Rehab

Strålande springväder ute! En runda på en mil eller så vore perfekt en dag som denna. Men nu är det istället rehab som gäller.

I måndags haltade jag mig igenom Göteborg i en takt som motsvarar en 95-åring med rullator. I tisdags var det något bättre och igår ytterligare ett steg framåt. Idag är första dagen när jag inte känner smärta vid ett litet felsteg.

Den värsta besvikelsen har lagt sig och någonstans gäller det ju ändå att sätta in det i sitt rätta perspektiv. Ja, det är skit om jag inte kan springa Göteborgsvarvet. Dock är det inte dödligt och inte ens något som kommer att ge några bestående men. Det läker och blir bra.

Även om det känns smärtfritt att gå så märks det när jag försöker träna vaden. Jag kan nu gå upp på tå med båda fötterna samtidigt, men enbart med högerfoten är omöjligt. Det är gummiband som gäller och med ganska litet motstånd.

Min inställning är att Varvet är kört under förutsättningen att genomföra det utan att riskera en ännu längre period av skadefrånvaro till följd av en alltför forcerad rehabilitering som sedan visar sig ändå inte höll mer än i bästa fall till ett genomfört halvmarathon som följs av ny rehab. I värsta fall med ett nytt avbrutit lopp.

Jag har en spekulant på att ta mitt startnummer och frågan är egentligen om jag snarast ska göra det omöjligt för mig att springa genom att sälja den?

Om det blir så är min tanke att genast sätta upp ett lopp längre fram i sommar som ett nytt mål. Helst av allt är det ett halvmarathon jag då vill klara av. Inte minst för att bevisa vad jag verkligen kan på den sträckan. Prinsens minne i Halmstad i mitten av augusti är ett bra alternativ.

Vi får se var det slutar. Någonstans behöver jag ta ett beslut om Göteborgsvarvet senast om en vecka känns det som.