Varvet närmar sig för femte gången

2013 var det med en enorm bävan och lika stor tyngd på mina axlar som jag skulle springa Göteborgsvarvet för första gången. 21 km var enormt långt för mig och jag visste egentligen inte fullt ut vad jag gav mig på.

2017 är det något helt annat. Det är femte gången i Göteborg, sjunde totalt, och jag vet nu hur toppar och dalar ser ut både inom en halvmara och mellan olika lopp. Varje halvmara sedan maj 2013 har lagt en liten bit ytterligare till erfarenheten att i alla fall ha möjligheten att göra det bättre nästa gång.

Utan att veckla in sig i detaljer som dagsform och väder, som givetvis är en stor faktor, så är det helt överskuggande i en bra plan att hitta rätt tempo i loppet. Till att börja med måste det gå tillräckligt långsamt första 5 km för att inte kraften ska ta slut redan där. Det låter enkelt men är ack så svårt att klara i praktiken när startskottet går och man dras med i tempot av alla runt omkring en. Inte minst första 2 km gäller att tänka att springa l å n g s a m t.

I Göteborgsvarvet tror jag att man kan säga att loppets första kritiska läge är hur fort det gått fram till Älvsborgsbron och att ha lyckats ta sig dit och över till Hisingen och känna sig pigg.

Oavsett hur fort du sedan har tänkt dig att springa hela varvet så handlar det om att hitta ett jämnt tempo som går att hålla kilometer efter kilometer. En grundplan för detta ska man utan tvekan ha före loppet, med ett utgångstempo som är moderat, och därefter kunna springa på så inte minst under hela den långa och dryga delen på Hisingen fram till Göta Älvbron.

Vid denna andra bro kommer det andra kritiska läget i loppet. För oavsett om du har lyckats hålla din plan, och fortfarande efter 14-15 km är ganska pigg, eller har tryckt på för mycket så väntar nu hela den långa stigningen från Nordstan och upp till Götaplatsen.

För vad man än har fått för sig i förväg så är det just en stigning det handlar om. Det lutar inte mycket men det lutar uppför hela vägen och blir på slutet ytterligare lite större lutning. Är man trött innan detta så väntar här den allra värsta utmaningen i Göteborgsvarvet. Även om man har krafter kvar så gäller det att fortsätta springa smart och hålla sin plan.

När man väl rundar uppe  vid Götaplatsen, dricker lite och får svalka sig med en vattendränkt svamp, så vill jag påstå att man har klarat av det allra värsta under varvet. Visst återstår det uppförs-partier även sista 4 km men med vetskapen om att ha klarat av två broar, hela Hisingen och Avenyn plus att målet ändå närmar sig så går det lite enklare att framkalla dom sista krafterna för att ta sig hela vägen till Slottskogsvallens löparbanor och målgången.

Mina egna varv har bestått av två plus- och två minuslopp.

Första och fjärde gången var mer eller mindre fruktansvärda. Första gången pga stor oerfarenhet och extrem hetta. Fjärde gången pga illamående från 12-13 km och in i mål.

Andra och tredje gången genomfördes med högt uppsatta personliga mål som i båda fallen uppfylldes. Andra gången under 1.50 och tredje gången under 1.45 och i båda fallen med en bra känsla genom varven.

Trots två varv med bra känsla så tror jag inte att något av dessa varit det bästa varvet jag kan springa. Det närmaste en perfekt genomförd halvmara jag gjort är den i Halmstad 2014 på 1.41 och med en enormt skön upplevelse från start till mål. I Borås 2014 gick det ännu lite snabbare – dock inte med samma sköna upplevelse.

Nu går det inte att jämföra varken Halmstad eller Borås med Göteborgsvarvet, som i grunden är en mycket tuffare bansträckning, och jag tror inte att jag kan springa på ner mot 1.40 i Göteborg. Men att det med alla bitar på plats är möjligt att göra det en bit bättre än 2015 är jag helt säker på.

Återstår att se om den dagen infinner sig om dryga 3 veckor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »