Det är löpare jag är!

Det där med målsättningar och motivation är viktigt för att hitta rätt drivkraft för mig att träna på regelbunden basis.

Löpningen har sedan 2010 varit min drivkraft och den har tagit mig steg efter steg framåt i en positiv utveckling över de här åren. Sedan har motivationen varit lägre vissa perioder men nya målsättningar har lyft det hela igen.

Den allra största dippen kom efter NYC Marathon i november 2015. Efter det var det ganska tomt vilket i sig inte var så märkligt med tanke på hur länge det funnits framför ögonen på varje träningspass.

Även efter Helsingborg Marathon i september förra året gick motivationen ner rejält i några månader innan jag tog tag i det hela igen med en ny satsning mot Helsingborg även i år som den stora moroten.

Med detta har slutet på 2016 och början på det här året varit den överlägset starkaste vinterträningsperioden av alla sedan 2010 samtidigt som det sker med ett helt annat innehåll än tidigare år. Det är två löpbands-pass i veckan kompletterat med ett långpass utomhus på helgen. Löpbands-passen ersätter dom mörka, kalla och i ärlighetens namn rejält trista utomhuspassen på kvällarna. Kanske inte lika effektfull löpning alla gånger men kontinuiteten i att få till det den vägen utan att anpassa sig till snö och is har definitivt gjort gott.

Långpassen sker i ett betydande lägre tempo än tidigare. Allt för att mer skapa just långpass snarare än att stressa upp tempot successivt som allt för ofta varit fallet och med förslitningar och skadekänningar som resultat. Nu är det med en helt annan känsla av pigghet som jag tar igen mig dagen efter ett långpass.

Mellan varven har jag haft tankar om att utöka repertoaren och skapa mig själv förutsättningar för att kunna sätta upp ett mål om att ett vackert år kunna ge mig på En svensk klassiker. Dom tankarna har funnits där även under hösten 2016 och jag kom så långt som att planera för att faktiskt lära mig simma på riktigt.

Nu är jag nog ändå inne på att det där med en klassiker är något jag aldrig kommer att ge mig på. Varken simningen eller cyklingen är något som lockar mig att lägga ner så mycket tid på som det kommer att krävas för att ge mig den rätta chansen. Möjligtvis är Vasaloppet det som, vid sidan om löpningen, mycket väl ändå kan bli ett mål om något år. Det återstår att se, men simningen som min brorsdotter skulle lära mig lägger jag i malpåse.

Huvudanledningen är nog ändå att jag ser de där nya utmaningarna och målen med löpningen som jag behöver.

Mitt nya sätt att lägga upp löpträningen på ger mig en grund att ta med mig in i våren och sommaren som jag aldrig varit i närheten av. Med bibehållen kontinuitet och periodisering av veckornas innehåll, kombinerat med en viss anpassning för inplanerade lopp, så kommer jag inför Helsingborg Marathon i år att ha löptränat 30 % mer än inför förra året. Även om det skulle ske avsteg från en så långsiktig plan vissa veckor så handlar det oavsett om en avsevärd skillnad jämfört med 2016. Ser man på tränad löptid så kommer den rimligt, med tanke på långsammare långpass, att ha ökat ännu mer.

Egentligen är detta inget som pekar på att jag tränar/kommer att träna mycket i en jämförelse. Det visar bara att jag har legat på en minimal nivå för att genomföra så långa lopp som ett maraton. För att slippa lida lika mycket och ha mer kraft kvar sista fjärdedelen av ett maraton är det framför allt mer tid i träningsspåret innan som jag behöver få till.

Så förhoppningen med allt detta är att i september ha skapat förutsättningar för att kunna genomföra Helsingborg Marathon ännu mer stabilt, lite snabbare och med mindre lidande än vad jag gjorde 2016.

Runt hörnet finns redan andra tankar både om lopp jag har sprungit tidigare och sådana som jag sagt att jag aldrig ska springa…