Den personliga revanschen i Göteborgsvarvet

Ett drygt dygns perspektiv på min andra start i Göteborgsvarvet.

Det har varit så mycket som ingått i den här starten för mig. Det handlar om en personlig revansch för förra årets lopp. Den revanschen har innefattat att lyckas träna på rätt sätt utan att bli skadad samtidigt som jag behövde lära mig att springa längre sträckor än tidigare.

Det har också varit en mental planering för att veta hur de olika delarna av banan skulle kunna bemästras bättre än förra året och vad tankarna skulle fokuseras på när det började bli jobbigt: lyft blicken, tänk på andning och att springa rätt och viktigast av allt – våga dra ner på tempot för att hämta nya krafter.

Dagen startade med frukost och sedan bussen till Göteborg tillsammans med min fru som tog en förmiddag på stan innan hon intog åskådarplats i Slottsskogen. Spårvagnen från Korsvägen och promenad från hållplatsen vid Botaniska in till Slottsskogsvallen där jag bänkade på på en skuggplats på läktaren i någon timme.

Tiden jag uttalade till min fru på bussen var att jag skulle springa på 1.48:35…

På något märkligt vis avtog nervositeten successivt fram mot starttiden 13.22. Omklädd och klar lämnade jag in väskan vid Adidas-området  för att värma upp en dryg halvtimme före start. Bra känsla och ett stort lugn i väntan på att startgrupp 5 fick börja vandra fram emot startlinjen.

Allting den första delen fram till Älvsborgsbron handlade om att springa kontrollerat och absolut inte springa på uppför Säldammsbacken. Första 5 km gick 23 sekunder snabbare än min plan (placering 9885).

Älvsborgsbron bemästrades utan några bekymmer och väl inne på Hisingen hade jag tagit mig fram till den punkt där det började haverera förra året. Men den här gången handlade det om en helt annan känsla. Kilometer nio var den första där jag fick släppa lite på tempot för att sedan komma tillbaka km 10. Passering 10 km (50:25) exakt en minut snabbare än planen (placering 11278).

Sedan kom den första svackan km elva när jag fick dra fram mitt mantra om lyft blick, fokus på andning och att våga sänka tempot för att inte gå in i någon vägg. 5:21 på den kilometern var tillräckligt för att sedan kunna springa på resten av delen på Hisingen i samma tempo som tidigare fram till Göta Älv-bron.

Om Älvsborgsbron var en enkel match så var återtåget till stan en helt annan match där allt fokus låg på en gul skylt sittandes på krönet av bron, innan det bar av utför igen, för att inte dras ner av negativa tankar. Det är också här min puls är på sin absolut högsta nivå på hela varvet.

15 km passerades 1 minut och 11 sekunder snabbare än planen (placering 10457).

Återhämtning via vätska innan den långa, långa, sega, sega delen upp till Kungsportsplatsen började. För övrigt tog jag mig tiden att vid varje vätskestation gå några steg för att få i mig tillräckligt mycket. Ytterligare en del av planen.

De två kilometrarna som det handlar om att ramla fram genom stan upp till vändplatsen var de absolut tyngsta på hela varvet. Här var det tufft under lång tid och det visar sig också på de sämsta km-tiderna av alla. Med dessa genomförda är det ju lite av en långspurt det handlar om där det också är mer uppför än vad man tänker. Samtidigt är detta den del av förra årets varv som jag har positiva minnen ifrån då jag med ett underbart åskregn i ryggen återfick krafterna. I år var det precis tvärtom – fortsatt mycket jobbigt men jag lyckades mobilisera krafter att återigen höja tempot.

Med en kilometer kvar, passerandes 20 km-skylten, låg jag 18 sekunder före min plan (placering 9885).

Väl inne i Slottsskogen igen så handlar det bara om att höja den där blicken och slå undan all den trötthet som bara sprider sig genom kroppen. Sista delen uppför innan det lutar nerför in på gruset mot Slottsskogsvallen kändes som en evighet. Upploppet inne på löparbanorna, som kanske handlar om 150 meter, tycktes aldrig ta slut med en mållinje att passera.

Det gjorde det givetvis till slut och allt slit, både fysiskt och mentalt, slutade i att min plan höll i det närmaste till fulländning.

1.48:35 blev 1.48:38.

Om en plan någonsin har stämt bättre är oklart. I alla fall inte för mig. Trots jobbig sista tredjedel så har jag hela tiden från 10 km tagit placering för placering.

Jag är extremt nöjd med vad jag lyckades med igår och hur jag under så lång tid har fokuserat på. Ska jag vara ärlig har den här dagen funnits i mina tankar ända sedan dagen efter förra årets varv. Det var då jag gav mig fan på att visa för mig själv att jag kunde bättre och igår slog jag tiden från förra året med 16 minuter. Jag tog mig in bland dom 10 000 bästa, med plats 9844, jämfört med förra årets placering som var 16 280.

Många har pratat om att värmen igår var jobbig. Jämfört med förra året var det en sunnanvind även om den säkert påverkade många prestationer negativt. Kanske hade jag sprungit något lite snabbare om det varit lite svalare men det handlade ju inte om någon extremvärme som förra året och jag väljer att inte fundera över hur det eventuellt skulle gjort det ännu bättre.

Jag har uppfyllt mitt mål sedan före förra årets Göteborgsvarvet att springa en halvmara under 1.50 och jag var för långt ifrån 1.45 för att det skulle ha kunnat nås även om vädret var mer optimalt. Jag är, som sagt, extremt nöjd att ha uppnått detta vid snart 44 års ålder efter att inte har ”utsatt” mig för den här typen av regelbunden träning med uppsatta mål mer än 4 år tillbaka i tiden.

Min fru sa till mig före loppet att om jag inte lyckas nu så är det nog dags att gå i terapi. Givetvis skämtsamt sagt, men samtidigt så hade det varit rejält knäckande och något som allvarligt hade påverkat min plan att springa New York City Marathon om mindre än 18 månader. Nu vet jag att jag har lyckats träna och lägga upp en plan för att nå så här långt och därmed kan jag blicka framåt och ta nästa steg.

Om det är rätt dag att sätta upp nya tidsmål vet jag inte, men jag gör det ändå. Jag har kvar att klara av milen på 45 minuter och nu måste jag sätta upp målet att springa en halvmara under 1.45. Om inte annat får målet vara SUB 45 och SUB 1.45 före det att jag fyller 45 nästa år.

Idag är kroppen lite mör och jag kommer inte på något vis att hetsa igång löpningen efter detta.

De lopp som är inplanerade är spridda över sommaren och hösten: 2 juni springer jag 5 km i Blodomloppet, i mitten av augusti blir det en halvmara i Prinsens minne i Halmstad, Kretsloppet i Borås i september och Stockholm Tunnelrun i november.

Gårdagen innehöll så många olika känslor. Det var nervositet på morgonen. Fullt fokus och ett lugn före start. Kontroll igenom den första tredjedelen och en känsla av glädje att springa genom folkmassorna i Slottsskogen. Flashback till förra året när första trötthetskänslan kom. Styrka när tröttheten övervanns. En kraftig rädsla när det hög till i vänster vad vid 13 km (skulle en muskel brista?). Full fokus på så mycket annat än tröttheten under den sista tredjedelen och sedan en enorm lättnad och glädje när mållinjen var passerad.

Idag är jag glad och stolt och blickar framåt.