I vågskålen mellan tro och tvivel

Inne i augusti och därmed också inne på upploppet inför Helsingborg Marathon.

Juli har fortsatt på samma spår som första halvåret. 22 löppass på 31 dagar och totalt 191 km vilket innebär nytt månadsrekord. Trots detta finns det ingenting som visar att mängden har ökat för mycket. Inga skadekänningar och benen känns fräscha redan 2-3 dagar efter ett tufft långpass.

Med drygt fyra veckor kvar till loppet den 2 september är det sista riktiga långpasset är gjort. Nu handlar det om en successiv minskning av kvantiteten till förmån för kortare pass och en del intervaller 3 veckor framåt för att veckan före loppet bara underhålla kroppen i lugnt och fint tempo.

Sett till volym handlar det till stor del om att kopiera upplägget från förra året men med den stora skillnaden att jag är helt utan skador.

Att det är så trots en så markant ökning av antal genomförda kilometer illustreras bäst med genomsnittsfarten per kilometer. Förra året var denna 5:34/km utslaget på alla rundor och i år ligger den på 5:54/km. Jämfört med 2014 och 2015 är skillnaden ännu större.

Volymökning i kombination med ett lägre tempo minimerar risken för skador och, förhoppningsvis, skapar förutsättning för att med kontinuiteten i bagaget ha en mycket bättre uthållighet när det väl handlar om ett lopp. Göteborgsvarvet i maj skvallrade lite om det och facit kommer om en månad.

För ett år sedan kämpade jag med ett ömmande löparknä som hindrade mig en bit in i augusti. Även om det löste sig på ett bra sätt inför Helsingborg så var det just det knät som gjorde sig påmint efter drygt 3 mil och gjorde sista milen mycket tuffare än den annars hade varit.

Just den viktiga detaljen innebär att negativa tankar kan läggas åt sidan och att jag inte tar med mig en skada in i själva loppet 2 september.

När jag för snart 3 veckor sedan skrev av mig om mina tidsambitioner och hur högt jag ska spänna bågen så vägde det över åt att ta rygg på farthållarna för 3.45 även om det är en tid som utan någon tvekan verkligen är på en nivå som jag bara kan göra på den allra bästa av dagar där precis allt stämmer.

Jag är idag mer övertygad om att 3.45-gruppen är dom jag kommer att följa från start. Med den för mig extrema skillnad i träningsbakgrund jämfört med förra året så vore det i ärlighetens namn ganska fegt att ”bara” hänga på samma farthållare som förra året och sedan försöka springa snabbare på slutet än förra året. Istället får det bära eller brista genom att följa 3.45 så länge det är rimligt. Översatt i någon form av vettig analys borde innebära att jag fram till 3 mil (5.20/km), en normal dag, ska hänga med i det tempot och att det sedan handlar om dagen hur mycket jag tappar i förhållande till 3.45.

Om man nu kan prata om marathon-rutin, efter bara två genomföra lopp, så är en erfarenhet jag har dragit av dessa loppen och de senaste årens halvmaror att dryck och påfyllning av energi är en kritisk punkt där jag vid ett par tillfällen har haft sämre upplevelser pga fel intag.

Inför årets stora mål har jag de senaste långpassen provat energidrycken från Maurten som är uttalat skonsam mot magen och dessutom får ut energin i kroppen snabbt. Den har fungerat mycket bra och egentligen helt utan den känsla av sliskig söthet som man förr eller senare drabbas av med andra sportdrycker.

Så Maurten kommer det att bli i Helsingborg och till detta blir det Snickers-bitar att tugga på.

Så ser tankarna ut med månaden kvar. Positivt och bra!

Även om tvivel kommer att komma upp i huvudet när det väl närmar sig (det gör det alltid) så är det ändå skönt att har med sig allt bra in i den sista veckan och dagarna när nervositeten kommer att ifrågasätta både form, utrustning och annat som skulle kunna ha en påverkan.

Det hela handlar bokstavligen om målbilden att se sig själv forsa fram på upploppet längs med havet i Helsingborg tidig eftermiddag den första lördagen i september.

Före det gäller också att se sig själv på lätta ben följa 3.45-gruppen de första 3 milen. Ligga med utan att göra några egna onödiga försök att springa i täten eller före gruppen.

Sista dryga milen kommer det, alldeles oavsett, att handla om en kamp mellan hjärnan och kroppen. Hur länge ska jag våga gå med gruppen när hjärnan protesterar? Vad händer när/om jag släpper gruppen? Hur ska jag då hantera en eventuell ensamlöpning och hur lång kommer den att bli?

Jag tror att jag vet vilka bilder jag kommer att ha framför mig när det kommer till punkten att övervinna hjärnans vilja att inte fortsätta springa.

Jag tror att jag idag vet mer om vad en kamp verkligen handlar om och att sista milen i ett marathonlopp, som är frivilligt på alla sätt, inte är i närheten av detta.

Jag tror att det här är min möjlighet att göra mitt bästa lopp i livet!

Den här gången handlar det om att det får bära eller brista!