En dödsföraktad längdskidpremiär
Det här med att åka längdskidor är ingen lek. Jag köpte ett set med skidor, pjäxor och stavar i mitten av december. Sedan regnade snön bort och premiären fick låta vänta på sig fram till nu i veckan när vi har varit på Hundfjället i Dalarna.
Det är sisådär 27 år sedan (minst!) jag senast stod på ett par längdskidor och det går inte heller att jämföra de skidorna med dagens. Förmodligen är vikten 40% av dom skidor jag hade på 80-talet och dessutom minst 1 cm smalare.
Den första turen på 3 km-slingan intill vårt hotell i måndags skedde i skydd av mörkret. Och tur var väl det kan man säga. För det var en upplevelse som inte på något vis inspirerade till en enda meter ytterligare.
Det var hala spår (dåligt vallade skidor?) och dom första 300-400 metrarna innebar en vurpa mer eller mindre stillastående på plan mark och ytterligare några incidenter som var riktigt nära ytterligare fall.
Den sista nerförsbacken försökte jag parera genom att inte stå i spåret och därmed kunna bromsa mig ner. Det är rätt stor skillnad mellan att bromsa sig ner med slalomskidor och med ett par smala längdskidor kan jag säga. Ytterligare ett mindre fall kunde registreras innan jag plockade av mig skidorna efter 3 km.
Funderingarna på att göra om det var långt borta, men allt hade i alla fall skett i skydd av mörkret. Tanken på att någon hade sett det hela hade förmodligen resulterat i dödsfall till följd av skrattanfall.
Men skam den som ger sig så enkelt. I onsdags var jag ute igen. I dagsljus.
Uppenbarligen hade jag snappat upp en del av vad som krävs rent balansmässigt och det gick så bra att jag efter den första 3 km-rundan gav mig direkt ut på ytterligare en. Det kändes riktigt bra både i stakningen och att diagonala . Backarna som fanns togs på ett stabilt sätt även om jag inte riktigt hade det fäste, eller kanske den teknik, som krävs i de lite brantare uppförsbackarna.
Efter Bambi på hal is i måndags var det något betydligt mer stabilt och anständigt i onsdags.
I jämförelse med att springa, som jag normalt sett gör, handlar det om något helt annat. Det krävs armmuskler, som jag inte har, och det gäller att lära in en så bra teknik att det inte blir onödigt jobbigt. Det kräver nog ett antal mil innan det sitter någorlunda.
Dessutom handlar det så himla mycket om yttre faktorer som väder, typ av snö och att kunna valla på ett så hyggligt sätt att det inte gör det hela så svårt att man tappar sugen. Bara det verkar vara en hel vetenskap och något man kan lägga ner en halv förmögenhet på.
Dock så känner jag ju att jag har konditionen som krävs och det gör det ändå uthärdligt även när det slinter i spåret. Vi får se när det blir dags för nästa tur nånstans i här hemma i trakterna.
Bloggar om längdskidor: