What´s normal anyways?

Efter en påskhelg med snö, underbart väder och lite längdskidåkning på Idre fjäll så dyker funderingarna om det där med Vasaloppet upp som vanligt.

Lika snabbt är det också att inse vad det skulle krävas för mig för att genomföra något sådant på ett okej sätt. Jag har konditionen och uthålligheten för att göra det men jag har inte den styrka i överkroppen som krävs för något sådant. Den stora utmaningen skulle utan tvekan vara att lyckas motivera mig själv att göra den styrketräning som behövs för att genomföra ett vasalopp på det sätt som jag skulle vilja.

Väl hemma så är det förvisso soligt och lite föraning av vår men långt kvar tills det är på riktigt känns det som. Mars resulterade i 147 löpta kilometer och med det lika många kronor till min insamling på Uppvarvningen.

Med april går löpningen in i andra fasen av året och fokuset på Stockholm Marathon om exakt 3 månader idag. Målet under april är fokus på långpass och korta intervallpass. Det första långpasset på 15 km klarades av igår i den här veckan som är en femmilsvecka.

För mig är ett lopp i princip alltid att göra det allra bästa jag kan just den dagen. Av den anledningen blir Göteborgsvarvet i år ett väldigt annorlunda lopp där det inte handlar om att prestera mitt allra bästa. Istället blir det ett långpass i lite högre tempo än vanligt för att komma till Stockholm i så bra form som möjligt. Det tempot borde innebära en sluttid på någonstans mellan 1.52-1.55.

Det är självklart alldeles för tidigt att börja precisera ett tidsmål för Stockholm. Träningen dit och formen när det är dags får avgöra det mer exakt. Men målbilden finns där och den säger mig att det är tiden i Helsingborg på 3.51 som ska besegras.

Det är så här jag behöver tänka och planera för att hitta vägen framåt. Säkert inte så alla gör men det är på det viset jag gör. Normalt? Vad är det som är normalt?