Hur vinner man kampen mot sin egen hjärna?

Det var en riktig vårpremiär igår med Varvetmilen i Göteborg. Dels premiärlopp och till det den allra finaste (första) vårdagen med en temperatur upp emot dom tio gjorde det hela till en tillställning med perfekta yttre förutsättningar.

Målet  var satt till en tid under 45 minuter för att nå ett bronsmål i loppet för min del. Förhoppningarna var att den bästa av dagar göra det till ett PB-lopp.

Efter en stabil start kändes det redan ifrån 3-4 km att benen inte riktigt var med mig fullt ut. Segt och inte en meter gratis.

22:16 efter 5 km var tänkt att bli en halvminut snabbare andra halvan, men till det fanns inte kraften i benen. Istället 22:34 och ett krig sista två för att nå SUB45. Allt som allt är 44:50 en riktigt bra tid för mig. Andra året på raken i Varvetmilen, och tredje gången totalt, som jag klarar SUB45. Även om det är tjatigt när det är kämpigt på det viset så är jag totalt sett väldigt nöjd med tiden. Det enda jag känner nu är att det här inte var min snabbaste mil det här året.

Mer surt var det för min fru som också sprang. Hennes mål var att klara SUB60 för första gången i ett lopp och när det bara saknades 8 sekunder för att nå det har man rätt att bli irriterad trots att det var ett PB med nästan två minuter.

Varvetmilen avslutar också första fasen av året och nu blir det fokus på marathon fullt ut fram till Stockholm i början av juni. Det innebär dels att löpbands-passen kommer att vara minimalt till antal från och med nu och ytterligare skärpt fokus på att få till långpass över 15 km minst tre veckor av fyra. Den här veckan blir en lugn löparvecka, med ett par mil, kombinerat med lite längdskidor i Idre över påskhelgen. Sedan är det en 5-milsvecka som gäller!

Jag tycker mig själv ha rätt bra koll på min form, vilken fart jag kan hålla och vilka sluttider som är möjliga att nå i loppen jag ställer upp i. Jag har lärt mig hur jag lägger upp en plan för att kunna prestera när det gäller. Ofta fungerar det, ibland inte.

Men det finns en egenskap som jag saknar och inte riktigt har lyckats knäcka koden till och det är förmågan att ta ut allt och helt tömma sig i en maxprestation. Att ta kontroll över hjärnan när den säger stopp och istället ignorera det och pressa sig till det yttersta. Det är lätträknade gånger jag har lyckats med det oavsett om det handlar om ett träningspass eller ett lopp. Viljan att inte ge upp har jag förmågan att plocka fram men jag skulle också vilja ha förmågan att kunna sätta mig själv över trötthetskänslan och verkligen ta ut allt som finns i kroppen.

Lite så var det egentligen igår när benen var sega men kollen efter visar att jag inte sprang en enda meter på rött i puls. Nu lyckades jag ändå att springa en tid som jag är mycket nöjd med, men det fanns utan tvekan mer att ta ut än vad jag gjorde.

Igår hade jag inte lagt ner så värst stor tankemöda på att planera min mil och ha en stor målbild och starkt fokus så som varit fallet när jag gjort mina allra bästa prestationer och verkligen lyckats övertrumfa vad hjärnan sagt till mig. Frågan är hur jag skulle ha tänkt och agerat igår för att, trots sega ben, frikoppla tankarna om detta och utnyttjat det som fanns kvar att ge? Följdfrågan på det är hur mycket bättre hade det då kunnat gå?

För att få koll på var jag egentligen befinner mig kommer jag om en dryg månad att besöka Aktivitus för att göra ett löptest likt det jag gjorde i november 2014. Det handlar om VO2-max och mjölksyratröskel som testas fram.

För det första händer det ju saker i takt med stigande ålder och sedan ligger jag nog på en vikt som är +5 kg jämfört med hösten 2014, något som utan tvekan är en faktor. Om en månad får jag se vad som skett på 3,5 år.

Förhoppningsvis ingen större försämring men oavsett är det intressant att veta vad som egentligen gäller så att jag inte jämför mig med något som inte är relevant längre.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »