövde energin.

Möjligheten att springa under 4 h försvann i ganska snabb takt och till sist insåg jag att det sannolikt skulle bli en tid i närheten av den för 3 år sedan. Även om jag lyckades ”spurta” sista lilla biten så blev det just sämsta maratontiden någonsin på 4.07:25. Min största besvikelse av alla lopp jag sprungit.

Det var inte benen som hindrade mig. Det var att jag inte orkade. Jag sprang långsammare än i Stockholm trots perfekta yttre förutsättningar. Jag sprang långsammare än för 3 år sedan trots rutin och enormt mycket mer träning i kroppen.

Efteråt så är det också nästan irriterande hur pigg jag är i ben och kropp tre dagar efter. Visst; det är säkert ett tecken på att jag i grunden är bra tränad men det blir liksom lite skit samma när det som krävdes i söndags inte fanns där.

I normala fall hade jag precis som vanligt satt upp mina medaljmål för loppet. Den här gången gjorde jag inte det utan ”nöjde” mig moget nog att lägga ambitionen på att med viss marginal springa för SUB 4h.

Det blir också många frågor om jag skulle ha tränat annorlunda? Långpassen har varit fler än någonsin och totalt har mängden legat på den högsta nivån. Kan det vara så att jag inte har tagit tillräckligt många av dom jobbiga intervall- och fartpassen som jag borde ha gjort eller var det sjukdomen och tröttheten därefter som gjorde skillnaden från toppform i september till detta?

Så hur går man vidare efter detta?

I slutet av augusti, när jag med lätthet sprang 42 km runt Åsunden, var jag på fullaste allvar inne på Ultravasan 90 km nästa år. Under sista halvan i söndags var tankarna helt inställda på att det var där och då min maratoncirkel skulle slutas. Fem maror och ingen mer.

Det svänger snabbt men just nu vet jag verkligen inte hur jag ska göra. Att jag inte slutar springa och genomföra lopp tvekar jag inte över, men maratondistansen kräver en stund till att bearbeta och fundera över innan jag kan avgöra framtiden för.

Alldeles oavsett så var det sista gången jag sprang i New York i den formen det skett dom här två gångerna (via en svensk researrangör). En rent hypotetisk tredje start skulle behöva komma till med lottens hjälp och med det möjlighet att arrangera det helt på egen hand. Det gäller förvisso även andra hypotetiska maratonstarter i stora städer runt om i världen (Boston, Chicago, London, Tokyo, m.fl).

Tre dagar av besvikelse ger inget svar på vad framtida mål kommer att bli. Ge mig tre veckor, eller kanske tre månader som det blev 2015, innan det klarnar.