Berättelsen om mitt NYC Marathon 2015

Det kommer att bli en lång text det här…

Snart har det gått en vecka sedan genomförandet av NYC Marathon som varit mitt mål under så lång tid.

Någonstans har det, just beroende på vilket lopp det var jag valde, funnits en ganska stor press inom mig. Inte bara att genomföra själva loppet som sådant utan att ens ta mig frisk och skadefri dit för att ens kunna göra det. Det hade inte krävts mer än en förkylning för att spoliera möjligheten till detta dyra nöje.

En första anmälan till Springtime skedde redan i början av december 2013 och där någonstans började hela resan. Från tidigt i våras har allt varit bokat och klart till en kostnad som utan några jämförelser gör dessa fem dagar i New York till de dyraste i mitt liv. Mer om kostnaden senare.

Själva förberedelsetiden med träning och insamling av fakta och annat som kunde skapa en så stor trygghet som möjligt för mig har fungerat väl. En stegring av träningen sakta men säkert över tid utan att ta några dramatiska och för stora kliv har skett utan att jag har dragit på mig någon enda skada av allvarligare art. I allt det man tar till sig om hur mycket man måste träna så har jag säkert ändå legat i underkant av vad som är nödvändigt. I all den information som finns att tillgå från personer som sprungit tidigare finns det mycket att hämta.

Mitt lopp genomfördes i en mycket trevlig temperatur runt 15-17 grader och den köld som jag var så rädd för före var aldrig en faktor. Så just kylan fick jag som tur var slippa.

Resan började tidig morgon torsdag 29 oktober. Skjuts till Landvetter av min granne Johan och avfärd till Arlanda 07.05. En väntan på 2,5 timme innan SAS avgång till Newark gick iväg. En ganska seg flygning. SAS briljerar inte direkt med sitt nöjesutbud på planet. Gamla filmer och enstaka avsnitt av halvdåliga serier. Smidig inpassage genom alla kontroller på Newark och en lika smidig tur in till Hotel Belleclaire på 77th on Broadway.

PA305788

Vädret i NYC var sommarlikt med 22-23 grader och skön sol. Efter att ha lämnat upp allt på rummet tog jag direkt en promenad rakt över till Central Park, passerade in i parken, gick förbi söndagens målområde och stannade till vid Strawberry Fields och Imagine-plattan som finns där till minne av John Lennon som bodde, och blev skjuten, i Dakota Building rakt ut därifrån på Central Park West. Solen gick sakta ner och jag tog mig tillbaka mot mitt hotell. På vägen dit var jag förbi på Fairway Market, en livsmedelsaffär, och införskaffade frukt, nötter, knäckebröd, ägg på påse och en rad andra nyttig saker att äta. Mina bröder Daniel och Peter reste över separat med Finnair och ankom till sitt hotell Pennsylvania nere vid Madison Square Garden senare på kvällen. Med tanke på tidomställningen blev det inte förrän på fredagen vi mötte upp varandra. Fredag morgon och jag vaknade tidigt. Fick vänta in tills klockan blev åtta innan jag påbörjade promenaden från 77th till 33rd och bröderna hotell. Knappt fyra kilometer i ett lika strålande väder som ankomstdagen. Jag fick ta av mig kläder på vägen för att inte svettas ihjäl. Från 33rd strett gick vi rakt västerut för att besöka nummerlappsutdelningen på Javits Center. Till nummerlapparna är det också en stor mässa med allt man kan tänka sig för löpning. Asics som är huvudsponsor för loppet hade den största kollektion av specialmärkta träningskläder jag har skådat. Tyvärr var också prislappen därefter och jag nöjde mig faktiskt med den tröja som ingick i själva startavgiften. En kort sväng på mässan och sedan vidare på vår fredagspromenad söderut. PA305805PA305807

Vi passerade i tur och ordning The Highline, Starbucks på 15th street, Chelsea Market, vidare genom Greenwich till Washington Square Park och en ganska sen pastalunch i Little Italy. Ölen jag drack där hette Root Beer (Ale with the taste och spices) och hade den mest annorlunda smak jag testat på just öl. Eftersmaken påminde om tandkräm. Untitled

Resten av eftermiddagen fortsatte söderut med Century 21 och Battery Park innan vi inställde oss för inplanerat besök i One World Trade Center vid solnedgången klockan sex. Observatorievåningen där öppnade tidigare på sensommaren. Själva hissen upp dit gick i ett svep och allt gick så fort att det kändes som hela huvudet lossnade. Inne på observatorievåningen är det ett inglasat våningsplan man kan gå runt och se ut över Manhattan och angränsande områden i alla väderstreck. Mycket folk och alla har inte samma syn på varför rutorna med utsikten finns där. De satt istället med ryggen vända mot utsikten och käkade munkar och muffins…

Jämfört med Empire State Building och Top of the Rock, som jag tidigare varit uppe i, så var detta en modernare variant men med avsaknad av att vara utomhus att njuta av utsikten.

PA315836PA315869PA315887

Efter detta tog vi tunnelbanan upp till Penn Station och käkade ytterligare en pastamiddag. Den här gången på Andrews Coffee Shop alldeles i närheten av brödernas hotell. Sedan en taxi upp till mitt hotell. Lördagen inleddes med en nervös väntan med Sveriges Radio på för att höra om Blåvitt skulle vinna SM-guldet eller inte. Tyvärr gick ju det mesta fel där och ytterligare en andraplats… Daniel och Peter mötte upp mig vid mitt hotell för en förmiddag i Central Park. Fortsatt grymt väder även om vinden nu var lite kallare. en fika i parken och en långsam promenad igenom den till skylten som annonserar mile 25 i NYC Marathon. En dag kvar tills jag skulle passera där.. . Untitled
Untitled

Lunch och en eftermiddag med shopping innan ytterligare en pastamiddag och ganska tidig hemgång för min del. Alla saker som skulle vara med mig tidigt på söndagsmorgonen radades upp systematiskt i olika högar. Mat att ta med förbereddes, klockan laddades och allt kändes under full kontroll möjligtvis med undantag för den lilla detaljen att vakna i tid. Untitled

Bussen skulle avgå från närliggande Hotel Beacon 05.30 vilket innebar väckning 04.30. Dock var det ju så att man i NYC ställde om till vintertid just den här natten och jag vågade inte lita på att min iPhone ställde om automatiskt så även hotellet fick lägga in en väckning på rätt tid.

Det visade sig inte vara något problem. Jag vaknade av mig själv 04.00 och var klar i god tid för en kort promenad till Beacon. Plats på första bussen som gick iväg i mörkret. Det visar sig också återigen hur liten världen är när en kille frågar om platsen intill mig är ledig och han visar sig vara min lillebror Daniels VD på Skydda. Han bor i Stockholm och är i Ulricehamn ibland. Han har hört att min bror ska över för att kolla på mig och vi hamnar på samma buss intill varandra.

Smidig busstur ut till Forth Wadsworth där startområdet är. En promenad på tio minuter från bussen till säkerhetskontrollen in till området. Där inne finns olika områden för grön, orange och blå wave (startgrupp). jag hade orange men valde ändå halmen för det gröna området att lägga mig på och ta det lugnt.

Fortfarande här är jag fantastiskt lugn med tanke på vad som väntar. Allt känns under kontroll och jag äter lite, dricker lite, går på toa ett par gånger innan det är dags att på allvar förbereda sig för inpassage i Orange Wave B med start 10.15.

Lugn laddning på halmen i startområdet

Precis innan jag ska gå in där havererar mitt vätskebälte som jag tänkt mig springa med. Gjorde det fullkomligt omogna draget att klippa av banden, som jag tyckte var för långa, kvällen innan och nu visade det sig att dom var för korta med resultatet att banden åkte ut ur själva fästet. Där i fanns både vatten och olika energitillskott (Shot blocks, gel och bars). Som tur var hade jag även ett Flip Belt på mig, som enbart var tänkt för mobilen, och detta fick jag nu fylla med allt från vätskebältet utom vattenflaskorna som fick kasseras. Vandringen fram till startlinjen gick långsamt. Väntan där gick bra. Jag tog en del bilder och knöt om skorna innan det var dags. Först USA:s nationalsång och därefter dags för starten med Frank Sinatra och New York, New York i högtalarna. Rysningar över hela kroppen! Gladare...

Starten uppför Verrazano-Narrows Bridge gick iväg ganska långsamt. Första km på 6.30 vilket var långsammare än vad jag trodde skulle vara ”möjligt”. Sedan gick det snabbare när det väl bar nedför från bron och in i Brooklyn. För min del kändes det lite segt i benen redan från start vilket i sig inte är så konstigt om man drar iväg utan uppvärmning. Dock var även pulsen betydligt högre än den borde vara för det tempot det handlade om. Ja; jag sprang snabbare än jag tänkt mig att göra men det borde inte påverkat mig så mycket. Jag fick se till att tempot sänktes så att andra milen gick långsammare.

På höger sida av bron springer blå wave

Det gick så pass mycket långsammare än vad det skulle behöva göra för att ha en chans på SUB 4 timmar. Passage efter halva loppet på 1.59:40 indikerade att det skulle bli en övermäktigt uppgift och mitt fokus övergick redan där till att anpassa farten för att inte gå in i väggen och inte ens kunna ta mig runt på ett värdigt sätt. Skiftet på fokus fungerade bra. Jag kände mig helt okej fram till, och över, Queensboro Bridge och in på 1th Avenue runt 25-26 km. Väl inne på 1th handlar det om en extremt lång raksträcka som till stor del går lite uppför till Harlem och Bronx. Inga problem att ta en high five när man ville!

Runt 28 km blir det tuffare ändå och efter vändningen i Harlem och Bronx, från 33-34 km, handlar det bara om pannben och att kämpa kilometer för kilometer.

Jag hade redan från starten druckit på varje station (varannan kilometer) där jag tagit vatten varannan och sportdryck varannan. Detta tillsammans med Shot Bloks och bars. Från strax efter 30 km handlade det om både sportdryck och vatten på varje station och från 34 om att gå igenom vätskestationerna för att få i mig så mycket som möjligt.

Här är det en lång seg stigning och det börjar bli kämpigt

Det största problemet var ett enormt tryck på ovansidan av fötterna som hämmade mig rejält inte minst när det gick nerför. Sannolikt har jag knutit skorna för hårt utifrån vad jag brukar vid betydligt kortare distanser. När jag väl kom upp i närmare 3 mil och däröver svällde fötterna ytterligare och trycket blev smärtsamt.

Trots smärtan och tröttheten fanns det aldrig någonsin en tanke på att börja gå, mer än vid vätskestationerna, eller att jag skulle skita i det helt. Visst funderar man vad i helvete det är man håller på med, men tanken att inte genomföra fanns aldrig i mitt huvud.

En annan mentalt jobbig sak sista milen var att min klocka pep för ny kilometer tidigare och tidigare jämfört med banmarkeringarna. Man springer ju inte helt rakt och på ett maraton blir det en bit längre efterhand. När jag passerade 40 km på min klocka var det 300 meter kvar till officiell passering och väl i mål närmre 400 meter längre sträcka jag sprungit.

FILE0087

Inne i Central Park och hela den sista dryga kilometern var det enorm mycket publik som hejade. Många löpare stod vid sidan och stretchade ut sina krampande muskler men jag slet mig vidare hela vägen in i parken och mot det hägrande målet. Väl över mållinjen var jag så stel och trött att bara en höjning av armarna över huvudet kändes som ytterligare 5 km löpning.

Jag stapplade framåt sakta men säkert. Fick min hett eftertraktade medalj och blev fotograferad med denna runt halsen.
Den välförtjänta medaljen som jag jobbat så länge för att nå

Eftersom jag valt ”No bag” vid starten, vilket innebär att ingenting transporteras till målet, så skulle jag ha en snabbare väg ut ur parken än de som valt att kunna hämta ut saker. Dock visade det sig att den snabba vägen inte var vare sig snabb eller kort. Uppskattningsvis ett par kilometer i parken och på Central Park West innan jag fick min tjocka poncho. Nu var det ju inte speciellt kallt men om det varit det vet jag inte riktigt hur tanken var med ”fast exit” utan egna kläder att byta till? Dom som lämnat in saker fick en tunn foliefilt men hade säkert ett part kilometer till att vandra. Jag mötte upp mina bröder vid 77th street intill parken.

En långsam vandring på en dryg kilometer till mitt hotell där en dusch och lite liniment på benen faktiskt gjorde underverk. Förutom smärtan ovanpå fötterna hade jag inte ont någonstans. Inte en enda blåsa på fötterna, vilket brukar komma oavsett sträcka över en mil, och inte heller i övrigt något som smärtade.

En kort, kort promenad i närområdet till restaurangbesök sittandes utomhus 1 november i eftermiddagssolen som sakta gick ner. Angus Burger, fries och ett par Mermaid Beer. Att jag sedan var rejält trött och fick se till att komma i säng ganska tidigt på kvällen kan jag faktiskt leva med.

Dagen efter var avresedag hem igen. Oförskämt pigg i kroppen. En promenad på ett par-tre kilometer och några sista inköp innan väntan på buss till Newark, väntan där och flyg hem till Sverige igen. Inte ens flyget hem, som jag lite fasat för ett dygn efter en mara, var någon större påfrestning och faktum är att förutom en viss träningsvärk i låren första dagarna hemma har jag inte känt mig det minsta sliten.

Med tanke på den långa period jag haft det här i tankarna och planeringen så har det passerat på ett grymt kontrollerat och bra sätt. Självfallet är jag nöjd med att ha klarat av det. Tiden är jag också överens med även om jag vet och känner att det en bättre dag hade varit en fullkomlig rimlighet att ha kunnat springa minst 10 minuter snabbare. Kanske påverkade många kilometers promenerande på Manhattan dagarna före en del men samtidigt ingick ju det i dealen på något vis. Kanske borde jag stannat till redan när jag kände att trycker över fötterna började smärta och släppt på snörpningen, men nu gjorde jag inte det och kanske skulle en högre fart längre in i loppet ha gjort att jag fått gå sista kilometrarna istället. Jag har också varit lite rädd för att känna en stor tomhet efter att ha klarat mitt mål.

Av det känner jag nog mest en lättnad och sakta men säkert under veckans gång har jag snarare börjat fundera över i vilket maraton jag ska göra en betydligt bättre tid än det här. Kanske i Berlin eller Amsterdam? Faktum är att jag idag nästan är lite sugen på att springa en runda igen.

Arrangemanget TCS New York City Marathon är ju en enorm sak med tanke på att en av världens största städer påverkas en hel dag. Låt vara att det är en söndag, men ändå. Under själva loppet är det ett stöd längs med hela den långa banan genom The five boroughs som jämfört med exempelvis Göteborgsvarvet, där alla säger är ett lopp med ett så enormt bra publikstöd, som gör att dom kan slänga sig i väggen.

Att ta en high five längs NYC marathon var bara ett val för en själv när och hur ofta man orkade och jag vet inte hur många ”Go Fredric!” eller ”Go Sweden!” som jag fick lyssna på. När man känner en trötthet är det bara att söka ytterkant på gatan nära publiken för att boosta sig själv för en stund.

Före och efter loppet däremot har arrangörerna en hel del att fundera över i sin organisation. Visst är det en annan säkerhet i USA än på många andra platser men ordningen in till startgrupperna vara dålig och efter målgången var det på samma gång en stress från arrangörerna att alla skulle passera framåt så fort som möjligt samtidigt som utdelningen av foliefiltar och påsar med dryck och mat var enormt dåligt uppstyrd.

Den långa vandringen för att få sin fleeceponcho har jag redan avhandlat.

Ser man till researrangören Springtime Travel så fungerar det mesta utan några problem. Egentligen inga alls faktiskt. Dock är det ju så att det går inte att komma ifrån hur Springtime på ett för egen vinnings skull effektivt utnyttjar sin ställning i Sverige som officiell partner till NYC Marathon och sätter en prislapp på flyg och hotell som inte är i närheten av att vara rimlig. För egen del är kostnaden för det hela inkluderat flyg SAS, transfer till/från Newark och enkelrum på Belleclaire i runda slängar 25 000 kronor. Till detta kommer startplatsen med buss ut till starten som går på ytterligare ca 5000 kronor. Ser man till det sistnämnda finns det inga konstigheter kring det.

Så ser prislappen ut helt enkelt. Men kikar man på resa och boende så kan alla med någon kunskap om vad det kostar att flyga till New York och bo på hotell där fyra nätter är något som utan tvivel kraftigt kan ifrågasättas. Ser man på någon form av rimlig prislapp för det jag betalt 25 000 för så skulle det utan några tveksamheter gå att lösa det för 10 000 kronor mindre utan att på något vis påverka vare sig kvalité eller annat.

Det är enormt synd att en så stor upplevelse kostar så mycket mer än vad den skulle kunna göra om Springtime inte stoppade så stora pengar i egen ficka. Då ska ni vet att jag valt ett av de allra billigaste hotellen de erbjuder ändå…

Nu var ju detta en engångsgrej och jag har försonat mig med prislappen sedan länge även om det ändå är svårt att inte bli lite irriterad. Skulle jag få för mig att genomföra ett andra NYC Marathon någon gång så skulle det få ske genom att jag får en startplats i lotteriet och bokar allt runt omkring själv. Totalt sett var det en resa på många sätt. Iväg på egen hand, grymma dagar med min minsta lillebror och min största storebror, en egen planering kring loppet som ändå fungerade i stora drag även om tiden kunde varit lite bättre och en stor lättnad och tillfredsställelse nu efteråt.

Jag kommer utan tvivel att fortsätta springa men jag kommer inte att göra det genom att fortsätta öka på distanser och den tid det tar. Min träningsnivå är den nivå jag har kommit upp i nu. Mer har jag varken tid eller ambitioner för att lägga ner. Med detta sagt innebär det inte att jag prestationsmässigt tror mig ha nått toppen. Jag är helt övertygad om att kunna springa alla distanser från 5 till 42 km snabbare än vad jag gjort än så länge. Jag vill springa Lidingöloppet 30 km nästa år för att få klart för mig om det är jämförbart med ett marathon. Jag hoppas det blir en riktig vinter så att jag får åka en hel del längdskidor . Jag kommer dock inte att springa några ultralopp som jag i ren naivitet trott mig vilja göra tidigare.

Att ha kunnat bocka av något som jag både drömt om och sagt att jag skulle genomföra är en stor tillfredsställes. Att jag ändå känner att det finns saker som kunde gått bättre ligger nog mest i min analyserande natur.

– – – – – –

 

En bildsammanfattning av själva loppet finns också här:    TCS NYC MARATHON 2015

 

 

Andra bloggar om NYC Marathon: 1, 2, 3, 4, 5, 6    

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »