Att spänna bågen inför Helsingborg Marathon!
Uthållighet är nyckeln för att lyckas i ett marathon som motionär. Kanske låter som en självklarhet, men det är i alla fall den viktigaste nyckeln jag hittat.
Att klara av att springa tillräckligt långsamt första halvan för att sedan klara av att springa tillräckligt fort när tiden väl tar ut sin rätt i kroppen. Det är inte en fråga om det blir jobbigt och gör ont under sista dryga milen – det är en fråga om när man kommer till den gränsen. Om det är vid 30, 32 eller 34 km?
Ju sämre man lyckas med planen den första halvan av loppet desto tidigare når man gränsen för när smärtan sätter in. Dagen man har spelar givet också in men under normala förutsättningar är det planen och hur bra uthålligheten har tränats som avgör.
Under de marathonlopp jag sprungit har gränsen passerats vid lite olika tidpunkter.
Första gången i New York var upphaussat och delvis dålig förberedelse dagarna innan. Den dagen var inte i närheten av en toppdag och uthålligheten var inte upparbetad på det vis som borde varit minimum. Vid 28 km blev det jobbigt och sedan var det en kamp i 14 km.
Andra gången var något helt annat både mentalt och kroppsligt. En plan som följdes i det närmaste nitiskt, med gott om kraft kvar efter halva loppet och ända fram förbi passering 30 km. Det var först vid 32 km och ett högst nödvändigt stopp i buskarna som det jobbiga kom och sedan inte gav med sig sista milen.
Inför tredje gången, Helsingborg om 7 veckor, så har hela det här året handlat om att jag måste springa fler kilometer varje vecka för att har en mycket bättre grund att stå på och att dessa kilometer springs i ett lugnare tempo än tidigare. Den dagen det är dags kan det ändå gå åt helvete av en rad orsaker, men det ska inte hänga på att grundjobbet är gjort med en skör tråd som marginal.
Av 7 veckor kvar är det i min egen uppsatta plan ungefär halva tiden av detta som kvantitet kommer att vara i fokus. Därefter är det nedtrappning och kvalitet som gäller.
Halvårsmarkeringen har passerat både i månader och veckor. Den ökade mängden återspeglar sig med tydlighet i träningsdagbokens siffror som uppvisar en ökning i km med 50% jämfört med förra året och med 32% jämfört med året innan. Sett i tid ytterligare något mer: + 57 respektive 33% vilket också indikerar målet med lägre tempo på betydligt fler träningspass. Inte slita ut kroppen genom att springa fort alldeles för ofta.
Just nu känns benen en aning slitna efter en för min del extrem period av löpträning 17 av de senaste 21 dagarna. Dock ska sägas att de allra flesta av dessa har skett i högst moderat tempo och bara ett fåtal av löpta kilometer har gått i något vidare tempo.
I den lite tyngre delen av perioden fram till Helsingborg ingår nu ett par-tre långpass för att härda kroppen vid tanken på att springa länge. Kroppsligt är jag på banan och nu ska även huvudet med på rätt spår. Jag vet vilka mentala bilder jag kommer att ha med mig i Helsingborg för att ta mig förbi smärtan och tröttheten som kommer.
Tanken i Helsingborg är att sätta upp ett mål som innebär en förbättring jämfört med förra årets 3.59. Den gången sprang jag stora delar av loppet med de fantastiska farthållarna för 4 timmar vilket bidrog till avklarat mål den gången. När jag nu tänker mig att springa lite snabbare än detta men ändå inte så snabbt som farthållarna för 3.45 så är frågan vilken av farthållarna jag ska välja att följa från start?
Ska jag bygga upp en större buffert första halvan, med risk att det går för fort, för att veta att det finns en större marginal genom att följa 3.45 eller ska jag hänga på 4.00 första halvan för att sedan springa ”ifrån” den gruppen under andra halvan?
Eftersom tider är något som driver mig, och att jag inte vill hamna i ett vakuum mellan två grupper i ett så långt lopp som det ändå handlar om, så lutar det ändå åt att jag kommer starta med 3.45-gruppen och så får dagen och känslan avgöra vad som är möjligt – hur länge det går att gå med den gruppen?
Har jag min bästa dag kanske det håller att gå med hela vägen. Är det en normal dag är det rimligt att landa mitt emellan 3.45-4.00. Går det sämre än så blir det dels en rejäl pina och säkert en tid runt 4 timmar eller sämre. Men med tanke på att jag har klarat SUB 4 timmar så har jag inte egentligen något att förlora på att spänna bågen och att dessutom göra det med hjälp av dom grymma farthållarna i Helsingborg Marathon!