Från tidsmål till målsättning att klara loppet

Att väder är en faktor i alla utomhussport är knappast någon nyhet för någon. Oftast håller vi oss inom gränser som inte påverkar möjligheten att prestera mer än på marginalen – det är då oftast andra faktorer i ens upplägg som ställer till det.

Sedan har vi ytterligheter där det inte går att komma ifrån att en anpassning ovillkorligt måste ske för att bemästra situationen. Det gäller antingen man ska köra Vasaloppet i 27 minus eller springa Stockholm Marathon på lördag i 27 plusgrader.

Även om jag brukar flagga upp för påverkan av yttre omständigheter så har jag vara varit med om en situation som påminner om vad som väntar på lördag en gång – mitt första start i Göteborgsvarvet när det var 28 grader.

Den stora skillnaden nu är att det är dubbelt så långt. Förvisso är jag i en helt annan fysisk form än den gången men det är ofrånkomligt att inte tvingas anpassa planen för loppet till värmen.

De tidsmål som jag har haft inför loppet, och som jag skrev om i söndags, gäller inte längre. Jag kommer inte att sätta upp någon plan som utgår ifrån en viss tid utan det får visa sig i takt med att jag springer. Visserligen har jag väl sprungit i värme många gånger tidigare, men inte i 42 km tillsammans med andra löpare på asfalterade storstadsgator.

Det där med att ju fortare man springer desto kortare blir lidandet får stryka på foten på lördag. Det kommer istället att handla om att disponera krafterna på ett sätt så att jag tar mig i mål – tråkigt men sant.

Om det sedan blir 10, 15 eller 25 minuter långsammare än vad jag tänkt från början är inte relevant den här gången.