När glädjen hamnar i skuggan av för mycket självransakan

Drivkraft kan se ut på många sätt och anledningen till att man aktiverar sig med någon form av idrott har lika många orsaker. För egen del handlade det om att åter igen göra något jag höll på med för många år sedan när jag väl kom igång med löpningen igen.

Efter att först ha sett till att ens komma igång, vilket är den kanske svåraste nöten att knäcka för många, så har det hela tiden under de senaste 5 åren handlat om att jag behöver personliga mål som driver mig och min träning framåt.

För mig är det tider som i första hand är målen. I början med lite för stort fokus på att prestera tider varje gång jag gav mig ut, vilket ledde till skador. Detta har successivt övergått till en mer långsiktigt fokus på att med variation skapa förutsättningar för att prestera bra vid givna tillfällen vilket oftast handlar om ett lopp som ska avverkas. Inom det långsiktiga finns också andra måltider som jag tar sikte på, men dessa angrips utifrån dagsform och känsla i kroppen snarare än att det sker på ett givet datum.

Med tanke på att åldern tar ut sin rätt när det handlar om fysiska prestationer så vet jag att toppen av min prestation ligger relativt nära i tid. Utan att veta om det handlar om 1, 2 eller 5 år framåt i tiden så kommer det snart till en punkt när det inte varje gång ett stort mål ska angripas går att förvänta sig att det blir bättre än förra gången.

Som det har sett ut så har jag med något litet undantag presterat ett bättre resultat vid varje jämför utmaning:

Kretsloppet 10 km: 2011 – 52:11, 2012 – 47:32, 2014 – 44:08

Blodomloppet 5 km: 2013 – 23:02, 2014 – 22:33, 2015 – 21:58

Göteborgsvarvet 21 km : 2013 – 2.04:11, 2014 – 1.48:38, 2015 – 1.44:48

Det är kraftiga förbättringar som, utifrån mina förutsättningar, har skett på dessa lopp där banan varit densamma. Där emellan finns det en lång rad andra måltider som har sett samma utveckling.

Att det finns ytterligare rimliga tidsmål att sätta upp är jag helt övertygad om. Jag har inte i något av ovanstående lopp gjort det perfekt genomförda loppet. Det närmaste ett perfekt lopp jag har varit är Prinsens minne 21K i höstas (1.41:08).

Men någonstans så kommer givetvis även den rimliga tanken om att allt har sin tid och sina begränsningar in när man fyller 45 om en månad. Frågan då är vad målsättningar om ständigt förbättrade tider ska ersättas med för att motivera mig själv att fortsätta springa?

Just nu ligger utmaningen i att vara fysiskt förberedd för att genomföra mitt första marathon i november. Jag hoppas att New York Marathon ger mig en så ultimat upplevelse av att springa den sträckan att jag inte behöver utmana mig själv mer än en gång.

Samtidigt vet jag hur min hjärna nästan direkt efter ett lopp börjar att bearbeta vad som kunde gått bättre snarare än att verkligen njuta av hur bra jag verkligen presterat. Någonstans i det finns också ett problem när det inte går att njuta av stunden så som man egentligen borde göra.

Springer jag Göteborgsvarvet 3:50 snabbare än förra året så borde det ge en större tillfredsställelse istället för att peka ut vad som kunde gått bättre. Fel skor och lite för snabb start var den direkt bristlistan jag hade i huvudet den 23 maj. Efter Kretsloppet på drygt 44 minuter var känslan att en lite lugnare start hade resulterat i en bra bit bättre tid. Likadant i måndags efter Blodomloppet.

Jag vet inte om det handlar om krav på mig själv i den bemärkelsen. Jag känner mig aldrig osäker eller pressad före en start. Istället är det kanske en fråga om inställning och att lyckas leva med prestationen i nuet mycket bättre än vad jag gör. Kort sagt; utifrån min egen förmåga och förutsättningar borde jag vara mycket mer stolt och nöjd med vad jag presterat än vad jag har varit. Tankar på brister och jämförelser med andra (som egentligen är helt irrelevanta) har tagit för stor plats.

Det handlar om att vända på det hela i samband med de utsatta målen. Njuta av prestationen som sker för att i sinom tid fundera igenom vad som skulle kunna göra det ännu bättre nästa gång.

Kanske handlar det om att allt aldrig kommer att stämma till hundra procent och att det skapar drivkraften att fortsätta hitta sätt att nå ännu längre? Istället för att slå sin egen tid på Göteborgsvarvet med 3-4 minuter kanske det handlar om att göra det med några sekunder eller att man till sist vill göra det lika bra som förra gången?

Som statistiknörd går det alltid att hitta något nytt att mäta sig själv emot!