Hur behandlar vi våra kroppar egentligen?

Den där jobbiga känslan av ett värkande knä efter varje träningsrunda som funnits med mig senaste tiden har lika fort som den kom försvunnit igen.

Kanske tack vare rätt rehab/vila. Kanske tack vare återanvändning av mina hälkilar i skorna. Skit samma egentligen. Det finns ingen problematik kvar. Tre rundor senaste veckan och en ny tillsammans med Johan imorgon förmiddag. Vinden har vänt och det är vår!

Jag kan inte låta bli att fortsätta fundera över det hur med hur vi tänker med våra kroppar. Det skapas idag bilder av att träning är något som är lycka och för att denna lycka ska infinna sig behöver man lägga en försvarlig del av sin tid på att träna. Till detta ska vi dessutom försöka att sålla i alla olika råd och tips om vad vi ska äta och inte äta, hur mycket och hur lite som är bra och när vi missbrukar något.

Någonstans är budskapet som förmedlas att det aldrig är nog. Även om du tränar så måste du dessutom följa strikta kostråd om träningen ska vara någon mening med. Även om du äter bra så är det inte gott nog om du inte rör på dig tillräckligt mycket. Det är vad vi vuxna omger oss med för information och verklighetsbilder. Det räcker med att läsa senaste veckans rapportering  för att bli fullkomligt förvirrad.

Adderat till detta, och där är jag själv en riktig sucker, finns bilden av att det inte räcker att träna. Man ska dessutom vara klädd på ett visst vis, med kompressionskläder och tekniska hjälpmedel, för att sedan springa x antal lopp varje år.

Personligen återkommer jag nog ändå alltid till samma slutsats. Det handlar om att balansera allt på en mänsklig nivå. För mycket och för lite av det mesta är onyttigt. Det är det där med en bra kombination som är det svåra och dessutom har vi alla så olika förutsättningar att hitta den rätta mixen.

Vad gäller det där med utrustning och lopp så försöker jag i alla fall att hålla nere det. Men någonstans ska det väl finnas ett missbruk och handlar det bara om den biten så får jag leva med det…

Det är lätt för mig att förespråka löpning som har en i grunden lätt kropp som borde fungera bra just för det. Men det är också något som sliter mycket och inte alls passar för andra.

Det är lika lätt för mig, som nästan inte kan gå upp i vikt, att prata om att äta en bra mix så blir allt bra. Jag har aldrig haft den problematiken att ens fundera över. Samtidigt är det som någon klok person en gång talade om för mig: du vet inte hur du ser ut inuti…

Ond bråd död, eller i alla fall en sämre hälsa, kan komma ikapp snabbare än vad man anar oavsett hur hälsosamt det ser ut på ytan med träning och kroppsform.

Att det i verkligheten bara är en procent av befolkningen som är fysiskt aktiva varje dag (minst 30 min aktivitet) säger kanske det mesta om den där bilden av hälsovågen vi ser och nog har fått för oss är större och bredare än vad den i realiteten är.

Likt förbannat tror jag ändå att den positiva känslan både av vad man äter och hur man aktiverar sig måste finnas där. Om det hela tiden blir en kamp eller en plåga utan att det goda i det hela visar sig tillräcklig mycket så blir inte människan heller en glad och positiv upplevelse.

Visst ska det vara slitsamt och jobbigt att träna och självklart är det säkerligen en mer eller mindre stor match att gå för att radikalt lägga om sin kosthållning för att långsiktigt må bättre. Men det behöver nog ske utan quick fixes i en oändlig ström. Det krävs nog att man lyfter blicken och ser längre in i framtiden än en 5-veckorsdiet eller ett träningsprogram som ska göra under på samma tid. Det fungerar sällan och är ännu mer sällan en långsiktig lösning.

Det finns en god trend i samhället där synen på träning i vardagen radikalt har förändrats. Men vi behöver nog ta ner den på jorden och inte skrika hallelujah över det hela i lika många sammanhang som sker idag.