Back on track #31/100
Sex dagars vila från löpning.
En välbehövlig sådan var det och det märktes idag. Det var fräscha ben igen och inga tendenser till totalhaveri efter 5-6 km.
Det är märkligt hur man efter att ha sprungit snabbt, så som jag gjorde för ett par veckor sedan, tycker att det känns som om man inte alls springer så fort när det går runt 5 minuter per kilometer. Så var det idag och kanske var det också därför jag blev akut trött runt 8,5 av dom 10,6 km som rundan idag gav.
Dessa 10,6 km gick på 5,07/km – totaltid 54,22.
Det är en bra bit ifrån tävlingsresultatet på 45,33. Men faktum är att jag aldrig sprungit 10 km (50,53) på träning snabbare någon gång. Det är bara Seedningsloppet och Kretsloppet i höstas som gått snabbare.
Lördag om två veckor är det UT-milen i Ulricehamn som gäller för mig, min fru och x antal andra. Min fru har idag pinnat iväg på en 14 km-runda (längst någonsin) och hon slog därmed mig idag. I alla fall sett till distans…
Oavsett det enormt imponerande av någon som för ett några år sedan inte klarade av att springa mer än någon kilometer utan att stanna på grund av smärtor i knän och ben. Nu är hennes start i Göteborgsvarvet inte längre bara en fråga om att klara det. Frågan är vilken tid hon ska få?
UT-milen kommer inte att innebära någon högt uppsatt målsättning. Det handlar om att springa den och göra det som ett bra träningspass. Ska jag säga någon måltid så handlar det om att ersätta dagens tredje bästa runda på 10 km med en tid under 50 minuter. Mer än så finns ingen anledning att göra med en månad kvar till Göteborgsvarvet.
Nu får jag ju se hur det går att springa ett halvmaraton i praktiken, men det börjar kännas lockande att springa lite halvmaraton-lopp i olika städer runt om i Europa. En bra inspirationskälla är att, som vanligt, följa Petra Månström och Maratonbloggen på SvD. Igår sprang hon halvmaraton i Prag på personbästa 1.44,07.
Det är runt den tiden som kalkylerna säger att jag ska kunna springa den distansen.
Vissa påstår att jag ska kunna göra det under 1.40, men det känns orealistiskt att ens tänka på innan jag har klarat av 21 km första gången. Målet att springa på kvalificeringstiden 1.45 är högt uppsatt och jag är definitivt nöjd med 1.50. Sagt så här 6 veckor innan…
Det enda som stör mig just nu är den muskel i ena skinkan som nästan varje gång jag springer gör sig påmind efter 6-7 km och som skapar en känsla av stumhet i vänsterbenet. Stumheten försvinner efter någon kilometer och en bekant som är sjukgymnast säger att det sannolikt mest handlar om att stretcha just den här muskeln. Det ska i alla fall inte vara något farligt.