Hur tänker man om ett antiklimax inträffar?

46 dagar kvar.

Genrep på lördag med en halvmara i Borås och Kretsloppets 21 km.

Efter det någon vecka ytterligare med lite längre distanser och sedan gäller det att smyga sig igenom återstående tid fram till 1 november.

Ska jag döma av hur enormt stel jag är i låren idag trots att jag inte sprungit sedan i lördags så får nog ambitionerna på lördag sänkas med ett par hack. Sprang visserligen 9 km för några timmar sedan men i ett högst moderat tempo. Oklart hur jag kan vara så stel utan att ha tränat på fyra dagar. Men det kanske är det som är problemet…

Med tanke på att alla planer är under så bra kontroll dom bara kan vara så kan man lätt falla in i andra tankar som inte är lika angenäma. Tänk om det händer något som gör att jag inte kan springa i New York? Tänk om jag blir sjuk eller stukar foten några dagar före loppet?

Samtidigt går det ju inte att gå runt och ta ut något som i sammanhanget skulle vara en katastrof med tanke på hur länge just den där dagen har funnits i planen. Det vore ju ett antiklimax av högsta rang och dessutom ett jävligt dyrt sådant.