Recap på vinter-OS och träningsmånaden som gick

Vinter-OS avslutades för en vecka sedan och Sverige gjorde ett riktigt bra mästerskap. I stora drag gjorde damerna på längdskidor vad jag hoppades på, Myhrer och Hansdotter presterade med både skicklighet och en gnutta tur över förväntningarna på samma sätt som curling-damerna gjorde.

Skidskyttet är ju den stora överraskningen där i princip allt gick deras väg genom mästerskapet och nya stjärnor tändes. Wolfgang Pichler har återigen lyckats, kanske bättre än någonsin, att skapa svenska framgångar med talanger som nu presterar på en nivå långt över vad dom tidigare gjort. Hade det varit ett annat land som lyckades på det viset skulle frågan om metoderna utan tvekan ha kommit upp i dagen. Nu tror inte jag att det finns tveksamheter men jag förstår om andra skulle fundera i dom banorna.

Ska man prata om misslyckanden för svenskar i OS, i den mån man kan göra det i sammanhang där det verkligen är små skillnader mellan succé och mindre bra prestationer, så är ändå hockeyn den stora minusposten där varken damer eller herrar lyckades i närheten av de egna förväntningarna.

Sandra Näslund var besviken och jag förstår att hon var det med tanke på säsongen. För henne kommer fler chanser och hon har visat att hon är en stjärna under många år framöver.

Skidherrarna har hängts ut men där tycker inte jag att det fanns så mycket mer att räkna med än vad som nu skedde. Varken Halfvarsson eller för den delen Anna Haag, som fick så mycket skit av okunniga människor, ska behöva stå till svars för vad som skedde.

Just Anna Haag tog alltså OS-medalj i sitt tredje raka olympiska spel och ändå var det hon som ställdes till svar för att Sverige ”bara” tog en silvermedalj i stafetten. Den som har någon form av förmåga att se till vad som presterades i relation till övriga åkare kan med enkelhet konstatera att det inte alls var så illa.

Men dom stora, stora stjärnorna för Sverige i OS var ändå två längdskidåkare. Både Stina Nilsson och Charlotte Kalla åkte hem med fyra medaljer var och med ytterst liten marginal så kunde två av silvermedaljerna, de i stafetterna, likaväl ha varit guld.

Månad två har passerat och planen fortsätter att hållas i grova drag. Tre veckor med 4 mil och en vecka med två mils löpning. Totalt 138 km fördelat på 15 rundor – 3 intervallpass, 4 kortdistans (0-6 km), 5 medeldistans (7-11 km) och 3 långdistans (12 km+).

Inne i mars så är det mer vinter än vad det har varit på hela säsongen. Det har senaste veckorna inneburit fler löpbandspass än tidigare i år vilket är både på gott och ont. Enklare att hålla ett uttalat tempo – betydligt tråkigare än att springa ute. Fördelen är ändå helt övervägande just för att passen blir genomförda vilket är den stora skillnaden jämfört med åren innan jag hade ett gym att gå till. Kontinuiteten är vinnaren.

Mars innebär också den första månaden med ett lopp – Varvetmilen i Göteborg 25:e – där den sedvanliga kollen på formen ska ske. Det innebär ett lite modifierat upplägg den här 4-veckorsperioden där innevarande vecka är planerad till 5 mil. Därefter 4 och 3 mil följt av veckan för Varvetmilen som blir en ordinarie 2-milsvecka med loppet inkluderat.

Riktmärket för Varvetmilen är förra årets tid på 44:39. Ambitionen är att springa på PB, dvs under 44:08. Veckorna som kommer får visa vad som känns möjligt när dagen kommer och med det ett mer uttalat medaljmål för loppet.