På väg

Att äntligen vara på väg rent fysiskt mot ett mål som har funnits med mig så länge känns både självklart och lite skrämmande på samma gång. 

New York Marathon har varit ett mål längre än min fem år gamla återupptagna löpning. Att springa ett marathon, om jag någon gång skulle göra det, skulle ske just i NYC. När jag väl började springa igen kom just det ganska snart upp som något realistiskt genomförbart. 

Anmälan till det jag nu är på väg till via morgonplanet till Stockholm skedde för snart två år sedan. Därefter har det gått från avlägset spännande till nära och lite mer skrämmande. 

Bara det här att resa utanför Sverige utan att ha med sig familjen är annorlunda. Jag har faktiskt aldrig gjort just det tidigare, utan någon jag känner, och de senaste tio åren har alla utlandsresor varit med barn från 1 år och uppåt. Runt jorden och tillbaka till verkligheten. Nu är jag bokstavligen ensam hela vägen till NYC där jag sluter upp med mina bröder imorgon. Jag är ensam på rad 29 på SK144. 

Nervositeten har funnits i magen senaste dagarna. Raspet i halsen i tisdags kändes jobbigt men försvann igår igen. Sista stressiga jobbdagen slutade på ett lugnt och strukturerat sätt. 

Att nu vara på väg för att genomföra något som ändå måste kallas för ett stort livsmål är tillfredställande och jag ska göra allt jag kan för att verkligen uppleva allt på bästa sätt. 

Nu; frukost i väntan på flyget till Newark!