Chockartad utveckling på 21K i Prinsens Minne
Tidig resa ner till Halmstad. Egentligen skulle hela familjen åkt med ner, men en av tjejerna var lite småkrasslig så jag åkte med svärmor och svärfar istället.
Jämfört med förra årets pissregn, när jag i ganska dålig form sprang milen, var det idag prefekt väder (17-18 grader och växlande molnighet) och dessutom skulle en mil i år ersättas av 21K och en halvmara.
Den tredje halvmaran i mitt liv och den första som inte sker i Göteborgsvarvet. Efter varvet i maj, som i sig var en viktig brytpunkt, har träningen rullat på utan bekymmer och distanserna utökats för att ”normalisera” mig på lite längre distanser och längder.
Målet idag var satt till att slå mitt PB från varvet på 1.48,35 och att gå under 1.45.
Sättet att göra det på var uppritat i huvudet genom att inleda med ett par km på runt 5,10 för att sedan mellan 3-13 km bygga upp en tidsbuffert med 4,50/km så att det inför avslutande 7-8 km skulle finnas en marginal att ta av när km-tiderna blev långsammare.
Genomförandet inleddes med 5,13 för att redan från andra kilometern ansluta till planen om km runt 4,50. Jag lyckades sedan, utan någon större ansträngning, hålla i detta i det närmaste perfekt. Men sedan fortsatte det på ett ganska oväntat vis…
Jag var helt enkelt inte alls sliten. Istället för att tvingas gå upp på högre km-tider så kunde jag bibehålla och till och med springa lite snabbare än vad jag gjort fram till 13 km.
Med ett par kilometer kvar hade jag så mycket krafter kvar att det gick att spurta. Km 20 på 4,38 och avslutningen på 4,17!
Officiell sluttid 1.41,06
PB på 15, 20 och halvmarathon. PB på halvmaran med 7 minuter och 30 sekunder. Nästan fyra minuter snabbare än målsättningen i loppet.
Tredje bästa miltiden inbakat i en halvmara. Andra milen 1,20 snabbare än den första. En enda km över 5 min.
Jag vet inte riktigt hur det kunde gå så bra. Visst har jag känt att jag varit i bra form över hela sommaren och nog trodde jag att 1.45 var fullt realistiskt.
Jag krossar allt detta och springer på 4,49/km och är helt ärligt chockad över att det kunde gå så bra.
Ingen bana är den andra lik och yttre omständigheter ska var med en den dagen det gäller. Idag var vädret perfekt och planen lika perfekt ända tills den sprack. Men den sprack på ett högst angenämt vis och den känslan jag hade sista 2-3 kilometrarna var nog det som kallas runners high.
Den känslan har jag bara haft en gång tidigare, i seedningen till varvet förra våren, och ska jag beskriva det är det en känsla av att kunna springa hur fort som helst kombinerat med att jag ryser av välbehag genom hela kroppen. Det är sjukt att ha den känslan efter 18 km löpning men så var det idag när Prins Bertils stig öppnade sig för mig in mot mål och jag bara flög fram.