We are the heroes of our time!

Lördag i maj. Pingstafton och bröllop för en del. Vissa väljer att först springa 21 km innan man gifter sig. De allra flesta av oss andra 47 000 människor som kom till start i 2015 års Göteborgsvarvet tyckte att det räckte med anspänningen, utmaningen och utmattningen som det innebar att bara springa.

För egen del var det tredje gången och ett år när jag inte kände någon press att ta revansch för ett misslyckande. Istället handlade det för mig om att försöka följa en plan för att genomföra ett väldisponerat lopp och orka spurta på slutet. Målet som fanns i mitt huvud och som utlovades på förhand var att ta mig under 1 h 45 minuter.

Vädret stabiliserades mer och mer fram till lördagen och 14-15 grader med strålande sol var egentligen ganska bra även om lite moln inte hade skadat.

En stabil start, något snabbare än tänkt, och en snabbare fortsättning på Hisingen gjorde att jag låg en bra bit under tempot för 1.45 efter halva loppet. Dock hade jag redan vid 7 km börjat känna blåsor på vänster fot och efter en mil även på höger fot. Även om det inte var en smärta på det viset påverkade det löpningen en del – inte minst på de mer ojämna partierna.

Den allra jobbigaste stigningen är utan tvivel Göta Älv-bron följt av den sega, sega stigningen uppför hela avenyn. Där blev jag trött och tappade det mesta av den tid jag hade samlat på mig tidigare i loppet. Sista fem blev en kamp mot målet men jag lyckades med 12 futtiga sekunder ta mig under måltiden när jag passerade linjen inne på Slottskogsvallen på 1.44:48.

Vid sidan om mitt eget lopp, där jag hade lovat mig själv att njuta mer än tidigare år vilket jag i alla fall gjorde första halvan, så är det givetvis en löparfest av rang när 47 000 människor springer samma sträcka. 30 startgrupper går iväg mellan 13.00-16.00 och stilarna och tempot varierar på alla tänkbara sätt. Att springa runt på en timme så som segraren gör är både imponerande och obegripligt på samma gång. Att ta sig runt på 3 timmar eller mer är i sig lika imponerande att bemästra.

På något vis tycker jag ändå att det är en manifestation i att det faktiskt går att utifrån sin egna förutsättningar prestera något som är beundransvärt.

En sak som jag ändå, efter tre genomförda lopp, har lite svårt att förstå är att stämningen runt banan är så enorm och att publiken lyfter fram löparna. Det är möjligt att jag haft otur tre gånger på raken men jag kan i ärlighetens namn inte skriva under på den känslan mer än på ett fåtal platser runt banan.

Ska jag nämna en negativ sak från det här året så är det min upplevelse av betydligt fler smalare passager, och med detta mer trängsel, upp längs avenyn. Mycket mer kryssande och anpassning av sin löpning där än tidigare år.

Just nu, ett par dagar efter loppet, har jag träningsvärken från Mordor i låren och ett par fötter med läkande blåsor. Slutsatsen är att mina nya Adidas-skor var fel val i lördags och frågan är om jag vågar använda dom på några längre sträckor framöver?

Nu är tanken att min träning ska övergå till fullt fokus på distans och den dubbla distansen mot i lördags. Dock blir det inga längre distanser på någon vecka. Först 5 km i Blodomloppet om en vecka.