Nu är New York Marathon på blodigt allvar
Det är ändå märkligt hur man kan glömma djävulskt jobbiga saker och sedan ge sig på något ännu värre.
I maj genomförde jag för första gången en halvmara och detta under omständigheter som gjorde det till något så mycket jobbigare än vad jag någonsin hade kunnat inbilla mig. Ett ösregn och avslutande 5 km gjorde det ändå till något som jag kunde vända på och vilja göra om så mycket bättre nästa år.
Jag har ju aldrig varit någon idrottsman men kan någonstans förstå en liten gnutta av vad en drivkraft att vilja bli bättre kan göra med ens förstånd när man väljer att utsätta sig för i princip vad som helst för att bli världsmästare eller för att ens få vara med i ett svenskt landslag i vilken sport som helst.
I min lilla värld av ganska begränsad mängd träning så är det ändå viljan att bli bättre som driver mig betydligt mycket mer än att jag springer för att det är så himla roligt hela tiden. Samtidigt så är det lite märkligt hur jag ändå lyckades komma igång igen för 3-4 år sedan och att jag inte slutade igen när den ena krämpan efter den andra gjorde sig påmind.
Hur mycket snabbare jag kan springa en mil är nog mer en fråga om sekunder än minuter vid det här laget. Jag vill ju oerhört gärna ta mig under 45 minuter.
Att jag kan springa ett halvmaraton snabbare än i Göteborg i maj vet jag med bestämdhet. Det har jag redan gjort på träning.
Men det jag idag har tagit det första verkliga steget till är något helt annorlunda och något som jag förmodligen kommer att ångra både ett och tio träningsrundor de närmaste åren. För idag har jag gått från att prata om New York Marathon som DET maratonlopp jag vill springa, om jag ska springa ett, till att vara föranmäld hos Springtime Travel till loppet den 1 november 2015.
Att det kommer att kräva oerhört mycket mer än vad jag har tränat ännu så länge är ganska självklart samtidigt som det också blir ett lite annat fokus,vad det lider, än det sikte som väldigt mycket varit inställt på millopp upp till en halvmara. 2014 kommer i och med detta att få fortsätta bli en anpassning till längre sträckor vilket i första hand handlar om att bemästra Göteborgsvarvet på ett bra sätt i maj och sedan ge en tidig och stabil grund för 42K i slutet av 2015.
Visst, det är långt kvar till den 1 november 2015. Men en maratondebut vid 45 år fyllda är ändå inget som man bara klämmer ur sig utan vidare. I alla fall inte den här gubben.
Samtidigt så är det tankar som svindlar över att jag nu faktiskt har satt upp ett mål, som varit en dröm i ett antal år, att genomföra det just på den plats i världen som jag älskar mer än någon annan.
Tänk att stå där vid starten på Staten Island och börja springa till tonerna av Frank Sinatra och ”New York, New York”! Eller fundera en stund över blotta tanken på att ta sig in på Manhattan över Queensboro bridge och sedan vika in på 1th Avenue och möta folkmassorna. Bilder av detta och så mycket annat kommer att motivera många kilometers träning de kommande 23 månaderna.
Senaste veckans löpning har inneburit ett par kvällsrundor på 7 km vardera i ett tempo på drygt 5 min/km. En vecka utan längre pass och jag tror nog att det är ganska vettigt att ha den variationen mellan olika veckor istället för att försöka sig på att bara mala kilometer för sakens skull vecka ut och vecka in.