Löpning är en drog som skapar nya utmaningar

Det är märkligt hur något som kan vara så jobbigt som att träna, och inte minst springa, kan bli något som man saknar så och som ger värsta boosten när man väl får ge sig ut igen efter ett så kort, men ofrivilligt, uppehåll som den här veckan.

7,5 km i 5,30-tempo på lätta ben och utan någon matthet i kroppen som bara var skönt och behagligt där och då in i skymningen med vackra vyer över Bollebygd. Sedan blir det lätt kluven upplevelse om man kombinerar detta med Kristoffer Triump, Värvet och hans samtal med Kristian Gidlund.

Jag har hört, läst och sett det mesta med Gidlund genom åren och har precis som så många andra påverkats starkt av hans öde. Samtidigt har vissa saker inte kommit under huden på mig lika mycket som annat, men samtalet med Triumf i Värvet är en av dessa som verkligen kryper under huden och mitt under en underbar löprunda framkallar så jobbiga känslor, bilder från minnet och tacksamhet över att vara frisk. I jämförelse med Gidlunds sommarprat är den här podcasten mästerlig och omöjlig att värja sig ifrån.

Det där med att sätta upp personliga mål och hela tiden försöka hitta nya saker att ta sikte på är en viktig del för att motivera min löpning. Sedan 2010 har dessa mål på många olika sätt flyttats fram. Kilometertider, längden på passen, tiderna på olika sträckor och målsättningar för olika lopp. Steg för steg har min personliga position kunnat flyttas fram och därmed också självförtroendet för vad jag tror mig kunna bemästra. Efter några avklarade millopp var halvmaran under en lång period det stora målet. Efter vårens varv och, inte minst, Prinsens minne för några veckor sedan känns inte längre det oerhört djärva målet att ge mig på New York City Marathon längre lika långt borta att verkligen klara av på ett bra sätt.

Givetvis är en dubbelt så lång sträcka något helt annat, men just distansen som känns betydligt mer överkomlig nu än för ett halvår sedan. Med 14 månader kvar till 1 november 2015 och starten på Staten Island är jag övertygad. Jag kommer säkert att tvivla många gånger innan dess.

Att man flyttar fram perspektivet för vad som är möjligt att sikta på och kunna uppnå visar inte minst de tankar som börjat surra om annat mycket mer galet än att springa 42 km i New York.

Med allra största sannolikhet kommer jag aldrig att ställa mig i Berga by i Sälen den första söndagen i mars månad för att på skidor ta mig hela den långa vägen till Mora. Men när jag läst om förberedelser och genomförande av den första Ultravasan, 90 km löpning på i princip samma sträckning, så är det något som långt bak i huvudet kittlar tillräckligt mycket för att kunna bli ett mål att sätta upp när den där maran väl är genomförd nästa år.

Det är ju inte ens en lögn eller att backa ifrån vad jag tidigare har sagt. Jag har bara sagt att jag ska springa marathon en gång i livet och att det då ska ske i New York. Men jag har aldrig sagt att jag inte ska springa längre än ett marathon!

Nu är inte detta på något vis ett personligt mål eller ens ett vagt löfte. Det är bara tankar om vad som kan vara en utmaning efter NYC november 2015.

Möjligen kan man tänka sig att det är läge att börja med Lidingöloppet innan dess. Eller kanske den pånyttfödda Skogsmaran mellan Skatås och Hindås.

Så länge det handlar om löpning finns det nog ganska många utmaningar kvar även efter den där maran i