Race report Kretsloppet Borås – Äntligen händer det!

Att slå sina egna tider borde med tiden bli svårare och svårare. Både för att det krävs mer och att en stigande ålder är en faktor.

När jag i september 2014 sprang 10 km i Kretsloppet på 44:08 så var det första gången under 45 minuter och en förbättring med nästan 1,5 minut. Jag tyckte inte den gången att det var ett perfekt lopp. Grymt bra, men det fanns mer att ge. Min tro var att det skulle gå att springa ännu snabbare än så redan året efter.

Så enkelt visade det sig inte vara och jag har bara varit under 45 minuter två gånger efter det (Varvetmilen 2017 och 2018) och aldrig närmare än en halvminut ifrån PB.

Inför Kretsloppet Borås 2018 har jag tränat väldigt många riktigt långa pass under augusti och början av september. Detta varvar med kortare pass på 5-7 km där det egentligen vara varit enstaka kilometer som jag tryckt på med rejäl fart. Förutom ett backpass har jag inte gjort ett enda riktigt intervallpass sedan Kreta i slutet av juli. Till detta var jag rejält sliten efter förra söndagens långpass och lätta förkylningstendenser under veckan.

Med allt detta i bagaget var jag rätt osäker på vad jag skulle kunna prestera i Borås. Ambitionen att springa snabbt finns alltid där men det är tyvärr inte detsamma som att det blir så. I så fall hade inte den där PB-tiden från 20 september 2014 inte stått sig så länge.

Jag vet att min prestation oftast blir som allra bäst när jag lyckas springa i ett jämnt tempo och inte minst att starten inte blir för snabb.

Jag lyckas behärska mig den första kilometern och håller den på 4:16. Andra på 4:30 och tredje på 4:19. Det är med en stabil känsla loppet fortsätter med passering efter hälften på strax under 21:56. Trots det lite för liten marginal för att jag fullt ut ska tro på att 44:08 ska kunna slås.

Att springa andra halvan i princip lika fort som första vet jag redan då kommer att kräva något av det bästa jag gjort. Men trots att det blir jobbigare och jobbigare så lyckas jag hela tiden hålla alla kilometer under 4:30 och med två kvar vet jag att chansen finns att springa snabbare än någonsin.

Med en kilometer kvar så vet jag att jag kommer att klara det om jag inte ramlar eller skadar mig. Med sista stigningen upp mot Allégatan och hela det, i år ännu längre, upploppet kvar så ser jag att chansen fortfarande finns kvar att också komma under 44 minuter.

Det känns som om upploppet aldrig tar slut och sekunderna springer betydligt snabbare än vad jag gör. Väl över linjen är jag tröttare än jag någonsin varit direkt efter en målgång men när jag väl lyfter armen och kollar av min Garmin så försvinner tröttheten och övergår i en riktigt skön känsla när den visar 43:56 som sluttid.

Att både slå tiden från 2014 och gå under 44 minuter är en rejäl seger. Både för att bevisa för mig själv att jag kan springa snabbare även på kortare sträckor, trots att jag tränat mycket mer för längre distanser senaste åren, och att det sker mitt i en period med fokus på New York Marathon om 7 veckor.

Jag gör det just genom att springa i ett jämnt tempo där ingen kilometer är över 4:30 och genom att för ovanlighetens skull ta ut allt jag har hela vägen över mållinjen. Just det sistnämnda har jag varit dålig på vid flera andra tillfällen där jag tappat fokus och inte alls sprungit så fort som jag borde ha kunnat göra.

Nu är det sju veckor kvar till starten på Staten Island och loppets fortsättning genom Brooklyn, Queens, Bronx och Manhattan. Med det här loppet i bagaget vet jag i alla fall att jag fortfarande kan springa fort!